“Ju fler LS som stöttar medlemmarnas organisering och kamp, desto fler kollegor kan dessa medlemmar värva, vilka i sin tur kan gå kurser i organisering.” Rasmus Hästbacka svarar Gabriel Kuhn i Arbetaren.
En debatt om SAC:s framtid har rullat igång. Jag inledde med en artikel, Toivo Jokkala skrev en replik, sedan kom ett svar på repliken och därefter ett inlägg av Gabriel Kuhn.
Gabriel har en viktig poäng: medlemsvärvning är inget självändamål. Fackföreningar och tvärfackliga nätverk är endast medel. De är medel för att förändra arbetsplatserna och samhället i stort. En växande fackförening har inget existensberättigande om den inte är pådrivande i klasskampen. Samtidigt är det ett krasst faktum att en fackförening som krymper och fortsätter krympa inte har någon framtid. SAC har krympt från drygt 30 000 medlemmar på 1930-talet till cirka 3 000 idag.
Gabriel ivrar för att utbilda fler medlemmar till arbetsplatsorganisatörer och ställer detta mot värvning. Varför inte göra både och? Jag ser ett växande SAC som en förutsättning för att få fram de 3 000 organisatörer Gabriel vill se. Ytterligare en förutsättning är att medlemmar som vill organisera på jobbet har stöd av Lokala samorganisationer (LS) på sina orter. Det innebär i sin tur att vi behöver bilda fler LS utanför storstäderna. En lämplig startpunkt är alla de orter där det redan finns SAC-medlemmar men saknas LS.
SAC:s centrala organ ska främja bildandet av fler LS, precis som LS förtroendevalda främjar arbetsplatsorganisering. Ju fler LS som stöttar medlemmarnas organisering och kamp, desto fler kollegor kan dessa medlemmar värva, vilka i sin tur kan gå kurser i organisering.
SAC:s centrala organ ska främja bildandet av fler LS, precis som LS förtroendevalda främjar arbetsplatsorganisering. Ju fler LS som stöttar medlemmarnas organisering och kamp, desto fler kollegor kan dessa medlemmar värva, vilka i sin tur kan gå kurser i organisering.
Gabriel hoppas tydligen att SAC:s alla nuvarande medlemmar ska bli aktiva arbetsplatsorganisatörer. Det låter som vilda fantasier, särskilt med tanke på att många medlemmar inte har en stöttande LS på orten. Att vara fackligt aktiv får hursomhelst aldrig bli ett krav för medlemskap. Tvärtom bör vi tacka alla medlemmar som är engagerade på andra håll i livet, men som ändå stödjer facklig organisering genom sina medlemsavgifter.
Gabriel efterlyser strategier som inte fokuserar på hur SAC ska växa utan på hur arbetare kan förbättra sina livsvillkor. En sådan strategi presenterades nyligen i Arbetaren. I artikeln nämns att syndikalister är öppna för tvärfackligt samarbete och flerpartsavtal. Men varken denna strategi eller någon annan strategi lär blomstra utan stöd från kamrater och LS.
Till SAC:s kongress 2022 finns det ett förslag om att bygga fler LS utanför storstäderna. Förslaget kommer från Göteborgs LS. Om Gabriel eller andra syndikalister har bättre förslag så är det givetvis utmärkt.
Rasmus Hästbacka, medlem i Umeå LS av SAC