En ny spelfilm om Billie Holiday driver teorin att amerikanska myndigheter försökte stoppa hennes antirasistiska engagemang genom att jaga henne för drogmissbruk. Oavsett trovärdigheten har regissören med sin huvudrollsinnehavare skapat ett verk i egen rätt om en epok då svarta skapade sig en röst, bland annat genom musiken.
Det är som om Billie Holiday aldrig kan dö. Den som inte tidigare stött på den amerikanska sångerskan har mycket att upptäcka, det kan vi intyga som lyssnat till hennes samtidigt vassa och inkännande sätt att framföra sina låtar. På kort tid kommer nu den andra filmen om henne, The United States vs. Billie Holiday, nu en tendentiös spelfilm av regissören Lee Daniels.
Holiday föddes i Philadelphia 1915 och växte upp i Baltimore i Maryland ett hårt segregerat USA, bodde med sin mamma på en bordell och hamnade efter en våldtäkt som tioåring själv i prostitution. Den stentuffa attityd hon tog till sig hjälpte henne framåt i karriären, men slet samtidigt på hennes psyke och kropp. Hon var svart men ljus i hyn och det förekom att hon tvingades att sminka sig mörkare när hon framträdde med sina svarta medmusiker. Ofta fick hon inte äta på restaurangen där hon uppträdde, även i en storstad som New York.

Holiday levde med män som misshandlade henne, inte minst hennes sista man Louis McKay har gått till eftervärlden som en av de värsta. När hon avled 44 år gammal på ett sjukhus i New York, på sin dödsbädd arresterad för heroininnehav, var hon helt slutkörd till kropp och själ, inte mist genom sitt långvariga missbruk av droger och alkohol. I april hade dokumentären Billie premiär, med journalisten Linda Lipnack Kuehls bandade intervjuer med människor kring Billie Holiday. Stjärnan själv fanns inte med men det framgick att miljön kring henne krävde människooffer på flera sätt.
Regissören Lee Daniels är en person som har använt sina egna erfarenheter som svart och homosexuell man i sin verksamhet inom amerikansk film. Han började som producent och blev direkt uppmärksammad av Monsters Ball (2001), för vilken Halle Berry mottog filmhistoriens första Oscarstatyett till en afrikansk-amerikan kvinna för bästa kvinnliga huvudroll. För Precious (2009), om en gravid svart tonåring som lär sig läsa var Daniels den första afroamerikan som nominerats till en Oscar för regi för bästa film. Så nyligen har alltså svarta medborgares erfarenheter börja intresserat USA:s filmindustri på allvar.
En av Holidays kärlekar, Jimmy Fletcher, försöker i filmen göra karriär som den första svarta federala polisen inom federala narkotikapolisen – manuset väver ihop ett ormbo av lojalitetskonflikter, begär och svek som det till slut blir lite svårt att nysta reda i.
Liksom i fler av Lee Daniels tidigare produktioner finns i filmen om Billie Holiday element av undersökande av kvinnlig, icke-normerad sexualitet gestaltad. Daniels berättar om den och exponerar den i bild, om än diskret, men han gör den inte till en del av svårigheterna – snarare som fickor av frihet. Kärleksrelationen med skådespelerskan Tallulah Bankhead är omvittnad, men frågan är vilka friheter regissören tagit sig när det gäller Holidays förhållande till männen.
I en scen hetsar hon en man till brutalt sex, och säger i en annan att hon behöver brutaliteten för att känna sig trygg; jag kan tycka att det inte hade varit nödvändigt att beskriva övergreppen och misshandeln som ett behov hon själv behövde och medvetet valde.

En röd tråd är som filmtiteln anger är hur myndigheterna vill stoppa Billy Holidays ”oamerikanska” livsstil, och därför försöker sätta dit henne för drogmissbruk. Särskilt vill de få henne att sluta sjunga låten ”Strange Fruit” om de inte sällan förekommande lynchningarna. Omkring 2500 svarta lynchades 1883–1968, varav 83 procent i sydstaterna. Holiday lär också vid ett tillfälle ha blivit vittne till resultatet av en lynchning under en turné i sydstaterna där det i praktiken rådde strikt apartheid och det rasistiska våldet förekom oftast utan sanktioner mot vita förövare. Denna teorin bygger också delvis på indicier, om än trovärdiga.
En av Holidays kärlekar, Jimmy Fletcher, försöker i filmen göra karriär som den första svarta federala polisen inom federala narkotikapolisen – manuset väver ihop ett ormbo av lojalitetskonflikter, begär och svek som det till slut blir lite svårt att nysta reda i.
Men detta är också lite av en röd tråd i Holidays verkliga liv; de biografiska uppgifterna har ständigt presenterats på nya sätt, inte minst i memoarerna Lady sings the blues från 1956 (huvudsakligen skriven av William Duffy). Tveksamheterna till trots när det gäller fäste i verkligheten måste man säga att dramat engagerar, och kröns av den porträttlika skådespelerskan Andra Day, intagande och trovärdig som karaktär i egen rätt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.