James Erskines nya dokumentär presenterar delvis nya sidor av stjärnan Billie Holiday, men missar något balansen kring upphovskvinnan bakom materialet.
Billie Holiday är aktuell bland annat genom spelfilmen United States vs Billie Holiday som bland annat lanserar tanken att Holiday genom sin antirasistiska låt “Strange Fruit” retade myndigheterna och fick dem att nära nog jaga livet ur henne, en av flera teorier kring hennes mytiska liv. Väsentliga delar av Billie Holidays liv är kända genom bland annat självbiografin Lady sings the blues, med tveksam sanningshalt redan i första meningen, och exempelvis vad gäller upphov till ikoniska låtar som just Strange fruit.
Dokumentären Billie är en oavbrutet fascinerande film med underbara avsnitt av Billie Holidays framträdande, men jag tror inte att någon av scenerna är ”nya” i bemärkelsen inte tidigare visade. Vad som däremot bitvis känns helt sensationellt är sammanställningen av intervjuer med Holidays vänner och kompmusiker. De spelades in under grävjobbet som journalisten Linda Lipnack Khuel gjorde inför en planerad biografi över Holiday och rättigheterna till banden köptes av dokumentärregissören James Erskine som nu baserar hela sin film på dem. Materialet har tidigare använts i bland annat Julie Blackburns biografi Billie Holiday som utkom 2005 (på svenska 2006).
Lipnick Khuel själv omkom genom att kasta sig ut från ett hotellfönster 1978 efter en konsert med en av hennes informanter, som hon sägs ha haft en kärlekshistoria med, Count Basie – eller var det mord? Hennes syster Myra Luftman, som var den som hittade den enorma mängden kassar med material och medverkar i filmen med sin berättelse om sin besatta systers arbete, tvivlar på självmord som förklaring, hon gissar att Linda Lipnick Khuels öppenhet kring Holiday och mörka sidor av hennes liv inte var önskvärt och fortfarande känsligt att prata om.
Lipnick Khuel grävde sig som besatt ned i Holidays liv, när hon började sitt arbete i början av 1970-talet var Holiday redan död sedan minst ett decennium. Men i hennes forna kretsar fanns det fortfarande många som levde. Musiker, kärlekar, vänner, hallikar och andra som känt, stöttat eller utnyttjat Billie Holiday under 1930-50-talen pratar om henne utifrån många olika perspektiv, från kärlek och empati till förakt.
Med detta sagt och med en uppmaning att vara lite extra uppmärksam på hur Lipnick Khuel binder ihop denna berättelse med sin närvaro, är dokumentären en unik blick rakt in i den värld som Billie Holiday föddes in i, som hon exploaterade men också till sist bröt ned henne.
Holiday hamnade som barn i prostitution och blev så småningom tung narkoman, vilket placerade henne i ljusskygga kretsar där våldet ofta var nära. Lägg till det den öppna rasismen i USA, som tvingade henne att på turné för en vit publik komma in bakvägen och vägras tillgång till matsal eller toalett på ställen där hon uppträdde. När hon uppträdde med svarta musiker hände det att hon pressades att sminka sig lite mörkare än hon var.
Stjärnan Billie Holiday lyser förstås i varenda bild hon är med på, därför finns det också en obalans i filmen där personen Linda Lipnick Khuel borde varit mer synlig. Hennes liv är definitivt också väldigt intressant och hennes namn borde ha varit med i filmens titel, inte minst på grund av allt arbete hon gjorde, utöver intervjuerna sammanställde hon polisprotokoll, domar, artiklar från Holidays tid med mera.
Med detta sagt och med en uppmaning att vara lite extra uppmärksam på hur Lipnick Khuel binder ihop denna berättelse med sin närvaro, är dokumentären en unik blick rakt in i den värld som Billie Holiday föddes in i, som hon exploaterade men också till sist bröt ned henne. Lipnick Khuel och förstås James Erskine presenterar henne avskalat och djupt gripande som människa mitt i allt detta.
