Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 8 i Arbetarens sommarföljetong.

Indexfonder som planeringens trojanska häst 

Även om de mest lyhörda av den fria marknadens anhängare skulle kunna medge att storskalig planering verkligen pågår inom kapitalistiska företag, så insisterar de på att innovation och rationell allokering av investeringar i hela ekonomin står i absolut motsättning till varje form av mer långtgående planering. De klamrar sig fast vid sitt ursprungliga argument: att marknaden helt enkelt är en mer effektiv fördelningsmekanism och det enda sättet att skapa ”rätt” incitament för att investera eller uppfinna. Men liksom med den planering i gigantisk skala som äger rum bakom kulisserna hos företagsjättar som Walmart och Amazon så sker investeringar och innovation utanför marknaden i mycket större utsträckning än marknadens försvarare är villiga att medge, eller ens är medvetna om. 

Låt oss börja med investeringar. Att investera är, i grund och botten, att ägna en del av den ekonomiska aktiviteten idag åt att öka kapaciteten att producera mer imorgon. Även här måste företag, förutom att planera dagens produktion och distribution, göra planer för att allokera de varor och tjänster som kommer att producera ännu mer varor och tjänster i framtiden. De måste kort sagt planera investeringar: bygga fabriker som ska tillverka morgondagens prylar, sjukhusen som kommer att ta hand om morgondagens patienter, järnvägarna som ska bära morgondagens handel, och de vindkraftverk, dammar eller reaktorer som ska förse dem alla med energi. 

Investeringar framställs ofta som en uppoffring, och diskussionen om dem genomsyras av moralism. Enligt denna berättelse är investerare heroiska gnetare och sparare, som sätter framtida nytta framför stundens tillfredsställelse. I verkligheten råkar de, vilket vi är långtifrån de första att påpeka, bara vara ägare till en oproportionerligt stor del av samhällets gemensamma resurser. Resurser om inte producerats av dem själva utan av deras arbetare. Genom denna dagliga stöld av värde som skapas av arbetare håller de en oproportionerligt stor makt över hur samhället är organiserat. Under kapitalismen får arbetare mindre i lön än värdet av arbetskraften de uppbådar för att producera de varor och tjänster som samhället konsumerar. Denna skillnad utgör vinsten, varav en del går till investeringar och driver kapitalistisk tillväxt. Därför är investeringar inte någon uppoffring, eller på sin höjd offrandet av värde som producerats av andra. 

Ytterligare en vanlig missuppfattning är att aktiemarknaden är den stora källan till kapital för investeringar. I själva verket kommer majoriteten av kapitalinvesteringarna i USA från kvarhållna vinster snarare än från aktiemarknaden. 

I goda tider när vinsterna strömmar in sprider sig övertygelsen att saker och ting bara kan gå bättre bland de rika och mäktiga. Investeringarna skjuter i höjden. Goda pengar kastas efter dåliga, överkapacitet och överproduktion uppstår – och till slut inträffar en krasch när investerare inser att alla inte kommer att kunna ta hem sin vinst. När det gäller kapitalistiska kriser finns det två motsägelsefulla regler: ”få inte panik,” och ”få panik före alla andra”. Krascher följer oundvikligen på varje boom, och systemet går igenom cykel efter cykel – till ett stort mänskligt pris. 

Nedgångar i ekonomin med stigande arbetslöshet och fattigdom disciplinerar arbetare; avskedet är, som den polske ekonomen Michal Kalecki skrev, det viktigaste disciplinerande verktyg som kapitalismen har, och värdesätts av företagens ägare rentav högre än själva vinsten. Det är möjligheten att ställa arbetare utan arbete snarare än vinster och rikedom i sig självt som ger ägaren makt över andra människor och förser chefen (åtminstone under arbetstid) med en kontroll liknande slavägarens. På så sätt ger den ägarna makten att använda människor som redskap som de önskar – som pensel, hammare eller lie. Det är en påminnelse om hur systemet fungerar på den mest grundläggande nivån. Recessioner disciplinerar också kapitalet, genom att driva igenom ett vaktombyte och skapa förutsättningar för en ny period av ackumulation. Systemet som helhet regenererar och raffinerar sig självt, och nya ansikten döljer samma centrala sociala relationer. 

