Två miljoner människor i Sverige kroppsarbetar. Ändå syns de nästan aldrig i media eller i den politiska debatten. Det här vill nu Länsmuseet i Gävleborg ändra på genom den fantastiska utställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Arbetaren gjorde ett besök.
”Jag kan förstå om akademiker eller någon i Stockholms innerstad tycker att höjd pensionsålder är en bra idé. För oss skulle det vara katastrof.”
Citatet från hamnarbetaren Johan Nyberg är bara ett i raden av många som möter besökaren till Länsmuseet Gävleborgs nya utställning ”Vi som arbetar med våra kroppar”.
Här samlas berättelser och bilder ur Annica Carlsson Bergdahl och fotografen Elisabeth Ohlsons uppmärksammade bok med samma namn.
I rum efter rum sitter fotografier, porträtt och intervjuer med människor som får samhället att rulla. Dag som natt. Två miljoner människor har ett kroppsarbete i Sverige. Går de inte till sina jobb stannar samhället. Ändå syns de sällan i media, hörs mer eller mindre aldrig i debatten. Tas för givna eller glöms bort.
– Det känns som att Sverige vill ha en bild av att vi är ett land som drivs av akademiker. Men det är ju knappast företagsledarna som driver Sverige, det är ju de här människorna, säger Ingela Broström som är chef för den publika avdelningen på Länsmuseet Gävleborg, och pekar mot ett av utställningsrummen när hon tar emot i entrén.
Utställningen öppnade i början av juni och kommer att pågå en bra bit in i oktober innan den senare samma höst flyttas till Ljusdal och sedan vidare ut i landet. Än så länge har den varit en publiksuccé.
Gävlebor som inte besökt stadens muséum sedan skolåldern har kommit in och många har berörts av berättelserna och de starka bilderna. Skildringen av ett modernt arbetsliv med pressade scheman, digital övervakning, tunga lyft och utslitna kroppar skulle kunna vara en berättelse om förr. Men det är här och nu.
Under jord i gruvan, på det där centrallagret hos ICA, bakom bussratten, i frontlinjen på en överbelagd sjukhusavdelning eller högt över marken någonstans, på en av många rangliga byggnadsställningar där olyckan alltid hänger som en mörk skugga över axeln.
Alla har sina berättelser och för det nyrenoverade länsmuseet är utställningen en utmärkt chans att locka en helt ny typ av besökare.
– Vi har märkt av nya människor som kommer hit, många medelålders män på egen hand till exempel, säger Ingela Broström.
För henne är projektet något av det roligaste hon arbetat med.
– Klassperspektivet är helt bortglömt idag. Men för oss ska klass gå som en röd tråd genom utställningarna och det ska synas.
Längre in i ett av rummen står ett fikabord uppställt. På en av väggarna rullar en tyst film från ett omklädningsrum i någon av Sveriges många fabriker. En man byter om. På bordet står tre glaskuber fyllda med bollar. Framför varje kub en fråga. ”Har du varit nära att skada dig allvarligt på jobbet?” och ”Känner du någon som dött på jobbet?”.
Besökarna får interagera och resultatet är lika sorgligt som tydligt. Varje år omkommer mellan 40-50 personer i arbetsplatsolyckor runt om i landet. Bakom varje siffra en tragedi.
I rummet bredvid en tvättvagn och bilden på tvättbiträdet Khuanla Chalardyaem från Angered.
”Jag är glad varje gång jag ser en brandman. Han kan utföra sitt arbete tack vare att vi har tvättat hans utrustning. Hur ska läkaren kunna operera utan ren rock? Hotellstäderskan bädda rent om vi inte har tvättat lakanen? Vi tvättar skitiga arbetskläder men vi gör inget skitjob. Vi levererar rena, prydliga kläder till alla våra viktiga samhällsfunktioner. Jag är stolt över jobbet vi utför” förklarar Khuanla Chalardyaem.
Andra porträtt visar undersköterskan William Larsson i Luleå och målaren Maria Edström från Härnösand. Bredvid dem citat och intervjuer.
– Det som jag tror att många av våra besökare tycker om är ju att det här är en utställning av och med arbetare. Det är äkta berättelser, förklarar Ingela Broström som själv är uppvuxen i en skogsarbetarfamilj med en fackligt organiserad pappa i Norrbottens inland.
Initiativtagarna till utställningen, Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson, har rest från Malmö till Kiruna för att samla röster, ljud och bilder av den svenska arbetarklassen. Historierna skiljer sig på många sätt men de gemensamma erfarenheterna dominerar oavsett yrke. Stoltheten, trots de ofta otrygga anställningsvillkoren, skadorna, ledvärken, oron för höjd pensionsålder och samtidigt känslan att vara en viktig del av samhället som får allt att rulla.
Det är en lika viktig som fantastisk fin utställning och ett semestertips för alla som har vägarna förbi Gävle i sommar. En våning upp visas också en annan utställning. Historien om länets stora trä- och sågverksindustri. Om kampen på de många pappersbruken och om den fackliga organiseringen i skogen och på orter som Ljusne och Iggesund. Väl värt ett besök bara den. Och ett stenkast bort från museet ligger Joe Hill-gården där du kan avsluta dagen med en fika.
