Fjärde säsongen av The Handmaid’s tale hade hett emotsedd premiär den sista helgen i april. Margaret Arwoods berättelse, som alltmer utvecklar sig till en feministisk gerillakamp, hypnotiserar fortfarande och blir allt våldsammare.
Kanadensiska författaren, poeten och aktivisten Margaret Atwoods framtidsdystopi Tjänarinnans berättelse utkom 1985 och översattes året därpå till bland annat svenska, den har filmats och framförts på scen, ändå har den levt något i skuggan av de stora klassikerna. Men i och med att tv-serien The Handmaid´s tale baserad på romanen hade premiär på HBO 2017 började den leva sitt eget liv också utanför tv-rutan, och den tillbakadragna Atwood blev en världsstjärna, en roll hon utnyttjat till fullo.
Kanske har berättelsen tidigare tolkats utefter ”historiskt” tankegods som författaren hämtat från totalitära regimer som bland annat Stalins Sovjet, Hitlers Nazityskland, efterkrigstidens DDR och i Argentinas och Chiles fascistregimer, där den tortyr och mord på dissidenter och bortrövande av dessas barn industrialiseras, medan den i dag kan kännas otäckt hotande igen. Detta ”Aldrig mer” som upprepats så många hoppfulla gånger under 1900-talet känns som en alltmer urblekt och uttunnad gammal gardin.
Atwood är i sina romaner om tjänarinnan, som efter att tv-serien börjat sändas fått en uppföljare, inriktad på feministiska frågor, men fascismens verkliga ondska och dess fantastiskt snygga kulisser är ett stort tema. Det syns verkligen i säsong 4. Säsongen börjar med June, på flykt tillsammans med fem andra tjänarinnor som hjälpt till att rädda 86 barn till det fria Kanada. Överallt finns bittra invånare i Gilead som känner att det kanske är läge för att byta sida nu när landet börjar krackelera. I en scen uttrycker June att hon tror på att regimen ändå har gränser för sin ondska. Anförare Lawrence, en man som alltid gör vad som lönar sig i stunden, frågar hånfullt hur hon fortfarande inte ser att religionen och det ibland bisarra formspråket som man håller så hårt på, bara är en kuliss.
Säsong 3 var en mycket ofokuserad jakt och förlorade ibland i gestaltning gentemot de tidigare säsongerna. Kanske blir den nya säsongen, med sin satsning på öppna ögon och hämnd en uppgörelse – en femte säsong har redan redan utlovats så man ska nog inte hoppas för mycket. Klart är att våldet snarare blivit än mer utstuderat (ibland nästan åt det pornografiska) och att Junes rebellrörelse blir alltmer strukturerad. Motivet att befria dottern Hannah känns dock alltmer som en förevändning som sackar ned hela äventyret. Ändå är alltihop fortfarande hypnotiserande även om drönaranvändningen nu börjar hitta sin gräns.
Intressant är förstås hur The Handmaid’s tale på 2000-talet fått egen kraft som symbol och används i feministiska demonstrationer och protester i hela världen. Kvinnor i röda kappor och vita hättor behöver inte mer än visa sig för att budskapet ska gå fram. Kampen går vidare.
