“Över dess 540 sidor dras korrekta röda trådar mellan dåtiden, nutiden och framtiden – mellan, säg, den brittiske amiralen Charles Napiers attack på den Palestinska hamnstaden Akko år 1840, islamofobin som följde på oljekrisen 1973 och hur kapitalets förnekande att fortsatt förbrännande av fossila bränslen kommer leda till allas vår död.” Johan Jacobsson Franzén recenserar White Skin, Black Fuel – On the Danger of Fossil Fascism av Andreas Malm.
Det är lika bra att lägga korten på bordet med en gång: Jag är ett fan av den svenske författaren, aktivisten och universitetslektorn Andreas Malm. I över två decennier har han i ord och handling kämpat för en bättre värld. Hans intellekt är rakbladsvasst och hans ork är imponerande. När helst jag tar del av hans forskning och tankar fylls jag av både inspiration och fruktan. Om jag haft en affisch med honom hade jag satt upp den ovanför mitt skrivbord, liksom. En stor man för en svår tid.
Detta sagt är jag inte hundraprocentigt tillfreds med White Skin, Black Fuel – On the Danger of Fossil Fascism (Verso), Andreas fjärde bok på fyra år. Som titeln antyder handlar den om de otaliga kopplingarna mellan klimatkrisen och västerländsk högerextremism. Över dess 540 sidor dras korrekta röda trådar mellan dåtiden, nutiden och framtiden – mellan, säg, den brittiske amiralen Charles Napiers attack på den Palestinska hamnstaden Akko år 1840, islamofobin som följde på oljekrisen 1973 och hur kapitalets förnekande att fortsatt förbrännande av fossila bränslen kommer leda till allas vår död.
Andreas och hans medhjälpare i The Zetkin Collective – ett månghövdat forskarkollektiv centrerat kring institutionen för Humanekologi vid Lunds universitet – lämnar ingen fråga obesvarad, ingen metod oprövad. Skoningslöst ställer de vit man efter vit man till svars för vad de gjort och tänkt.
Åtskilliga stycken i White Skin, Black Fuel – som de i vilka Andreas och The Zetkin Collective utreder kolonialismens arv med hjälp av den ghanansk-amerikanska författaren Yaa Gyasis släktkrönika Vända hem (2016) – får mig att brista ut i spontana applåder.
Allt detta har jag förstås inga som helst problem med. Tvärt om: till syvende och sist anser jag att White Skin, Black Fuel är ett oerhört viktigt och banbrytande verk. Har du hjälpligt följt med i de senaste decenniernas klimatdebatt är du säkert redan bekant med många av exemplen på högerextremism som tas upp i den (Jair Bolsonaros skövling av Amazonas, Donald Trumps godkännande av oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access, Alternativ för Tysklands försvar av brunkolen, Björn Söders avfärdande av Greta Thunberg etc.), men du har aldrig tidigare fått dessa exempel sammanfattade, förklarade och kontextualiserade som i den här boken. Åtskilliga stycken i White Skin, Black Fuel – som de i vilka Andreas och The Zetkin Collective utreder kolonialismens arv med hjälp av den ghanansk-amerikanska författaren Yaa Gyasis släktkrönika Vända hem (2016) – får mig att brista ut i spontana applåder.
Nej, mitt aber med White Skin, Black Fuel är att den ibland blir för akademisk. Några av anledningarna till att Andreas tidigare böcker är så lyckade är att de är relativt lättlästa – framför allt How to Blow Up a Pipeline – Learning to Fight in a World on Fire (Verso, 2021) känns som en bok som man kan ge i julklapp till vem som helst. Vill man ta sig an White Skin, Black Fuel måste man dock vara beredd på svåra ord, åtskilliga latinska uttryck och resonemang kring bland annat Louis Althussers essäer om ideologiska statsapparater, Roger Griffins teori om fascism som ”palingenetisk ultranationalism” och Theodor Adorno.
Och en sak är säker om dessa tre sistnämnda herrar – de höjer svårighetsgraden på alla texter som de medverkar i. Så trots att Andreas och The Zetkin Collective förklarar dem på bra sätt upplever jag dem då och då som betongskuggor som står i vägen för att White Skin, Black Fuel ska nå ut till fler än de som har Ladok-konton fulla av högskolepoäng. För White Skin, Black Fuel besitter en enorm potential – i rätt händer skulle den till och med kanske kunna så fröet som bryter vithetsnormen som plågar de Europeiska klimatrörelserna.
Missförstå mig rätt: jag menar inte att Andreas och The Zetkin Collective skulle ”dummat ner” White Skin, Black Fuel – jag menar bara att de, nu när de är ute på outforskad mark (White Skin, Black Fuel är verkligen, för att citera Verso, ”the first study of the far right’s role in the climate crisis”), skulle valt ett aningen mer populärvetenskapligt uttryckssätt.
Andreas är ju, som sagt, inte främmande för att begagna sig av ett sådant – minns även hans väckarklocka/bok Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (Atlas, 2007), som höll vetenskapliga begrepp till ”ett minimum” och pressade sifferexercisen till ”minsta möjliga nivå”.
Nåväl. Enligt förordet i White Skin, Black Fuel är mycket mer på gång från Andreas och The Zetkin Collective. Det bådar gott.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.