När USA:s militär säger samma sak som Greta Thunberg och klimatforskarna kanske även skeptikerna kan börja lyssna. Per-Anders Svärd ser världens starkaste krigsmakt oroa sig för klimatet.
Under de senaste veckorna har vi nåtts av rapporter om extrema värmeböljor i Kanada och Pakistan. I västra USA har värmen blivit ett allvarligt hot mot energiförsörjningen. Och bara härom dagen rapporterades att skogsbränningen i Amazonas gjort att regnskogen i dag släpper ut mer koldioxid än den binder.
Allt fler börjar se allvaret i klimatkrisen. Samtidigt består tvivlet och oviljan att förändra hos många. Särskilt stort är problemet på den politiska högerkanten, där det stora utbudet av alternativa verkligheter fortsätter kyla ner förändringsviljan samtidigt som planeten kokar.
Vad ska man göra åt den saken? De som är beredda att avfärda en enig forskarkår lär inte vara mer benägna att lyssna på skolstrejkande tonåringar eller läsa ekosocialistiska texter i tidningar som denna. Kanske är den enda utvägen att ta till auktoritetsargument och peka på att några av världens största och mäktigaste organisationer redan börjat arbeta utifrån att den globala uppvärmningen kommer att leda till stora problem?
Som exempel kan vi ta den kanske mäktigaste organisationen av dem alla, nämligen USA:s krigsmakt.
Så vad är det de militära analytikerna ser på horisonten? Dessvärre samma saker som klimatforskarna och Greta.
Man kan ha olika uppfattningar om USA:s militär och dess roll i världen. Vi borde dock kunna enas om att dess jobb är att kunna slåss – och att slå hårdast av alla. Har man detta jobb har man också ett intresse i att granska slagfältet och stridens förutsättningar. För militärens del handlar det om att förutsäga konflikter, beräkna tillgängliga resurser och att vara organisatoriskt och infrastrukturellt förberedd.
USA:s övergripande militärstrategi handlar om att på lång sikt försvara landets intressen i global konkurrens med andra stormakter. Det innebär att krigsmakten tar analysen av framtida utvecklingslinjer på stort allvar.
Så vad är det de militära analytikerna ser på horisonten? Dessvärre samma saker som klimatforskarna och Greta.
Faktum är att det amerikanska försvarsdepartementet har upphöjt klimatkrisen till en nationell säkerhetsprioritering. Redan för två år sedan listades de viktigaste utmaningarna för USA:s krigsmakt i en rapport från arméns egen krigshögskola.
Rapportens författare konstaterar framför allt att höjda havsnivåer, osäker livsmedelsförsörjning, vattenbrist och extremväder kommer att driva fram storskalig klimatflykt. Tiotals, ja kanske hundratals, miljoner människor kommer att tvingas från sina hemtrakter. Värst lär redan utsatta befolkningar drabbas – de som lever i länder och regioner som redan plågas av svaga institutioner och våldsamma spänningar.
Hur ett förändrat klimat kan bidra till svåra konflikter har vi redan sett i Syrien, där torka och missväxt var en viktig bakgrundsfaktor till inbördeskriget. Rapporten varnar särskilt för de riskerna i regioner som Bangladesh, där 160 miljoner människor lever på slätterna kring Ganges floddelta. Fortsatt havsnivåhöjning i detta område skulle driva enorma människomassor på flykt – i en region som redan präglas av (kärn)vapenskrammel och etniska förföljelser.
Havsvattnet skulle också salta jordbruksmarkerna och hota färskvattenförsörjningen på många håll i världen – i en tid då höjda temperaturer gör vattnet viktigare än någonsin. Redan år 2030 beräknas en tredjedel av världens befolkning leva i områden med vattenbrist. Bara nio år senare beräknas världens efterfrågan på färskvatten vara större än utbudet.
Migrationen i kombination med ett mer gynnsamt klimat för smittbärande insekter kommer också att öka spridningen av tropiska sjukdomar. Detta kommer i sin tur att leda till flera humanitära kriser och ökade kostnader för medicinska insatser.
Högre temperaturer kommer vidare att öka energianvändningen eftersom bostäder och arbetsplatser måste kylas ner. Detta kommer att öka påfrestningarna på elnäten, samtidigt som perioder av torka riskerar att minska tillgången på vattenkraft.
Den kanske mest ironiska utmaningen har med polarområdena att göra. Förbränningen av fossila bränslen har fått istäckena kring polerna att dra sig tillbaka. Men i takt med att detta sker inleds också en kommersiell kapplöpning om att exploatera de resurser som blir tillgängliga – bland annat de sista stora reserverna av olja och gas till förbränning.
Ett problem förvärrar lätt ett annat i en kedjereaktion av fördjupade kriser. I tangentens riktning ligger fortsatt uppvärmning, intensifierade resurskonflikter, hat mot migranter, humanitära katastrofer, kollapsande demokratiska institutioner – och, förstås, de klimatdrivna krig som inte bara USA:s militär nu aktivt förbereder sig för att kunna vinna.
I krigshögskolans rapport konstateras att striden om Nordpolens resurser kommer att ge upphov till en “skådeplats för direkt militär kontakt mellan ett alltmer aggressivt Ryssland och andra arktiska länder, inklusive Förenta staterna”. Vad denna arktiska huggsexa kan innebära för oss i de nordiska länderna tål att tänkas på.
Dessa kriser är illa nog var för sig, men det är i kombination de blir riktigt allvarliga. Ett problem förvärrar lätt ett annat i en kedjereaktion av fördjupade kriser. I tangentens riktning ligger fortsatt uppvärmning, intensifierade resurskonflikter, hat mot migranter, humanitära katastrofer, kollapsande demokratiska institutioner – och, förstås, de klimatdrivna krig som inte bara USA:s militär nu aktivt förbereder sig för att kunna vinna.
Förenta staternas väpnade styrkor består naturligtvis inte av några miljöaktivister. De militära analyserna handlar inte om att formulera några ekosocialistiska strategier för att möta människors behov på ett miljövänligt sätt. Här regerar den krassa realismen: alla bedömningar och problembeskrivningar handlar om att bibehålla landets militära slagkraft. De problem som klimatförändringarna påför vanligt folk figurerar här bara som potentiella störningar och extrakostnader som militären måste vara beredd på.
Vi måste komma ihåg att detta rör sig om en organisation med ofantliga ekonomiska och teknologiska resurser, högeffektiv logistik, omfattande informationsanalytisk kapacitet och en befälsstruktur byggd för blixtsnabbt verkställa beslut. Sådana tillgångar kan vi andra knappt drömma om – allra minst världens fattiga klimatflyktingar. Ändå tvivlar den amerikanska militären på sin förmåga att möta den globala uppvärmningen.
När en sådan organisation upphöjer klimatförändringarna till ett prioriterat problem är det dags för alla att lyssna.
