Walmart är världens tredje största arbetsgivare, efter USA:s försvarsdepartement och Kinas armé. Med utgångspunkt i Walmart argumenterar vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworski för att globala företags storskaliga planerade ekonomier kan lägga grunden för en demokratisk socialism. Detta är del 13 i Arbetarens sommarföljetong.
Knappt automatiserad rymdkommunism
Om planeringen i Sovjetunionen verkligen var så dålig under dess första årtionden som vi hävdat, så kan vi knappast kalla fenomenet för planering. Men hur kunde i så fall landet utvecklas till en supermakt, den andra största ekonomin i världen efter USA? Hur kunde Socialistiska rådsrepublikernas union gå från ett tillstånd av ”lantlig idioti” till att bygga en någorlunda fungerande välfärdsstat vid sidan av Sputniks och Yuri Gagarins avancerade vetenskapssamhälle?
Dessa motsägelser upplöses om vi överger föreställningen att vi måste försvara systemet som helhet för att hitta något av värde i Sovjetunionen. De största västerländska företagen skulle aldrig kunna anklagas för att hysa kommunistsympatier, snarare tvärtom. Men dessa kapitalistiska asätare hade inget emot att ta över de linjära programmeringsmetoder som delvis utvecklades av sovjetiska ekonomer för att koordinera sina egna interna ansträngningar. Idag kan vi göra något liknande: undersöka vilka lärdomar vi kan dra och försöka förstå vad som gick snett.
3, 2, 1, … Start!
Nikita Chrusjtjovs tid som premiärminister mellan 1953 och 1964 präglades av omfattande frigivningar av politiska fångar, fördrivning av stalinister, kraftiga inskränkningar av polisens befogenheter, lättnader i censuren, nya kontaktytor med omvärlden, kulturell omvandling, en ärlig genomlysning av statistiska avvikelser, en relativ decentralisering av beslutsfattande och – inte minst – en imponerande ekonomisk tillväxt.
Det vore fel att säga att Sovjetunionen inte längre var en auktoritär stat. Det gick bara månader från Chrusjtjovs ”hemliga tal” till kommunistpartiets tjugonde kongress – där han fördömde Stalin och personkulten runt honom – till det att sovjetiska stridsvagnar invaderade Ungern. De skickades för att slå ner ett arbetaruppror som inspirerats av liknande händelser i Polen: ett uppror, kanske till och med en revolution, inte olik den som inträffade i Ryssland i oktober 1917, komplett med regeringskollaps, framväxande arbetarråd och bildandet av tusentals folkmiliser som kämpade mot både säkerhetspolisen och det invaderande Sovjet. Man kan hävda att Chrusjtjov drevs till en sådan repressiv manöver precis just för att försvara sin inhemska ”vår” mot hårdföra stalinistister som annars skulle ha störtat honom (och som i slutändan gjorde precis det). Men vi bör inte glömma att Chrusjtjov, trots alla sina skillnader, både var en produkt av och en av arkitekterna bakom det hänsynslösa auktoritära stalinistiska system som föregick honom.
Oavsett detta går det inte att förneka att det under ungefär ett årtionde pågick en liberalisering. Det som blev känt som ”Chrusjtjovs töväder” gav republikerna makt över sina egna ekonomier. Konferenser med specialister organiserades i syfte att lära sig av de bästa exemplen från utlandet, medan direktörer, lokala tjänstemän och fackliga ledare samlades till konsultationer inför femårsplaner. Avgörande var också att Chrusjtjov inledde en ombalansering av flödet av värde mellan stad och landsbygd genom skuldavskrivningar, minskade kvoter, ökade investeringar i jordbruksmaskiner, elektrifiering, konstgödsel och många andra åtgärder. Kolchoserna kunde nu i princip tala om för centralmakten vad de skulle producera, snarare än tvärtom, och Gosplans uppgift var att få dessa ”utkast till planer nerifrån” att passa ihop med varandra och med målen för hela ekonomin.
1950-talets tillväxt var snabb. Ett massivt program för bostadsbyggande sammanföll med massmigration av bönder till städerna i takt med att den teknologiska omvandlingen av jordbruket kraftigt minskade behovet av arbetskraft. Framstegen inom utbildning och träning hör till periodens största framgångar, tillsammans med en imponerande utbyggnad av sjukvården och en stärkt ställning för kvinnor. Många kvinnor blev ingenjörer, tekniker och domare långt innan sådana genombrott nåddes på andra håll.
Detta var Sovjetunionens guldålder. 1957 skickades Sputnik upp; 1961 blev Jurij Gagarin den första människan i rymden; 1963 blev Valentina Teresjkova den första kvinnan i rymden (en bedrift som USA inte skulle upprepa förrän 1983); och enligt analyser gjorda av historiker efter att arkiven öppnades vid kalla krigets slut var den ekonomiska tillväxten högre än i alla länder utom Japan.
