För tio år sedan ledde den egyptiska revolutionen till en blomstringsperiod för den fria fackrörelsen. I dag har den slagits i spillror och Egypten klassas som ett av världens värsta länder för arbetare och fria fackföreningar.

Howaida el-Said Awat Hassani smuttar på sitt lilla glas med sött te medan hennes tankar går tio år bakåt i tiden. Till våren 2011. Då var hon och hennes kollegor på företaget Telecom-Egypt i full färd med att bygga upp en av tusentals fria fackföreningar i kölvattnet av den egyptiska revolutionen. I dag hindras de av myndigheterna från att lappa ihop spillrorna av den.

– Facket kan inte längre föra arbetarnas talan eftersom lagen säger ”nej”. Försöker vi trots allt göra något så möts vi av ”vilka är ni, vad vill ni och visa mig era fackföreningsintyg”, säger hon.

Vi träffas i lägenheten där hon bor med sin man i centrala Kairo. Några kilometer bort ligger Tahrirtorget – epicentret för protesterna under den egyptiska revolutionen som startade den 25 januari 2011. 18 dagar senare, den 11 februari, avsattes diktatorn Hosni Mubarak efter 30 år vid makten. Dagen därpå tillkännagav arbetsministern att det var fritt fram att bilda fria fackföreningar. Tidigare hade endast fack- föreningar som var under foten på regeringskontrollerade ETUF, Egyptian Trade Union Federation, varit tillåtna.

– Man anslöts automatiskt till ETUF när man anställdes och fackavgiften drogs från lönen, berättar Howaida Hassani.

Trots detta utbröt tusentals strejker och protester utanför ETUF:s kontroll på egyptiska arbetsplatser från 2004 och framåt.

I december 2008 grundade skatteverksanställda landets första fria fackförbund. Det följdes av att lärare, hälsotekniker och pensionärer gjorde samma sak. De godkändes aldrig av regeringen, men var en mobiliserande kraft under revolutionen. Den 30 januari, 2011, utropade de fyra fria fackförbunden The Egyptian Federation of Independent Trade Unions, EFITU.

Enligt FN:s arbetsmarknadsorgan ILO bildades 1800 fria fackföreningar på företagsnivå, 63 nationella förbund och 24 federationer fram tills maj 2017. Howaida Hassani var en av initiativtagarna till den fria fackföreningen på Telecom-Egypt som har cirka 40 000 anställda runtom i landet. Hon valdes till fackordförande 2012.

– Från 2012 till 2017 anslöt sig 6 000 kollegor till vår fackförening, säger hon.

Howaida Hassani, som har arbetat på företaget sedan 1987, säger att genom det fria facket fick arbetarna en starkare röst. Man lyckades förhandla fram flera förmåner för de anställda.

– Och att jag, en kvinna, valdes till ordförande var stort. Det fanns en kvinnokommitté i ETUF, men den var bara en fasad – ett antal namn på en lista för att en viss procent i fackledningen skulle vara kvinnor, men de hade ingen röst, hävdar hon.

I dag är de flesta fria fackföreningarna borta, något som får ses som en del av den politiska utvecklingen i Egypten. Valen efter revolutionen resulterade i att Muhammad Mursi, från Muslimska Brödraskapet, blev president sommaren 2012. Ett år senare avsattes han av armén. Muslimska Brödraskapet förbjöds och ett ännu gällande demonstrationsförbud infördes. I juni 2014 svors den före detta militären Abd al-Fattah al-Sisi in som president. Efter det har regeringen fört en hårdför politik mot det mesta som associeras med revolutionen.

Myndigheterna började bland annat se de fria fackföreningarna som illegala. De tilläts genom ett ministerdekret, men den gamla fackföreningslagen från 1976 fanns kvar. Och den erkände endast ETUF-anslutna fackföreningar. En ny lag antogs i slutet av 2017. Den tvingade de oberoende facken att upplösas, medan de ETUF-anslutna tilläts finnas kvar.

– Vi, de fria facken, fick 60 dagar på oss att omregistrera oss, säger Howaida Hassani.

Enligt den nya lagen måste en företagsbaserad fackförening ha minst 50 medlemmar för att erkännas. Det kravet uppnådde det fria facket på Telecom-Egypt med råge.

– Men handläggarna på Arbetsministeriet vägrade att ta emot våra omregistreringsansökningar, berättar Howaida Hassani.

Detta blev början på en ond cirkel där hon och hennes kollegor skickades mellan olika myndigheter. Vart de än kom så hittade handläggarna anledningar till att inte godta ansökningarna.