Men dessa cykler av ”boom and bust” är inte ren anarki. Även kapitalismen har något som påminner om en centralplanerare: det finansiella systemet, berg- och dalbanans första vagn, som kontrollerar humör och ransonerar investeringar. Ekonomen J. W. Mason som utvecklade idén om finanssektorn som planerare i en serie artiklar i tidskriften Jacobin skriver: ”Överskott allokeras av banker och andra finansiella institutioner, vars aktiviteter koordineras av planerare, inte marknader. Banker är, för att låna Schumpeters ord, den privata motsvarigheten till Gosplan. Deras lånebeslut avgör vilka nya projekt som ska få en del av samhällets resurser.” Banker avgör om ett företag ska få ett lån för att bygga en ny fabrik, om ett hushåll ska få ett bostadslån, eller om en student ska få låna till studieavgifter och levnadsomkostnader – och till vilka villkor som lånen ska återbetalas. Varje lån är något abstrakt som maskerar något väldigt konkret: arbete för arbetare, tak över huvudet eller en utbildning. 

Genom att ransonera investeringar utövar det finansiella systemet avgörande inflytande på förväntningarna på framtiden – det kopplar samman idag med imorgon. Räntor, finansiella regleringar och lånebeslut är kapitalismens sätt att välja mellan olika möjliga ekonomiska planer. Investeringar idag syftar till att skapa vinster imorgon. Regleringar definierar de villkor under vilka resurser bokförs: vad som utgör vinst och hur bankens låneportfölj fungerar. Det finansiella systemets bedömningar och gissningar om framtida lönsamhet styr alltså vilka konkreta resurser som sätts av. Inget av detta är konstigt. Men redan nu börjar vi ana hur den kapitalistiska ekonomin inte är så anarkistisk som den fria marknadens anhängare vill att vi ska tro. 

Centralbanker som centralplanerare 

På toppen av varje nutida finansiellt system sitter centralbanken, bankernas bank. Ofta är centralbanken bara synlig under kriser, när den intervenerar för att rädda det finansiella systemet och lånar ut pengar när paniken paralyserar andra. Men även under ”normala” tider påverkar centralbanken, genom regleringar och penningpolitik, takten i kreditskapandet och därmed i slutändan den ekonomiska aktiviteten överlag. Även om de ofta framställs som neutrala byråkrater är centralbankerna politiska skapelser med politiska mål, tätt sammanlänkande med det privata finansiella systemet. 

Ta USA:s Federal Reserve till exempel. Dess chefer har varit väldigt bekymrade över hur snabbt lönerna stiger, vad fackföreningarna gör och hur maktbalansen skiftar på arbetsplatserna – det som socialister skulle kalla ”klasskampens tillstånd”. De har, ofta på ett väldigt explicit sätt, visat lika mycket intresse för förhållandet mellan anställda och chefer, arbete och kapital, som en facklig organisatör. Arkiven över mötesprotokoll från 50-talet visar centralbankschefer som talar öppet och kunnigt om vilka fackföreningar som är i förhandling och deras relativa styrka. Särskilt bil- och stålindustrin fick mycket uppmärksamhet: Feds chefer var rentav mer intresserade av vilka strategier som United Steelworkers (USW) eller United Autoworkers (UAW) hade än det genomsnittlige fackombudet. 

Detta var lika sant under den kapitalistiska tillväxtens guldålder efter andra världskriget. Så här beskrevs centralbankschefen C. Candy Baldersons åsikt i protokollet från ett möte med den amerikanska centralbankens penningpolitiska kommitté, FOMC, från den 3 mars 1956: 

Centralbankens agerande bör vara tillräckligt kraftfullt för att företagen ska förstå faran med en löne-pris-spiral och inte ge efter i löneförhandlingarna under våren och sommaren, på samma sätt som de skulle göra om de trodde att de helt enkelt kunde höja sina priser och fortsätta sälja varor. Han hoppades att fackföreningarna skulle förstå faran med en löne-pris-spiral. 

Samma sommar vidtog centralbanken Federal Reserve, eller kort och gott Fed, kraftfulla åtgärder i form av höjda räntor efter att en framgångsrik strejk i stålindustrin fått tidigare tveksamma centralbankschefer att gå över till Baldersons sida. Åren 1957–58 inträffade en kort recession som delvis utlösts av dessa högre räntor. Men cheferna på Fed var öppna med att de medvetet dragit i bromsen och påverkat kostnaden för att investera i syftet att förändra förutsättningarna för kapitalets förhandlingar med arbetarna. De planerade och grep in för att uppnå ett annat resultat än det (arbets)marknaden på egen hand hade levererat. 

