I söndags stormade säkerhetspolis ett hus i staden Zjodzina, en bit öster om Belarus huvudstad Minsk. Tjugo bastubadande män och kvinnor greps direkt. De kom senare att misstänkas för innehav av en vit-röd flagga.
– Jag fick ett sms med två ord: ”Hjälp, polis”. Jag förstod på en gång vad som hade hänt, säger Maria Isayeva, dotter till en av de gripna.
Därefter gick allt snabbt. Maria Isayeva blockerade direkt sin mamma på alla sociala medier och raderade deras chattkonversationer. Hon ringde sin bror och pappa och bad dem göra samma sak, innan hon hörde av sig till resten av släkten. Hon visste att om polisen har gripit henne så kommer de att kolla i hennes telefon. Då ville hon inte att de skulle kunna hitta något som kunde koppla henne till någon form av opposition mot den belarusiska regimen. Henens man och bror, som bor kvar i Belarus, tog hennes dator och en vit-röd flagga som de hade hemma och lämnade till några vänner, så att sakerna inte skulle hittas av polisen vid en husrannsakan.
Maria Isayeva bor i ett flerfamiljshus i södra Stockholm. På sidan av hennes balkong hänger den vit-röda flaggan, som blivit symboliskt förknippad med oppositionen för Aleksandr Lukasjenko – samma flagga som polisen hävdade att de hittade bland den bastubadande gruppen i Belarus.
– Skulle det här vara Belarus hade jag gripits direkt och fått 15 dagars fängelse – minst.
Hon sitter i sin soffa med sin ständigt vibrerande telefon på bordet framför sig. Anhöriga till de som greps i slutet av förra veckan har skapat en gemensam chattgrupp i appen Telegram där de informerar varandra om vad som händer och försöker stötta varandra.
– Jag har inte sovit sedan det hände, säger hon.
Av de tjugo som greps i söndags dömdes fem i tisdags till fängelse – på mellan 15 och 25 dagar. Fyra är kvar i arresten och har börjat hungerstrejka, vilket de ser som sin enda möjlighet att visa sitt missnöje mot hela processen och vad de menar är helt grundlösa anklagelser. De övriga elva släpptes inom ett dygn i väntan på rättegång. De tror att den kommer att ske under fredagen, men ingen vet säkert.
– De kan komma vilken tid som helst och hämta dem. Från deras hem eller jobb, säger Maria Isayeva.
Hennes mamma är en av de som släpptes och som nu väntar på vad som ska ske härnäst.
– Mamma är väldigt rädd. Hon äter och sover knappt. Det värsta är att vi inte vet vad som kommer att hända, säger hon och berättar om de många skräckhistorier som läckt ut från fängelser i belarus.
Flera människorättsorganisationer, bland annat Viasna och av Human Rights Watch har dokumenterat den systematiska tortyr som pågår i landets fängelser – där politiska fångar varit extra utsatta.
– De försöker att skrämma oss så mycket de kan. Alla som tänker något annorlunda, säger hon.
Lagarna för att protestera och på något sätt visa sitt missnöje mot regimen har stärkts. Förutom att det är förbjudet att använda den röd-vita flaggan är även andra symboler som anses vara tecken på politisk opposition förbjudna. Även små sympatiyttringar som signaler från bilar till stöd för demonstranter.
Straffen har även skärpts för olagliga demonstrationer och även föräldrar vars barn deltar i demonstrationer kan ställas till svars.
Att de skulle haft med sig en flagga när de bastade menar Isayeva självklart är helt fel. Hon berättar att den advokat de anlitat krävt att få se filmerna som säkerhetspolisen spelade in när de stormade huset, för att kunna se om det fanns någon flagga där – vilket domstolen har nekat.
– Efter att mamma släpptes hade hon funderingar på att lämna Belarus, för att inte hamna i fängelse. Jag sade till henne att hon i så fall inte kommer att kunna återvända om inte Lukasjenko dör. Du har en son, man och mamma där, säger Isayeva och fortsätter:
– Vi tror att min mamma kommer få sitta minst 15 dagar i fängelse, men vi hoppas på böter förstås. Vi är många som är redo att betala för böterna – för alla, säger hon.
De som redan dömts till fängelse har de inte hört något från sedan gripandet.
– Just nu är det väldigt svårt för mig att prata med mamma, då jag inte vet hur jag ska kunna stötta henne, säger Maria Isayeva när hennes son kommer springande med en leksaksbuss i handen.
– Han vet inte vad som hänt, säger hon.
Fotnot: Det här är Maria Isayevas egen berättelse. Den kan inte bekräftas av utomstående i alla detaljer men rapporter av människorättsorganisationer och intervjuer ger en liknande bild av vad som sker i Belarus.