– Arbetsministeriet gjorde allt det kunde för att vi skulle missa deadlinen för omregistrering, suckar Howaida Hassani.

Det fria facket på Telecom-Egypt missade deadlinen. Enligt världsfacket ITUC erkändes endast 122 av 1 000 företagsbaserade fackföreningar innan den löpte ut. Det har nu gått drygt tre år. Howaida Hassani och hennes kollegor irrar runt i samma cirkel.

– Myndigheterna hittar hela tiden något nytt att anmärka på i våra ansökningar och säger åt oss att göra om allt igen eller att bifoga fler dokument, säger hon.

För att erkännas som ett nationellt yrkesförbund måste 15 företagsbaserade fackföreningar, med minst 15 000 medlemmar, ansluta sig. Endast ett fritt förbund, ambulansförarnas, har erkänts. Fria federationer måste bestå av sju fackförbund med över 150 000 medlemmar. Det finns alltså inga fria federationer längre.

– Tidigare hade vi 6 000 medlemmar, men nu har vi bara 1 200. En del har gått i pension, men de flesta har övertalats att gå med i ETUF. Dess representanter säger att vi inte är ett lagligt fack, säger Howaida Hassani.

Hon undanber sig att tala om arbetsförhållandena på företaget. I dag är det värre ställt med yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Egypten än före revolutionen. 2015 antogs en rigorös antiterrorlagstiftning och sedan april 2017 råder undantagstillstånd. Säkerhetsapparaten har rätt att ”vidta nödvändiga åtgärder för att konfrontera faror och finansiering av terrorism samt att garantera säkerheten”. Lagarna har använts för att tysta arbetare och arbetsrättsaktivister. Det berättar Kamal Abbas, chefssamordnare på CTUWS (Centre for Trade Unions and Workers Services), när vi träffas på hans kontor i Kairostadsdelen Helwan.

– Men det är framför allt rädslan för lagarna i sig som tystar folk, säger Kamal Abbas.

Enligt Amnesty International har tusentals regeringskritiker arresterats i Egypten på senare år. Ofta på mycket vaga grunder. Ett inlägg på Facebook kan leda till att man anklagas för att vara säkerhetshot eller för att tillhöra förbjudna grupper. Brottsanklagade kan hållas häktade i upp till två år utan rättegång. Många samvetsfångar hålls längre än så. När häktningstiden löpt ut kan de nämligen anklagas för nya brott och omhäktas. I världsfacket ITUC:s Global Rights Index, 2020, rankades Egypten som ett av världens tio värsta länder för fackföreningar och arbetare.

– Egypten har svartlistats av ILO fem gånger och vi ligger regelbundet bland de tio värsta länderna på ITUC: s lista. Rankningen överensstämmer med verkligheten. Regeringen bekämpar fria fackförbund, arbetarrörelsen och arbetsrättsaktivister. En del fängslas. Vi känner till fem arbetsrättsaktivister som har suttit fängslade i över ett år nu. Dessutom arresteras många arbetare under strejker, säger Kamal Abbas.

ETUF har åter stärkt sitt grepp kring arbetarna, framför allt bland de cirka fem miljoner arbetarna i den offentliga sektorn. De ansluts till ETUF-förbunden per automatik. Cirka åtta miljoner egyptier arbetar i den privata sektorn.

– Där är en väldigt låg procent med i fackföreningar. Bland annat för att arbetsgivarna stoppar varje försök till organisering, säger Kamal Abbas.

Det är inte ovanligt att anställda sparkas när en fackförening håller på att bildas.

– Det finns inget i arbetslagstiftningen som hindrar en arbetsgivare från att avskeda anställda, annat än att de har rätt till kompensation, säger Kamal Abbas. 

Även om arbetsköparen är okej med att ha en fackförening på arbetsplatsen så finns det ingen garanti för att Arbetsministeriet godkänner det.

– Det är en väldigt märklig situation när lagen tillåter det, men Arbetsministeriet saktar ned processen, säger Kamal Abbas.

Under 2020 förhandlade CTUWS med Arbetsministeriet om att erkänna 30 fria fackföreningar. Endast sex godkändes. Kamal Abbas påpekar dock att det inte bara är myndigheterna som har satt käppar i hjulen.

– Många av ledarna saknade erfarenhet av att leda de fria facken efter tydliga regler och internationell standard. Den plötsliga fackföreningsfriheten lockade dessutom till sig många opportunister, säger han.

