Sedan två månader tillbaka har franska kulturarbetare ockuperat Paris teatrar i protest mot uteblivet stöd under pandemin. Även i Sverige har ockupationer historiskt varit ett sätt att hävda medborgerliga rättigheter.
Som jag skrev om här i Arbetaren för en månad sen så har vi en kultursektor i fritt fall. Konsekvenserna av pandemin har slagit orättvist och risken att vissa nya ordningar cementeras när det gäller konstens och kulturens plats i samhället är stor. Detta är antagligen inte den sista pandemi som drabbar vår värld.
I Paris tog teaterarbetarna tag i sin desperata situation och har ockuperat sina teaterhus sen början av mars i år, efter att corona-pandemin hindrat mängder av arbetare inom kultursektorn att utöva sitt yrke. Det har kommit att bli uppåt ett 70-tal teatrar runt om i Frankrike som ockuperats, där också fackföreningar inom scenkonst deltar.
Protesterna har utvecklats till konkreta samlingsplatser för bredare samtal om kulturarbetarnas anställningsvillkor, krav om förlängning av arbetslöshetsunderstöd för frilansare med flera viktiga kulturella frågor, och det har öppnat dörrar för ett brett samtal om konstens och kulturens plats i samhället, viktiga frågor om vad som är viktigt att prioritera för vår själsliga överlevnad. Detta ställs på sin spets nu när så många kulturevenemang ställs in på obestämd framtid för att hindra smittspridning.
Till exempel Mullvadsockupationen 1977 i Stockholm då man ville värna om dugliga fastigheter med rimliga hyror och protesterade mot att hyresvärdarna rev för sina vinstintressen, och året efter hyllades ockupanterna som opinionsbildare.
Och det får mig att tänka på de många ockupationer som gjordes under 70-och 80-talen här i Sverige. Både stora och små. På den tiden var ockupation i vissa kretsar en självklar del i att hävda sina medborgerliga rättigheter, att värna sin rättmätiga plats för kulturskapande och boende, i ett samhällsklimat där civil olydnad var ett rimligt sätt att ta saken i egna händer.
Till exempel Mullvadsockupationen 1977 i Stockholm då man ville värna om dugliga fastigheter med rimliga hyror och protesterade mot att hyresvärdarna rev för sina vinstintressen, och året efter hyllades ockupanterna som opinionsbildare och hela den händelsen gav även upphov till den populära musikalen Mullvadsoperan som fortsätter att inspirera nya generationer musik/kulturskapare. Det säger ganska mycket om vad den typen av utomparlamentariska åtgärder kan frigöra krafter och mod inom människor.
Även kulturföreningen Oasen ockuperade sin fritidsgård i Stockholmsförorten Rågsved 1979, för att myndigheterna ville stänga kulturhuset som föreningen tillsammans med de lokala medborgarna byggt upp för en blomstrande förort, med bland annat konserter, film och café för alla.
Vilka är vi att bara följa makthavarnas beslut, när det kan få ödesdigra konsekvenser för vår personliga ekonomiska överlevnad, vår själsliga existens och faktiskt vår möjlighet till tak över huvudet? Varför ska lågavlönade per automatik vara hänvisade till stadens ytterområden? Det är många som vill få en chans att bo och verka inne i staden och det ska inte vara storleken på lönekuvertet som avgör det. På 70-talet fanns fortfarande många hyresrätter med enkel standard, för de som var mindre bemedlade och det var den rätten många ockupanter på den tiden kämpade för.
Men tyvärr fick de ingen framgång på lång sikt och nu är det mesta utsålt. Men frågorna är relevanta än idag och det känns uppfriskande att de franska kulturarbetarna går till motvärn och sätter viktiga frågor på agendan genom att ta tillbaka sina arbetsplatser, även om de inte för närvarande kan utöva sin scenkonst där, som innan pandemin.
Kan vi diskutera på riktigt hur vi skulle kunna genomföra scenkonst med restriktioner? Som restauranger, barer, shoppingcentrum, varuhus, kollektivtrafik med flera ställen redan gör, där människor faktiskt samlas i massor varje dag fortfarande.
Ett år med corona och protesterna mot kulturarbetarnas situation i Sverige är i stort sett obefintliga, de ekonomiska stöden fullständigt undermåliga, många har redan lämnat sina yrken och åter andra har bitit ner sina naglar till knogarna – kanske återstår då att ta våra scener tillbaka genom att, likt fransmännen, ockupera dem, (enligt utsago med munskydd och avstånd) för att börja genomföra konserter och föreställningar igen, med rådande restriktioner, och inte minst, för att få igång debatten på allvar.
Kan vi diskutera på riktigt hur vi skulle kunna genomföra scenkonst med restriktioner? Som restauranger, barer, shoppingcentrum, varuhus, kollektivtrafik med flera ställen redan gör, där människor faktiskt samlas i massor varje dag fortfarande.
Det sticker rejält i ögonen att vissa yrkesgrupper får yrkesförbud utan ersättning, medan andra kan köra på med smittspridningen hej vilt. Politikerna behöver lyfta blicken och ta in kulturen på sin rätta plats på dagordningen igen. Och vi kanske skulle ansluta till rörelsen ”reopen culture” som nu sprider sig. Det sättet som kulturarbetare är behandlade i kris säger mycket om den samhälleliga inställningen till scenkonst och det är en skrämmande utveckling.
