Den största förbrytelsen berättar om en familj under nedbrytning och utplåning, bland de omkring 800 norska judar som mördades av nazityskland 1942. En tung berättelse, och för många okänd.
Braudes är en ganska lycklig och sammanhållen familj i Oslo, trots det hotande världskriget. Det är vintern 1940, och föräldrarna Sara och Benzel känner sig relativt trygga i Norge efter flykt från judeförföljelser i Litauen 30 år tidigare. Här finns tre bröder och en syster i början av livet, det är lite knapert men det funkar om alla hugger i och kör transporter för pappas livsmedelsaffär.
Judiskheten är viktig för föräldrarna som är noga med högtiderna, men när äldsta sonen Charles förälskar sig i en norsk flicka tas hon upp som en ny älskad familjemedlem. Men i april kommer invasionen och judarna börjar genast kallas för registrering och snart begränsas deras liv och möjlighet att arbeta. Judiska män arresteras snart och 1942 också kvinnor och barn för vidare transport med skeppet Donau till koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau i det tyskockuperade Polen. Av de nära 800 människor som deporterades överlevde 25.
Hur dessa två år mellan inmarsch och slutlig deportation av i princip alla judar i landet fram till morden i Auschwitz-Birkenau, tedde sig för just denna verkliga familj skildrar dramat Den största förbrytelsen, där också polischefen vid tiden, den totalt följsamme under de tyska naziockupanterna Knut Rød, har en stor roll. Hans plikttrogenhet och effektivitet framstår i all sin fasansfullt industriella skala – ett av de starkaste korten i den här filmen för att gestalta vägen mellan planläggning och verklighet; mardrömmens utförande ”på golvet”.
Repliker som ”skönt att slippa dem” sägs nonchalant av icke-hotade norrmän som ser judar arresteras, och lägenheter som står tomma efter deportationen befolkas snart av människor som inte frågar vad som hände med tidigare hyresgäster eller barnen i trappen. Allt detta gestaltas utan dramatik, smärtan och skräcken förläggs nästan enbart hos de drabbade, det tusentalet judar som flyr till Sverige, och de övriga som samlas upp och som snart försvinner och kanske inte saknas stort i samhället.
Den största förbrytelsen bygger på Marte Michelets bok Den største forbrytelsen – Ofre og gjerningsmenn i det norske holocaust, från 2015, men är mer än bokens perspektiv också på de ”vanliga norrmän” som deltog lydigt eller entusiastiskt fokuserat på offren, vilket är ett bra val. Här berättas historien rakt av utan särskilda utvikningar eller pålagd dramatik. Den lilla terrorn som vänjer vissa i befolkningen att uppträda försiktigt, ett barns skrämda blick och gråt trots mammas försök att dölja vart ”utflykten” ska gå, en kram mellan makar som bryts av frivilliga norrmän med batonger vid landgången till den stora båten med för passagerarna okänd, men anad, destination.
Klädeshögen och skorna som lämnas kvar då de som fått gå till vänster vid selekteringen tvingas in i gaskammaren. Det mesta sker under artiga och hoppfulla former. Och det är, kanske därför, nästan outhärdligt att följa. Det är dessa människor som vi sett på svartvita, historiska bilder, här är de levande och lydiga för att de tvingas att vara det och tvingas själva mot sin undergång.
Charles Braude och hans syster överlevde uppsamlingen för transport med MS Donau den 26 november 1942. Knut Rød straffades inte och arbetade som polischef in på 1960-talet.
