”Den primära källan till facklig styrka är att kollegor håller ihop och agerar tillsammans. Det är givetvis värdefullt att ha skickliga förhandlare och jurister, arvoderade kamrater och stödjande aktivister. Men allt detta är komplement till (och inte substitut för) personalens egen kamp.” Rasmus Hästbacka om 1 maj och om att spräcka hål på myterna om fackligt arbete.
En gång i världen var 1 maj arbetarnas dag. Det är sedan länge snarare vissa partiers dag. Därför brukar jag vara surgubben som stannar hemma på 1 maj.
Förr drömde jag om att göra 1 maj till en högtidsdag av självständiga fackliga manifestationer. Men viktigare är givetvis att förvandla så många vardagar som möjligt till arbetarnas dag. Hur? Genom facklig organisering och kamp. Däri ligger hoppet om ett mänskligare arbetsliv och samhälle.
Det finns vissa myter om fackligt arbete som är väldigt utbredda på den svenska arbetsmarknaden. Jag tänker på särskilt sex (van)föreställningar. Dessa är förödande för fackligt arbete och lyder som följer.
(1) Den första myten går ut på att den fackliga förhandlaren är frälsaren. Detta är föreställningen om att skickliga förhandlare kan ro i land stora segrar åt personalkollektivet. Det är ungefär som att ett fotbollslag sätter sig på läktaren och hoppas att tränaren ska vinna matcherna. Sammanhållningen och trycket från arbetsgolvet ger styrka vid förhandlingsbordet. Utan ett tryck från golvet blir det små eller inga resultat.
(2) Den andra myten är att Stålmannen i personalgruppen är starkast. En sinnebild för fackliga kämpar är medelålders machomän som slår näven i bordet. Men facklig styrka bygger inte på individuell ”hårdhet”, utan på goda relationer mellan arbetskamrater. Alla är sårbara, därför behövs fackföreningar. Vi blir starka när vi bygger en gemenskap och tillit på jobbet.
(3) Den tredje myten är att fackligt arbete ska drivas av betalda proffs eller aktivister som offrar all fritid. Nej du och dina kollegor är de verkliga experterna. Ni kan ert jobb, känner arbetsplatsen och kan hitta vägar framåt. Det fackliga arbetet ska främst bedrivas under arbetstid. Facklig utbildning är för alla löntagare, inte något som en klick aktivister eller proffs ska ha monopol på.
(4) Den fjärde myten är att lagboken är en trollstav. Bara man har koll på juridiken och bussar jurister på arbetsgivarna, så kan goda arbetsvillkor säkras. Nej. Det arbetsrättsliga systemet är i grunden ett skydd för arbetsgivarnas överordnade ställning. Juridiken kan i vissa fall användas som skydd mot arbetsgivarnas angrepp, men det är framförallt personalens kollektiva påtryckningar som flyttar fram positionerna.
(5) Den femte myten är att det största facket = det bästa facket. Nej inte nödvändigtvis. Det största facket kan vara ett tomt skal eller en död byråkrati. Vi blir inte starka av att vara många kollegor i samma medlemsregister. Vi blir starka när många håller ihop och agerar tillsammans. Det bästa facket är därför den organisation som främjar personalens sammanhållning och kollektiva handling. Det är en organisation som bygger på medlemsdemokrati, solidaritet och oberoende. Då har medlemmarna facket i ryggen och beslutanderätten i sina händer.
(6) Den sjätte myten är att strejk är löntagarnas enda eller bästa vapen. Argumentet är att strejk slår mot företagsägarnas ekonomi. Följaktligen är fackliga strider i den offentliga sektorn i stort sett meningslösa. Det är sant att strejk slår mot privata arbetsgivares intäkter, men inte drabbar offentliga arbetsgivare på samma sätt. Löntagare kan emellertid pressa offentliga arbetsgivare även om löntagarna inte slår mot chefernas privata plånböcker. Ett exempel kan vara sittstrejk inne på högsta ledningens kontor. Kreativa löntagare hittar också alternativ till strejk. Ju större facklig verktygslåda, desto bättre.
Jag vill uppmuntra alla fackligt aktiva att sanera sina arbetsplatser från de sex myterna. Den primära källan till facklig styrka är att kollegor håller ihop och agerar tillsammans. Det är givetvis värdefullt att ha skickliga förhandlare och jurister, arvoderade kamrater och stödjande aktivister. Men allt detta är komplement till (och inte substitut för) personalens egen kamp.