När vi tänker på Sovjetunionen idag är det 1930-talets terror och Gulag, och de tomma butikshyllornas gråbeigea leda på 1980-talet vi associerar till. Men som Francis Spufford påminner om i sin historiska roman från 2010, Red Plenty, där huvudpersonen inte verkar vara någon specifik individ utan själva idén om ekonomisk planering, så var detta en tid – på höjden av den europeiska och amerikanska efterkrigsboomen – då Sovjets ekonomiska utveckling så väl som dess teknologiska och vetenskapliga framsteg fick västerländska ledarskribenter, tankesmedje-experter och presidentrådgivare att oroa sig för eller till och med övertygas om att de för eller senare skulle bli omsprungna av den kommunistiska supermakten.
Som Spufford skrev i en sammanfattning av de centrala idéerna i sin roman i Guardian:
Det var inte det revolutionära land som människor tänkte på, med röda flaggor och tal, föreställd genom ikonografin i Eisensteins filmer; inte Stalins Sovjetunionen med massmobilisering och massterror och sträng totalitär glöd. Det var, helt plötsligt, en plats för pannrynkande byråkrater, en civiliserad och teknologisk plats, med labb och skyskrapor, som gjorde samma slags saker som väst men hotade – så länge ögonblicket varade – att göra dem bättre … Den period när landet tycktes vara i ett tillstånd av självsäker, utmanande, expansiv mognad har fallit ur vårt medvetande.
Chrusjtjov var så övertygad om sitt lands växande välstånd att han förutsåg att Sovjet skulle växa om USA:s ekonomi 1970, och i vissa avseenden nå fram till det fullständigt jämlika samhälle av lyxigt överflöd och stadigt minskade behov av arbete som Marx utlovat – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – 1980. Men alla vet att ingenting i närheten av detta hände. Så vad satte stopp för den sovjetiska ekonomin?
Ekonomen Alec Nove, som vi stött på tidigare i den här boken, menar att planering oundvikligen leder till auktoritarism. Spufford, som visar mer sympati än Nove för den här perioden av Sovjets historia, är mer nyanserad men drar ändå samma slutsats som Nove och många andra författare, nämligen att det var konsekvensen av försöket att koordinera en ekonomi utan att använda marknadens prissignaler.
En central episod i Spuffords bok beskriver hur en maskin som används för tillverkning av viskos, en halvsyntetisk fiber, går sönder, och svårigheterna med att skaffa en ersättning. Den oväntade händelsen kräver revidering av prognoser och scheman i fabriken som tillverkar viskosmaskiner, och det tvingar i sin tur fram ändringar i prognoser och scheman i alla fabriker som producerar delarna till den maskinen, och vidare till råmaterialet för de delarna. Som ringar på vattnet sprider sig påverkan över hela ekonomin i vad en recensent kallar för en ”mardrömslik kombinatorisk explosion”. Och episoden finns bara där för att visa vad som händer, ögonblick för ögonblick, till följd av vad som händer med varenda en av miljardtals varor i hela ekonomin. Allting påverkar allting. Hur skulle det vara möjligt att samla alla dessa variabler? Och även om det på något sätt var möjligt att hålla koll på allt detta, med tusentals av de mest moderna superdatorerna med det tidiga 2000-talets processorkraft, hur skulle vi kunna beräkna alltihop, och kontinuerligt omvärdera det dag för dag, eller till och med ögonblick för ögonblick?
Trots triumfen med Sputnik och den växande mängden varaktiga konsumtionsvaror så uppstod fortfarande upprepade kritiska brister, och produktionen misslyckades regelbundet med att matcha användarnas behov. I takt med att ekonomin växte ökade bara behovet av information, liksom komplexiteten i planerna, tillsammans med behovet av personer som kunde skriva planerna och fortlöpande jämföra dem med resultaten. Än värre var att högsta priorietet under Stalin hade varit den tunga industrin, med dess begränsade mängd produkter. Planeringssystemet hade varit effektivt när det gällde de grova, storskaliga beslut som krävdes i basindustrier som gruvor, stålproduktion, tung tillverkningsindustri och elproduktion. Men när konsumtionsvaror väl hamnade i fokus exploderade så klart antalet varor, tillsammans med komplexiteten i att spåra, bedöma och väga samman alla produktionsfaktorer – och därmed sannolikheten att räkna fel.
