”Det finns studier som istället pekar mot en slags absorbering hos de anställda som exempelvis manifesteras i mellanstadielärare som gör IT-jobb eftersom tjänster försvunnit, parkanställda som börjar en timme före utsatt tid för att hinna dagens beting, och socialsekreterare som träffar klienter i smyg, med resultatet att administrativa uppgifter tas igen efter det.” Kristina Alstam om missförhållandena inom välfärdssektorn.
Att påstå att coronakrisen blottställt en samtidens politiska och ideologiska kris är väl, som allra minst, ett fall av stating the obvious. Ett lika lite uppmuntrande perspektiv är att se på den typen av påpekanden som en ropande röst i öknen. Men om detta uttryck ofta ges betydelsen av en ensam människas utsiktslösa ropande från ett ödeland, är det inte så profeten Jesaja beskriver det.
En ropande röst i öknen hör till budbäraren, den som kommer med ett budskap. Och vad mera är, den öken som på Jesajas tid var alldeles folktom, verkar i dag vara överfylld av motstridigt ropande röster – lika ofta fylls den av vänsterns profetior om världens undergång, som av röster från hyresvärdar som uppfattar sina hyresfastigheter som rena förlustaffären, politiker som driver frågan om vinster i välfärden stick i stäv med väljarnas politiska vilja, eller vädjanden från välfärdsentreprenörer på avbönsresa efter den senaste skandalen. En av de senaste avbönerna tecknar en alldeles särskild kontur, eller lämnar en särskild eftersmak, som vi ska dröja vid.
Efter skandalerna kring lögnerna om den kohortvård Attendo menade sig bedriva på äldreboendet Sabbatsbergsbyn i Stockholm och den skriftliga erinran företaget lämnade till vårdbiträdet Stine Christophersen som vittnade om smittskyddets brister, bereddes VD i Dagens Nyheter utrymme att leverera den häpnadsväckande försäkran ”Vår personal har gjort sitt bästa”. Vi var nog många som just kom att fundera i termer av stating the obvious vid läsningen av det som kan tolkas som ett försök att avleda uppmärksamheten, eftersom vi därtill förmodligen är många vars oro inte främst kretsat kring personalens tillförlitlighet eller engagemang.
Däremot vore det ett misstag att föreställa sig att den typ av missförhållanden som verkar ha varit vid handen på Sabbatsbergsbyn endast kan råda inom de privatiserade aktörerna av välfärdssektorn. Välfärdens myndigheter och utförare kan pressas på olika vis men inte minst genom det fenomen som brukar förkortas PEK (produktivitets- och effektivitetskrav i ramanslagssystem, ibland kallat produktivitetsavdrag); en modell vars effekter Riksrevisionen påpekat aldrig har granskats på något systematiskt vis. Men först och främst är det en fråga om grundfinansiering av välfärd där Sverige, Som Dagens Arena kunnat visa, i reella tal minskat de offentliga utgifterna med mer än 262 miljarder kronor om man jämför med året 2000.
Säkert är att den personal som är verksam inom välfärden förmåtts att jobba ”smartare” (smartare kan betyda allt från att prioritera ner arbetsuppgifter den anställde själv egentligen betraktar som avgörande, till att kort och gott jobba hårdare). Säkert är också att all personal inte hanterar pressen på identiska vis.
Idag finns forskning på välfärdsarbetare under budgetåtstramning som visar hur anställda kompenserar minskade resurser genom att samverka med andra aktörer, bjuda motstånd, arbeta över utan ersättning, ta på sig extra arbetsuppgifter som tidigare inte låg inom arbetsbeskrivningen, likaväl som känna sig tvingade att prioritera administration och journalföring framför patienter eller elever. Forskning pekar också mot den moraliska stress välfärdsarbetare upplever när de arbetar stick i stäv med sin inre övertygelse eller tvärt emot ett yrkesethos de bibringats under yrkesutbildning.
Det finns studier som istället pekar mot en slags absorbering hos de anställda som exempelvis manifesteras i mellanstadielärare som gör IT-jobb eftersom tjänster försvunnit, parkanställda som börjar en timme före utsatt tid för att hinna dagens beting, och socialsekreterare som träffar klienter i smyg, med resultatet att administrativa uppgifter tas igen efter det.
Men att beskriva motstånds- eller anpassningspraktiker räcker inte för att förstå vad som äger rum bland den personal som arbetar i verksamheterna. Forskare har pekat på riskerna med att beskriva processen som antingen olika former av motstånd, eller olika slags anpassning. Att beskriva de anställdas aktiviteter i termer av motstånd riskerar att förbigå det extra arbete som inte sällan kommer med att bjuda motstånd (alternativt den risk som kan följa, vilket fallet Stine Christophersen vittnar om) och att återge arbetet som olika försök till anpassning underkommunicerar den skada som anpassningen åsamkar individen (som i fallet att ta på sig extra arbetsuppgifter).
Det finns studier som istället pekar mot en slags absorbering hos de anställda som exempelvis manifesteras i mellanstadielärare som gör IT-jobb eftersom tjänster försvunnit, parkanställda som börjar en timme före utsatt tid för att hinna dagens beting, och socialsekreterare som träffar klienter i smyg, med resultatet att administrativa uppgifter tas igen efter det. Det är främst absorberingsstrategier som utlöser ohälsa hos de anställda och för att beskriva läget lånar jag rösten från en parkarbetare i en brittisk studie som beskriver livet efter arbetstid som: ”tearful and unhappy . . . drinking and eating more and exercising less”.
Så nej, om vi vill sälla oss till rösterna som ropar från öknen kan budskapet inte vara att varken klandra eller glorifiera personalen på Attendos äldreboenden. Det vi bör oroa oss är det kanhända inte i första hand över vad välfärdens anställda egentligen gör. Vi bör oroa oss för hur de mår.
