Efter många sidor av Lundells hittills fem Vardagar-böcker ställer man sig lite vilsen – vad vill han? Det är små fina kullar men också djupa dalar i betraktelserna över livets gång och minnen.
Hur vill författaren till Vardagar-böckerna bli läst? Tänker han på sina olika läsekretsar medan han skriver och funderar på hur de ska reagera på det han skriver. Det är frågor jag ofta ställt mig under läsningen av särskilt de två senaste volymerna, Vardagar 4 och Vardagar 5. Flera tusen sidors läsning i fem tjocka dagboksliknande verk som började med en positiv ambitionschock i Vardagar våren 2018 har blivit en viktig del av Ulf Lundells arbete, ändå nämner han projektet mer sällan än något annat i böckerna.
Synd att han är så snål med klasshatet här, istället kommer politiska plumpar som i Vardagar 4 där han skriver att Ungern inte deltar i Eurovision Song Contest eftersom den blivit så ”…homosexuell – Ja, det kan man ju hålla med om”. Det är så pinsamt, faktiskt och inte den enda kommentaren om särskilt homosexualitet som skriker efter skämskudde.
Ulf Lundell är en erkänt flitig arbetsmyra med moral därvidlag. Står i ateljén och tillverkar tavlor som han säljer i sitt galleri, skriver låtar, sätter ihop turnéer, gör skivor, kontaktar folk, alltihop har kontakt med försörjning och känslan av rätten att gå rakt fram med båda fötterna på jorden. Mota livets intighet effektivt. Man associerar till något gammaldags, långt ifrån spekulationskultur och liberal konsumismkarusell. Betalar skatt och gör reda för sig.
Hans stoiska acceptans av statens konsekvenser av hans rattfylla är nästan som en krona på hans huvud (trots att han skriver att han hatar tvångsåtgärderna i form av samtal, blod- och pissprov och alkomätare på bilarna). Jag uppfattar att böckerna nu också ingår i det ekonomiska – hur har det förändrat skrivandet? Var de en frihet i början och nu också de blivit plikttroget arbete, eller en tråd ut mot världen under en isolerande pandemi. Inga svar ges här.

Ulf Lundell är en bra samhällskritiker, och slagkraftig. Ibland unik, med nästan Buñuelska kvaliteter i avsnitten om ”den övre medelklassens” intressen och njutningar – det har alltid varit en av hans starkaste sidor. Synd att han är så snål med klasshatet här, istället kommer politiska plumpar som i Vardagar 4 där han skriver att Ungern inte deltar i Eurovision Song Contest eftersom den blivit så ”…homosexuell – Ja, det kan man ju hålla med om”. Det är så pinsamt, faktiskt och inte den enda kommentaren om särskilt homosexualitet som skriker efter skämskudde.
Han bläddrar i tidningen, läser en artikel och slår fast: ”Apatiska flyktingbarn – bluff alltihop”. Och om man nu lyckats lära sig att använda ordet ”hen” – är det inte dags att släppa ”färgad” när det gäller människor? Lundell ställer frågan till sig själv men ger sig inte tid att verkligen fundera över från vems perspektiv svaret borde sökas.
Ulf Lundell är enormt transparent genom sina texter som berör intima och privata kärleksproblem, och särskilt i de senare böckerna också avsnitt som berättar om ångest och ruelse kring livets felval som gnager, ofta i tillståndet mellan sömn och vakenhet. Det är nog ett viktigt skäl till publikens kärlek och intresse, och när han kombinerar det med just bilden av Mannen som ensam är så stark är han svåremotståelig.
Men det är en dröm, en romanfigur. En folkhemsklassiker av mannen som familjens stabila nod. Pappafantasin och -kraven. Kasten mellan den stabila mansfiguren och den längtande, svaga, osäkra, slarvige, och obekväma sexpartern gestaltas så att till och med kritiker vill sluta gnälla.

Lundells uttryck för att vara man är det riktigt intressanta och samtidigt svåra att förhålla sig till, som hans (som jag tror) instinktiva sätt att lyckas stava fel på kvinnors namn (kallar till exempel Sara Stridsberg för Stridberg, men Nietzsche går bra), eller till och med låtsas att han inte minns ett namn som är ett av Sveriges mest kända och respekterade: ”… en skribent, eller om det var regissören/hon med unga Klara, som menade att här fanns inte/tillstymmelse till ironi”. Bokhandeln är numera ”en kvinnovärld”, Lundströms bokradio ”en tantfest” (Vardagar 4).
Kvinnors bröst kommenteras, och läsaren informeras var kvinnorna med de snygga brösten jobbar (”inte särskilt Metoo, men vad gör man?”). Och vad ska jag göra med detta på sidan 686 i Vardagar 5: ”Jag törs säga det: bäst vore om fadern tog grabben i handen och gick till prima bordell. Där skulle pojken få lära sej att ha roligt och njuta också.” Ska jag argumentera, påpeka, försöka förklara kring små pojkars rätt till att inte tvingas till sexuell debut, kvinnors rätt att inte sälja sig till andras nöjen, pappors rätt att inte… Eller bara ”frysa” och låta passera?
Hur ska man kunna sammanfatta eller kommentera flera tusentals sidor text utan att just plumparna stiger till ytan och får större betydelse än tänkt? Jag är nog inte människa att klura ut vad det hela egentligen handlar om. Kanske gör författaren det bäst själv: ”Allt hopp man ställt till kvinnan/Man ler åt det nu”. Gäller det också det egna livet, undrar man ibland, en fin formulering som också antyder försoning.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.