Ett annat problem var – och är – brist på stöd från politiska partier.

– I de flesta andra länder stöds fackrörelsen av vänstern, men här är vänstern väldigt svag. Även om arbetarnas krav om rättigheter, högre löner med mera är typiska vänsterkrav så ser de sig sällan som vänster, säger Kamal Abbas.

Samtidigt säger han att den nya fackföreningslagen är klart bättre än den gamla och att de fria facken, som har god- känts, gör skillnad på arbetsplatserna.

– Det går framåt. Vi har även deltagit i parlamentsmöten där vi diskuterat arbetslagstiftningen. Genom vår lobbying har anställda till exempel fått bättre socialförsäkringar, säger han.

60 procent av de egyptiska arbetarna uppskattas jobba i den informella sektorn. De omfattas därför inte av arbetslagstiftningen och kan inte bilda eller ansluta sig till fackföreningar. Deras löner ligger ofta under minimilönen på cirka 640 kronor i månaden. Enligt Kamal Abbas är anständiga löner, samt trygga anställningsformer, även det som arbetare i den formella sektorn efterfrågar mest.

– Därför är det viktigt att kunna bilda fria fackföreningar som kan jobba för dessa rättigheter, säger han.

Trots de uppenbara riskerna utbröt 31 arbetsplatsrelaterade protester och strejker under första kvartalet 2021. I slutet av april gick 5 000 av de 5 400 arbetarna på det tyskägda kabeltillverkningsföretaget Leoni’s fabriker i Egypten i strejk. På ett kafé träffar vi Ahmed Ali, Ali Mohamed Ismail och Abd el-Rahman från det fria facket på Leonis fabrik i Kairo. De berättar att bakgrunden till strejken var att facket och företagsledningen hade enats om en lönehöjning på 7 procent.

– Höjningen var högre än regeringens rekommendationer, men arbetarna hade förväntat sig mer, säger Ahmed Ali.

Arbetarna var förbannade, men facket vågade inte kalla till strejk. Då hade risken varit stor att de fackanslutna hade arresterats.

– Vi sade till arbetarna att ”nu är det upp till er att besluta hur ni vill gå vidare”. De beslutade sig för att strejka, säger Ahmed Ali.

Utan fackets välsignelse gick de anställda i strejk. Myndigheterna ställde facket till svars.

– Vi berättade att facket inte låg bakom. Strejken var arbetarnas eget beslut, säger Ahmed Ali.

Efter tre dagars strejk höjdes lönerna med 13 procent. Inga fackmedlemmar arresterades. Det är dock tveksamt om utgången hade blivit densamma om företaget hade haft egyptiska ägare. Eller om det då hade funnits ett fritt fack på fabrikerna överhuvudtaget. Männen säger att egyptiska arbetsköpare har en väldigt antifacklig attityd. Efter revolutionen började Ahmed Ali organisera sina kollegor i smyg.

– Men när chefen kom på oss hoppade alla av, berättar han.

2015 gjordes ett nytt försök, men det skulle dröja fram tills augusti 2019 innan fackföreningen erkändes.

– Fyra år låter kanske som lång tid, men för oss var det ett bra tillfälle att lära oss mer om fackligt arbete, säger Ahmed Ali.

Han menar att okunskap om fackligt arbete, lagstiftning med mera är ett av de största hindren för en stark, fri fackföreningsrörelse i Egypten. På Leoni gjorde arbetarna grundlig research, bad om råd från andra fackföreningar och deltog i kurser innan de ansökte om registrering. Även facken på Leonis fabriker i Marocko och Tunisien kontaktades. De blev en bro till ägarna i Tyskland. Det gällde att trycka på ”rätt knappar”. Leoni är måna om sitt rykte samtidigt som den egyptiska regeringen är mån om att hålla sig väl med utländska investerare.

– Den tyska ledningen mejlade Leonis chefer i Egypten och bad dem att acceptera en egyptisk fackförening, säger Ahmed Ali.

Det, menar han, var huvudanledningen till att fackföreningen godkändes. Sedan augusti 2019 har antalet medlemmar ökat från 188 till 2100. Arbetsförhållandena har förbättrats radikalt. Tidigare sparkades arbetare för minsta misstag.

– Sedan facket bildades har ingen avskedats utan godtagbara anledning, säger Abd el-Rahman.

Till skillnad från förr följer ledningen arbetslagstiftningen.

– Vi gör regelbundna kontroller och uppföljningar så att alla lagar tillämpas, avslutar Abd el-Rahman.