Under de första åtta månaderna av oljekrisen 1973–75 fortsatte räntorna att stiga – av en händelse samtidigt som UAW förhandlade med Big Three, de stora stora biltillverkarna.. När Fed till slut sänkte räntorna för att stimulera investeringar och motverka recessionen så argumenterade centralbankscheferna för att deras oberoende ingrepp i ekonomin till skillnad från en expansiv finanspolitik som beslutats – enligt den förmodade demokratiska viljan – av kongressen och presidenten, skulle vara lättare att upphäva när ekonomin blev ”överhettad” igen och arbetarna började kräva mer. Och hävdes gjorde de – väldigt snabbt. Idag är det allmänt känt att centralbanken år 1980, under Carter-administrationen och Paul Volckers ledning, använde skyhöga räntor inte bara (eller ens primärt) för att attackera inflationen, utan också för att attackera den makt som den organiserade arbetarrörelsen ännu hade. Och i årtiondet som följde finanskrisen 2008 spelade penningpolitiken en mycket stor roll; faktum är att sedan den så kallade ”nyliberalismens” ankomst på 1970-talet har en djup misstro mot statliga utgifter etablerats som sunt förnuft. För att hantera den pågående stagnationen har centralbanker över hela norra halvklotet genomfört massiva köp av obligationer, bostadslån och andra sorters tillgångar, för att förstärka räntepolitiken och andra regulatoriska verktyg. Det är ironiskt att en opåverkbar, odemokratisk gren av staten, i form av centralbanker, har gripit in i ekonomin trots elitens konsensus mot statliga ingrepp i ekonomin. 

Självklart är vägen mellan (de statliga och de privata) bankernas handlingar och det som händer i den bredare ekonomin aldrig spikrak. Vissa interventioner misslyckas. Och mål och taktiker kommer att förändras för att avspegla maktbalansen i ekonomin: i princip kan det finansiella systemets planering lika gärna stödja en högproduktiv ekonomi som mer jämlikt fördelar tillväxt (som under 1950-talet), som näringslivets kortsiktiga intressen och koncentration av välstånd i toppen (som från 1980-talet och framåt). 

Den globala ekonomins finansiella beslutsfattare – varav den absoluta majoriteten arbetar för privata banker snarare än centralbanken eller andra offentliga banker – delar klass men inte kontrollrum. De har mycket gemensamt när det gäller makt, utbildning och luncher i Davos. Men som individer har de sina egna historier, ideologiska preferenser och visioner för hur man bäst säkrar stabilitet för kapitalet. Den storskaliga planeringen är vardaglig, teknokratisk och inbyggd i systemet – inte konspiratorisk. Nätverk av makt och ideologi replikerar sig själva utan att det behövs några sammansvärjningar. Under kapitalismen är planering av hela ekonomin så omständlig att mycket kan gå fel även med de bästa planer – för att inte tala om systemets egen obönhörliga men ändå oförutsägbara krisdynamik. När kapitalismen kastas från boom till krasch byter dess chefer ut planer för välstånd mot planer för överlevnad, alltid omstridda och ofullständigt genomförda. 

Kommunism genom indexfonder? 

Den nutida kapitalismen är tätare integrerad genom det finansiella systemet än någonsin. Vad menar vi med integrerad? Ja, till exempel är chansen att två slumpmässigt utvalda företag på Standard and Poors index över de 1500 största börsbolagen i USA har en gemensam ägare som kontrollerar minst 5 procent av aktierna chockerande 90 procent. För bara tjugo år sedan var chansen att hitta ett sådant gemensamt ägarskap omkring 20 procent. Och indexfonder (som investerar pengar passivt), pensionsfonder, statliga fonder och andra enorma anhopningar av kapital binder samman ekonomiska aktörer allt tätare genom sina ansamlingar av pengar. 

Passiv förvaltning av fonder är en relativt ny investeringsstrategi som går ut på att äga en bred uppsättning tillgångar som speglar ett existerande index, som i sin tur strävar efter att spegla en hel marknad; genom begränsad handel erbjuder modellen robust diversifiering men till lägre transaktionskostnader och låga avgifter. Passiv förvaltning dominerar i allt större utsträckning inte bara aktiemarknaden utan också andra typer av investeringar, och ersätter historiskt sett vanligare men dyrare aktiva investeringsstrategier, där fondförvaltare och mäklare köper och säljer aktier och andra värdepapper och använder sin kunskap och research för att försöka lyckas bättre än marknaden. 

