Brand har utkommit med ett minnesnummer över den autonoma rörelsens framgångar och bakslag, stolta stunder och tuffa tider. En spretig publikation som är läsvärd hela vägen.
Ett över hundrasidigt nummer av tidningen Brand med tema Generationer rums är indelat i fem återblickande kapitel över lika många decenniers uppror, kamper, segrar och förluster för den vänsterautonoma rörelsen, och avslutas med ett försök till en blick in i framtiden. Tvärtemot redaktören Mathias Wågs inledning om hur nostalgi och jubileumsfirande innehåller en fara, ”kan bli en järnbur som låser oss vid historiska former istället för att analysera de nya lägen vi befinner oss i och vilka nya framtider nuet öppnar”, ligger numrets tyngdpunkt på tillbakablickar och minnen av rörelsens/ernas fornstora dagar. Och de är inte bara en avstamp in i framtiden utan berättelser i sin egen rätt. Ett helt riktigt val i mina ögon.
Dessa minnen och analyser visar på en rödsvart flod som forsar fram ibland, smalnar av och är nära uttorkning, vindlar sig och gräver fåror – men aldrig pekar statiskt eller auktoritärt. Tvärt om faktiskt, så många olika berättelser som samlas här är en rikedom, utan vare sig pekpinnar eller känsla av efterhandsförsvar.
Kanske är urvalet, att börja med 1971 (och inte med till exempel ikoniska händelser som av Kronstadtupproret 1921 eller fackliga strider i Ådalen 1931) gjort med tanke just på att det finns folk som var med och minns hur det var att delta i en telefonkedja för att försvara Kungsträdgårdens almar i Stockholm, att ha sett SAP:s liberala paradigmskifte ske mitt framför ens ögon, att ha varit med och dra igång en feministisk rörelse inom anarkiströrelsen, eller att ha stångats emot olika taktiker i Göteborg 2001. Det är inte bara politiska erfarenheter – det är ofta djupt personliga.
Här finns motståndet men utan kollektivet är det inte mycket i längden – och kollektivet blir till i planeringen och genomförandet av diskussionen, demonstrationen, aktionen, bokkaféet, tidningarna, böckerna, kulturen, musiken, den fackliga kampen och husockupationen, men också av att våga diskutera brister, misslyckanden och till och med maktmissbruk, kränkningar, svek och övergrepp inom rörelsen. Detta senare har inte så stort utrymme, antyds mest i Britta M Lindqvists text om anarkafeminismen och i Thomas Hallon Hallberts ”Basta!”, om hur en elektrisk skrivmaskin befriades i kampen om Brands omstart i slutet av 1970-talet.
Framtiden då? Efter allt det personligt politiska blir Samidoun Stockholms försök till analys något av ett stilbrott, dessutom nära inpå efter Victoria Rixers hudlösa ”Sure baby, yes. Ett kärleksbrev till det svarta blocket”. Jag stannar kanske där. Ett spretigt nummer trots försöken att strukturera, eller som Hallon uttrycker det: ”alla hade sina egna anarkistiska plattformar, som sig bör”, och det är mångfalden som gör det.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.