”Att moderater och sverigedemokrater återigen strider om vem som är störst i det blåbruna blocket bäddar för den ideologi som ligger i botten på alla högerprojekt. Egoismen.” Maria Robsahm om regeringskrisen.
Juni 2021 är en månad som går till den inrikespolitiska historien i Sverige.
Misstroendeomröstning i riksdagen mot regeringen och vi befinner oss återigen i talmansrundor baserade på de siffror som ledde till fyra månader av rundor efter riksdagsvalet 2018.
Efter misstroendet i riksdagen gjorde SVT/Novus en opinionsmätning. Även om man inte ska fästa för stor vikt vid en enskild mättning så har den väckt stort intresse.
Men det mest intressanta i mätningen från SVT/Novus är inte att Centerpartiet backar. Mycket få människor förstår Annie Lööfs prat om ”den breda mitten”. Det är förväntat att Centerpartiet backar.
Inte heller att vänsterpartiet går fram är oväntat. Oavsett vad man må tycka om turerna fram till misstroendeomröstningen så har vänsterpartiet under Dadgostar talat om ett löfte till väljarna. Ett löfte som vänsterpartiet gick till val på. Ett löfte om att inte vara med och bidra till marknadshyror.
Till skillnad från löftena från kristdemokrater, moderater och liberaler inför valet 2018 om att ALDRIG samarbeta med SD – löften som visade sig inte vara värda vatten – så förstår hon värdet av att hålla partiets löfte till väljarna.
Ändå är det inte detta som är det mest intressanta med mätningen. Det mest intressanta med mätningen från Novus är relationen mellan Moderater och Sverigedemokrater.
De två partierna ligger så nära varann nu. Moderaterna får 21,8 procent och SD 21,4 procent.
Strax före pandemin låg SD över M. I december 2019 och januari 2020 hade SD högre siffror än M, men allt detta förändrades under 2020 och pandemin.
Och Kristerssons löftessvek till Hedi Fried – och alla andra som han lovat inför valet att aldrig samarbeta med SD – bidrog troligen till att några lämnade SD och gick till M istället.
Återigen var M störst.
Idag är SD återigen ikapp.
Dessa två partier har i mätningarna efter valet inbördes bytt väljare. När det ena partiet går upp går det andra ner och vice versa.
Kristdemokraterna är värda ett eget kapitel.
Under de första månaderna efter riksdagsvalet 2018 hade KD siffror som de idag kan drömma om. Men Adaktusson-gate i samband med EU-valet våren 2019 förde ner KD nära fyraprocentspärren – igen. Partiledarens märkliga affärer i samband med ett hus i skärgården förbättrade knappast KD:s siffror. I vilket annat parti som helst hade det faktum att partiledaren är föremål för en utredning om grovt förtal påverkat ställningen i partiet men inte i KD. Hittills.
Men tillbaka till M och SD.
Att moderater och sverigedemokrater återigen strider om vem som är störst i det blåbruna blocket bäddar för den ideologi som ligger i botten på alla högerprojekt. Egoismen.
Om vi tittar på det nuvarande opinionsläget – och lyfter huvudet litet grann över en enskild mätning – så ser vi att Liberalerna i genomsnitt har fått tre procent under det senaste året. Ju mer vi närmar oss ett val till riksdagen – extraval eller ordinarie om ett drygt år – desto tydligare blir det att L åker ur riksdagen. Och KD riskerar att göra det.
Att moderater eller sverigedemokrater skulle stödrösta på kamikazeprojektet L eller KD kommer inte på fråga. De har sin egen inbördes kraftmätning att lägga energi på. Varje stödröst är en förlorad röst för det egna partiet.
Inom högern finns en som pekar med hela handen och de andra lyder.
Striden mellan M och SD är i full gång. Och döljs av allt som har med talmansrundor att göra. Tillsammans har dessa två partier några procentenheter kring fyrtio och har haft det oavsett vem som har varit störst.
I högern finns inte begreppet samarbete.
Inom högern finns inte begreppet att stödja en samarbetspartner som behöver hjälp. Var och en får klara sig själv – även om man själv är beroende av att det går bra för någon annan.
Däremot är det viktigt att vara störst.
Inom högern finns en som pekar med hela handen och de andra lyder.
Sedan Alliansens dagar har moderaterna varit det parti som har bestämt.
Och Ulf Kristersson är van vid att vara den som pekar med hela handen – förutom de år när Reinfeldt var den som gjorde det….
Vem som ska peka med hela handen i högern kommer att avgöras framöver. Att luta sig mot de egna siffrorna är ett styrkeprov.
Istället för samarbete finns därför en strid på liv och död. Mellan moderater och sverigedemokrater. Det ligger i högerns ideologiska natur.
Någon kanske säger – men moderater och sverigedemokrater samarbetar redan? Men att fomulera politiska förslag i opposition är en sak. Att regera är något annat. Det blir de varse i samma ögonblick som de ska försöka sig på det. Och med nuvarande mandatfördelning är M störst – det fungerar för M.
Men efter ett extraval eller efter riksdagsvalet om ett år – om SD blir större än M då blir det en helt annan sak. Förutsatt att de får mandat att regera… Då blir det von Papen och Hitler en gång till. Även om Kristersson kommer ha svårt att acceptera att SD leder blocket.