Det skifte som ägt rum de senaste åren från aktiva till passiva investeringar skapar inte rubriker. Men implikationerna är omfattande och långtgående för själva idén om konkurrens på en marknad. 

En investerare som äger en del av ett flygbolag eller telekomföretag vill att det klarar sig bättre än andra: att företagets vinster ska öka, om än tillfälligt, på andras bekostnad. Men en investerare som äger en liten del av varje flygbolag eller telekombolag, som är fallet i en passivt förvaltad indexfond, har radikalt annorlunda mål. Konkurrensen är inte längre det viktiga; det överordnade målet är nu att klämma ut så mycket som möjligt ur kunder och arbetare i en hel industri – oavsett vilket företag som gör det. I teorin borde kapitalistisk konkurrens obönhörligt pressa den totala vinsten i en sektor nedåt, mot noll. Även om varje företag för sin egen del strävar efter högsta möjliga vinst, så sker det genom att konkurrenter undergrävs och att vinstmöjligheterna minskar i hela branschen. Stora institutionella investerare och passiva indexfonder driver istället hela branscher mot ökad koncentration som snarare liknar ett monopol – med skapliga vinster, eftersom företagen har mindre intresse av att undergräva varandra. Resultatet är en väldigt kapitalistisk form av planering. 

Den här opassande situationen fick Bloomberg-kolumnisten Matt Levin att i en fascinerande artikel från 2016 ställa frågan: ”Är indexfonder kommunistiska?” Levine föreställer sig en långsam övergång från dagens indexfonder och dess simpla investeringsstrategier, via en framtid där investeringsalgoritmerna blir bättre och bättre, fram till att ”finansmarknaderna på lång sikt tenderar mot perfekt kunskap, en form av centralplanering – genom Roboten För Bästa Allokering av Kapital.” Enligt Levin kan kapitalismen vara på väg att skapa sina egna dödgrävare – men de kommer att vara algoritmer, inte arbetare. 

Idén att finanskapitalet på egen hand kommer att socialisera produktionen kan låta som en provokation i klickbetessyfte, men den är egentligen inte ny. Samma poäng har framförts av författare till vänster i över ett århundrade, inte minst av den marxistiske ekonomen Rudolf Hilfering, vars bok Das Finanzkapital redan 1910 beskrev ett skifte från den kapitalism baserad på konkurrens som Marx hade analyserat till ett betydligt mer centraliserat system, som drevs mot monopol av finanskapitalet och en stat som kontrollerades av det. Samma debatt har förts många gånger sedan dess; från ”monopolkapital”-skolan som leddes av de marxistiska ekonomerna Paul Baran och Paul Sweezy på 1950-talet och utövade stort inflytande på delar av vänstern under en tid, till mer obskyra debatter om bankkontroll på 70-och 80-talet. Idén väcktes till liv på nytt av vänsterekonomen Doug Henwoods bok Wall Street, som dissekerar det finansiella systemet i USA och dess roll som organisatör av ekonomisk aktivitet. Boken gavs ut 1997 just när Clinton-erans ekonomiska boom kulminerade, och är anmärkningsvärt förutseende. Den förutser dagens dödliga mix av växande ojämlikhet, stagnerande inkomster för arbetarklassen och kriser orsakade av spekulation, ofta baserad på finansiell ingenjörskonst. Men det är inte en romantisk bild av hur finanskapitalet äter upp sig själv, utan snarare en där det långsamt tuggar i sig alla oss andra. 

Även om det rent tekniskt vore enklare att överföra en fastighetsfond som äger hundratals bostäder till gemensam ägo än att konfiskera hundratals bostäder rakt av – eller ta över en enda indexfond som äger miljontals aktier än att ta över hundratals fabriker – så är uppgiften knappast lättare på ett politiskt plan. Att flytta ettor och nollor på en elektronisk marknadsplats kräver inte mindre klassmakt än att storma barrikader. Den progressiva förändringens aktörer – de som skulle kunna kräva och genomföra en svepande socialisering av investeringarna – befinner sig långt från finanskapitalismens centrum. En investeringsalgoritm kan inte på egen hand gräva kapitalismens grav, precis som en vävmaskin inte kunde göra det på 1800-talet. Båda är döda ting, verktyg som skapats av kapitalismen som öppnar upp nya möjligheter för socialister som hoppas kunna transformera världen i flertalets intresse, men dessa verktyg är ingenting utan organiserade politiska krafter som är redo att använda dem för mer värdefulla mål. 

