”Inom SAC är många bekymrade över att vi ”bara” har 3 000 medlemmar i dag. Men tänk om alla dessa 3 000 medlemmar var aktiva arbetsplatsorganisatörer, med en gemensam strategi om att radikalisera fackligt arbete och flytta fram arbetarnas positioner?” Gabriel Kuhn tar vid i debatten om syndikalistiska strategier.
Frågan om strategi har kommit på tapeten inom SAC igen. 2019–2020 har en strategiutredning släppts av SAC:s rättskommitté i tre delar, i början av 2021 bjöd Umeå LS till ett ideologiseminarium med titeln ”Vad vill syndikalismen?” och debattartiklar har publicerats i både Syndikalisten och Arbetaren. Det är en debatt som behövs.
Men med vilken inriktning? När vi diskuterar ”strategi” så handlar det väldigt mycket om hur vi som organisation kan växa. Är det bra eller dåligt med att vara vänsterstämplad? Hur värvar man fler medlemmar? Hur får man med sig arbetskollegor till att bilda en driftsektion? Alla dessa frågor är viktiga för organisationens utveckling, men det kanske behövs ett bredare perspektiv just när vi pratar om ”strategi”. Man kan bara bedöma en strategi om man vet vad som målet är. Men vad egentligen är målet?
Om vi tittar på ursprunget av den internationella syndikalistiska rörelsen i början av 1900-talet så var målet inte att bygga stora fackföreningar. Det var medlet. Målet var den frihetliga socialismen. Enligt SAC:s första principförklaring från år 1910 skulle fackföreningar ”aldrig få fattas som självändamål, utan enbart som medel … i striden för klasskampens egentliga mål: … ett fritt samhälle utan statlig tvångsorganisation.” För att nå frihetlig socialism tycktes det krävas ”en klasskampsorganisation, som en sammanslutning av fria och målmedvetna arbetare”.
Under några decennier gav snabbt växande syndikalistiska fackföreningar hopp till att denna strategi skulle lyckas. IWW var en maktfaktor i USA på 1910-talet. SAC var på 1920-talet väl förankrad i landets nyckelindustrier. På 1930-talet var CGT i Spanien en drivande kraft i historiens mest ikoniska kamp om ”ett fritt samhälle utan statlig tvångsorganisation”.
Men med fascismen, andra världskriget och stora samhällsförändringar i dess följd (ekonomisk tillväxt, välfärdsstaten, en ny klassordning) hamnade syndikalismen i kris. Det fanns inga syndikalistiska massorganisationer kvar och de som klarade sig hyfsat, som CGT i Spanien, anklagades för att ha blivit reformister. Den strategin som en gång hade fungerat, med fokus på radikala fackföreningar, fungerade inte längre. I stort sett befinner vi oss i samma läge även idag.
De flesta fackföreningar har blivit organisationer som ser efter sitt eget bästa, inte arbetarklassens. Det anklagades de för av syndikalister redan i början av 1900-talet. Är det då lämpligt om dagens syndikalister också ser efter sina organisationers bästa och inte arbetarklassens?
På kongressen 2012 antog SAC den så kallade 40k-planen. Då hade man runt 5 000 medlemmar och året 2027 skulle det bli 40 000. Som ett delmål skulle medlemsantalet ha stigit till 15 000 år 2020. Nu är året 2021 och SAC har runt 3 000 medlemmar, färre än när 40k-motionen antogs. Det finns olika tolkningar om vad som gick fel, men det går inte annat än att konstatera att 40k-planen har varit ett kolossalt, närmast pinsamt, misslyckande. Är det då rimligt att fortsätta fokusera på vårt medlemsantal när vi pratar strategi? Att fortfarande jaga ett 100 år gammalt ideal som helt enkelt inte verkar kunna förverkligas under dagens omständigheter?
Arbetsmarknaden, produktionsprocessen, den internationella arbetsfördelningen och det politiska klimatet har förändrats grundläggande sedan SAC grundades. Fackföreningar har tappat makt, även om de har tusentals medlemmar och är kopplade till regeringspartier. De flesta fackföreningar har blivit organisationer som ser efter sitt eget bästa, inte arbetarklassens. Det anklagades de för av syndikalister redan i början av 1900-talet. Är det då lämpligt om dagens syndikalister också ser efter sina organisationers bästa och inte arbetarklassens?
Vi kanske borde fråga oss istället hur SAC kan vara stark och inflytelserik trots relativt låg medlemsantal. Kan SAC fortfarande vara en ”klasskampsorganisation” fast omständigheterna har förändrats? Att omständigheterna skulle förändras visste SAC:s grundare: ”Den proletäriska frigörelsekampen får ej stelna i former, bliva byråkratisk och fungera maskinmässigt. Den måste vara lik det levande livet, förstå att anpassa sig efter olika förhållanden.”
Det är ingen omöjlighet att göra skillnad för radikala fackliga aktivister som utgör en minoritet. I Tyskland var de Revolutionära ombudsmännen, en liten krets av fackliga aktivister som organiserade flera strejker under första världskriget, en avgörande kraft i den revolutionära rörelsen som växte fram efter krigets slut. League of Revolutionary Black Workers var en organisation av mindre än 100 militanta arbetare som skakade om Detroits automobilindustri under 1970-talet. Och i Italien lyckades år 2017 små grupper av arbetsplatsorganisatörer i SI Cobas att lamslå distributionskedjor genom att blockera stora varulager.
Inom SAC är många bekymrade över att vi ”bara” har 3 000 medlemmar i dag. Men tänk om alla dessa 3 000 medlemmar var aktiva arbetsplatsorganisatörer, med en gemensam strategi om att radikalisera fackligt arbete och flytta fram arbetarnas positioner? Tänk om vi kunde nå över den egen organisationens gränser, samarbeta med andra radikala arbetsplatsorganisatörer, vara en organisation de mest marginaliserade delar av arbetarklassen söker sig till, och skapa förbindelser med revolutionära krafter utanför den fackliga rörelsen. Det kunde gynna SAC, och framför allt arbetarklassen, mer än att stirra sig fast vid vad som är ”bra för oss” eller vad som kan ”hjälpa oss att växa”.