Vilken typ av övergångskrav kan sådana krafter ställa för att påskynda en framtida socialisering? Det finns relativt små men meningsfulla steg, som att skapa ett offentliga betalningssystem – för att säkerställa att varje gång du använder ditt kredit- eller betalkort, så är det inte ett privat företag som tar en del och dikterar villkoren – eller en offentligt kreditvärderingsinstitut för att ersätta sådana som Moodys eller Standard & Poor, som spelar en central roll för att avgöra hur investeringar fördelas mellan konkurrerande projekt och nyligen hjälpte till att leda en betydande del av dem till riskfyllda bostadslån som nästan kraschade världsekonomin. Sen finns det större offentliga projekt, som en massiv ökning av byggandet av gemensamt ägda bostäder – som placerar mark under gemensamt ägande, tar bostäder bort från marknaden och gör slut på deras roll som investeringsobjekt – och dess naturliga efterföljare: utvidgade offentliga pensioner. Finns det något bättre sätt att ta makt från de som sitter på den finansiella makten idag än genom att beskatta stora koncentrationer av rikedom eller minska aktieägarnas och börsens inflytande över företagen – för att i slutändan ge makt åt de arbetare som producerar varor och tjänster och de samhällen som använder dem? Alla dessa reformer gör planeringen explicit och offentlig, snarare än dold och privat som den är idag. 

För att citera J.W. Mason igen: 

Ett samhälle som verkligen underkastade sig marknadens logik skulle slita sig självt i stycken. Men den medvetna planering som håller marknadens konsekvenser inom gränsen för vad som tolereras måste hållas hemlig, för om planeringens betydelse skulle erkännas skulle det undergräva föreställningen om naturliga och spontana marknader och visa att medveten planering för andra syften är möjlig. 

Frågan är inte om ekonomin kommer att planeras i sin helhet, eller inte alls. Frågan är snarare om de nuvarande finansiella byråkraterna ska fortsätta spela rollen som kapitalismens planerare under det tjugoförsta århundradet, eller om vi vanliga människor kommer att omskapa våra ekonomiska institutioner, göra dem demokratiska i grunden och föra den planering som redan finns ut i ljuset. 

Incitament hit och incitament dit 

Vid det här laget kommer marknadens försvarare att retirera till en annan försvarslinje: incitament. Även om kapitalister redan planerar här och där (eller nästan överallt, som vi har visat), så kan bara marknader garantera den effektivitet som uppstår genom rätt incitament. Socialistiska chefer kommer helt enkelt slösa bort investeringsfonder på grund av ”mjuk budgetstyrning” – idén att chefer i slutändan alltid kan få mer resurser – vilket skapar en destruktiv spiral av ökat risktagande och falska rapporter. 

Incitament är dock bara ett annat sätt att svara på frågan ”hur får vi människor att göra saker utan att öppet säga det till dem”? Det starkaste incitamentet under kapitalismen är det faktum att en arbetare som saknar ett jobb kommer att förlora sin bostad, sina tillhörigheter och i slutändan svälta. Det är denna niosvansade katt som disciplinerar den ”fria arbetskraften”, denna terror som tvingar arbetare att höja på hatten inför varje förman eller chef. Denna despotism är inbyggd i systemet, men nämns sällan i ekonomijournalisters eller nyliberala politikernas prat om att ”skapa rätt incitament”. 

Listan av samhällsskadliga incitament kan göras mycket längre. Det finns incitament att betala svältlöner, att upprätthålla en farlig arbetsmiljö, att tvinga bort fattiga människor från sina kvarter, att producera bomber och att använda dem. Till och med priset på aktier, dessa förment mest prisliknande priser, avspeglar till stor del gissningar snarare än ekonomiska fundamenta. Den andra sidan av myntet är alla sanktioner som finns vid sidan av marknaden, och som alltid existerat genom människans historia. Marknader är inte det enda eller långtifrån det bästa sättet att styra gemensamma projekt som kräver att människor och resurser koordineras över tid och rum. Det kapitalismens försvarare är rädda för är inte planeringen i sig, utan dess demokratisering. 

Friedrich von Hayek – kanske den ärligaste av marknadens försvarare, en ärlighet som fick honom att se genom de ortodoxa ekonomernas sagor om jämvikt och effektivitet och öppet stödja diktatorer som Pinochet – förklarade marknadens och prismekanismens roll som skapare av incitament på två sätt. För det första menade han att priser samlar utspridd information och kopplar den till beslut om konkreta resurser, och i synnerhet deras framtida användning. Även bortsett från att prismekanismen oundvikligen skapar ojämlikhet och exploatering så framstår Hayeks tes att bara priser kan underlätta socialt ”agerande på avstånd” som allt mindre trovärdig idag. Nätverk av kablar, torn och radiovågor går kors och tvärs över jorden med det enda syftet att förmedla ständigt växande informationsströmmar. Det finns biljoner och åter biljoner bitar av information – om allt från vad vi använder saker till och vad vi tycker om dem, till vilka resurser som gick åt för att skapa dem – som skulle kunna utgöra grunden för icke marknadsmässiga beslut om framtida användning av resurser. 

Hayeks andra argument, att priser också är oundgängliga för att upptäcka ny information, har nyligen plockats isär av de grekiska socialistiska ekonomerna John Milios, Dimitrios Sotiropoulos och Spyros Lapatsioras. De skriver: 

När central planering har etablerats så kommer det inte finnas någon ”upptäckande process” som utförs av chefer, och därför inget korrekt kapitalistiskt beteende och alltså ingen effektivitet i kapitalistisk mening. Varje meningsfull restriktion av kapitalmarknaderna utgör i slutändan ett hot mot reproduktionen av kapitalismens drivkrafter … Finanskapitalets frihet kanaliserar inte bara kapital till investeringar på ett särskilt sätt, utan skapar också en särskild organisationsform i ett kapitalistiskt samhälle. 

Kort sagt så kanske Hayek har rätt i att priser underlättar upptäckt under kapitalismen; men den insikten kan inte generaliseras till alla socioekonomiska system, till exempel det som kan tänkas komma efter kapitalismen. 

Kapitalistiska institutioner påverkar vårt beteende på många sätt, från vad vi gör idag till vad vi önskar – eller måste – göra imorgon. Kapitalismen är inte bara ett sätt att dela upp varor och tjänster, även om det är det också. Den är ett sätt att organisera samhället. Den planering som äger rum är fortfarande inbäddad i och dold under en fasad av marknader. På sätt och vis är det därmed oerhört viktigt att ”skapa rätt incitament” för att upprätthålla dessa sociala och ekonomiska institutioner. Hotet om divestering är en disciplinerande kraft för kapitalet och dess chefer, precis som arbetslöshet är en disciplinerande kraft för arbetare. Projekt kommer att genomföras om och endast om de bedöms lönsamma – ett kriterium som har skapat en lång rad teknologiska under, men också en lika lång lista av mänskligt lidande. 

Om demokratisk planering har potential att transformera ekonomier så kommer den antagligen att transformera oss också. Vi är väldigt anpassningsbara varelser – biologiska system begränsade och formade av vår omgivning och av varandra. Vi skapar samhället, men samhället skapar också oss. En av kapitalismens framgångar, och särskilt dess senaste nyliberala variant, har varit att infoga konkurrensen i fler och fler aspekter av våra liv. Det motsatta har också hänt här och där: under några korta årtionden lyckades till exempel den nordiska socialdemokratin skapa mer samarbetsinriktade medborgare. Samhällsvetare har länge förstått att olika institutioner också gör oss till olika människor. Kommer vi fortfarande behöva incitament? I bred bemärkelse – motivation att göra saker – kommer vi naturligtvis det. Men bara en eländig teori om samhället kan hävda att skapande eller innovation bara kan äga rum om det finns utsikt till personlig ekonomisk vinning. 

Som vi hävdade i kapitel 2 är mängden varor och tjänster som är lönsamma delvis överlappande, men inte identisk, med mängden av varor och tjänster som är användbara för samhället. Om något inte är lönsamt kommer det inte produceras oavsett hur nyttigt det är, som vi har sett med nya former av antibiotika. Men så länge något är lönsamt kommer det att produceras oavsett hur skadligt det är, som fossila bränslen. Problemet är när människors beteende under kapitalismen generaliseras till allt mänskligt beteende. Investeringar – beslut om hur vi delar upp våra resurser mellan våra nuvarande och framtida behov – kan planeras på ett sådant sätt att de följer människors behov snarare än investerarnas behov av vinst.