I The Economics of Feasible Socialism uppskattade Nove att det fanns ungefär 12 miljoner olika identifierbara produkter, från bruna skor till kullager till olika mönstrade tyg, producerade av nästan 50 000 olika fabriker, ej inräknat alla gårdar, transportstrukturer, grossister och butiker. Alla dessa leverantörskedjors ömsesidiga beroenden måste optimeras enligt en lång rad variabler, med hänsyn till faktorer som reparationer, uppgraderingar, teknologisk innovation, förändrad smak, betalningar till statsbudgeten, kostnadsminskningar, produktivitet och så klarttid. Nove återberättar att sovjetiskt skämt från den tiden: ”Matematiker har beräknat att för att skriva en korrekt och helt sammanhängande plan för materielleveranserna bara till Ukraina under ett år krävs arbetskraften från hela världens befolkning i 10 miljoner år”.
Ställda inför sådana återkommande problem inledde makthavarna en rad experiment med omorganisering av institutionerna för planering och administration, men utan framgång. De konstanta reformerna blev i sig ett störande inslag i planeringen. Men Chrusjtjovs töväder skapade plötsligt en öppning för diskussion och kritik, och därmed för ett återupplivande av den ekonomiska debatten. Många planerare och ekonomer var medvetna om problemet: i grunden otillräckliga data, av dålig kvalitet, och oförmågan att behandla den data de hade.
Två huvudsakliga svar växte fram: Det första försökte öka vinstmotivets roll och företagens frihet att sluta kontrakt med varandra. Med andra ord ett återupprättande, i varierande omfattning, av marknadsrelationerna, även om företagen fortfarande skulle ägas av staten.
Det andra personifieras av matematikern Leonid Kantorovitj, den enda sovjetmedborgare som någonsin vunnit den svenska Riksbankens ekonomipris till minne av Alfred Nobel. Kantorovitj och hans kamrater vid Moskvas institut för matematisk ekonomi trodde att lösningen låg i att använda de elektroniska datorer som höll på att utvecklas för att förbättra optimeringen. Men inte ens de kunde föreställa sig att datorer skulle kunna hantera de enorma informationsflöden som miljontals produkter gene- rerade, så lösningen måste inbegripa någon form av flexibilitet på företagens nivå. I en atmosfär av ökad frihet och debatt drog utmaningen till sig några av de skarpaste matematiker som landet nånsin producerat.
Men för att utvärdera deras svar på krisen, och bedöma om Nove och andra hade rätt i att planeringen av en hel ekonomi helt enkelt är omöjlig – det vill säga besvara frågan om det fanns något annat möjligt slut än Sovjetunionens kollaps i slutet av 1980-talet – så måste vi hoppa tvärs över Atlanten till USA på 1940-talet, och samtidigt vrida tillbaka klockan och återvända till några av argumenten som framfördes i den socialistiska kalkyleringsdebatten.
Det som går in, måste komma ut
Begreppet ”input-outputanalys”, som utgör en av den ekono- miska vetenskapens viktigaste grenar, utvecklades under andra världskriget för att beskriva det arbete som utfördes av den ryskfödde Harvardekonomen Wassily Leontief och Byrån för arbetsstatistik, arbete som senare skulle ge Leontief ett av de där (egentligen inte) Nobelprisen i ekonomi. En input-output-tabell ger en förenklad bild av flöden av material och produkter mellan industrier och i slutändan konsumenter. Det är i praktiken ett kalkylark: varje horisontell rad visar hur en specifik industris produktion (output) används som insats (input) i en annan industri och av konsumenter, medan vertikala kolumner rep- resenterar alla insatser som används av varje enskild industri. Tabellen visar kvantitativt hur varje industri beror av alla andra. Ökad output av lego kräver ökad input av plast, och därmed ökad produktion av plast.
Sådana tabeller används av företag, och avdelningar inom företag, för att planera produktionen för att möta produk- tionsmål, och för att analysera hur produktionen förändras av förändringar i olika inputs (och vice versa). Tabellerna gör det möjligt att beräkna mängden av en viss råvara A som behövs för att producera en enhet av vara B. Leontief beskrev sitt arbete så här: ”När du bakar bröd så behöver du ägg, mjöl och mjölk. Och om du vill ha mer bröd, så måste du använda fler ägg. Det finns recept för alla industrier i ekonomin.”
Leontief publicerade visserligen den första input-output-tabellen i en artikel år 1936, men han sade själv att enklare versioner av sådana tabeller hade producerats på 1800-talet av ekonomen Léon Walras, eller till och med på 1700-talet av François Quesnay (i hans Tableau économique) och – faktiskt – av Marx. Ett av Leontiefs största genombrott var att omvandla Walras ekvationer till linjär algebra. Det framsteget låg bakom att input-outputanalysen anam- mades i USA efter andra världskriget, och därefter internationellt.
På ett sätt som påminner om det stundtals fåniga bråket mellan Newton och Leibniz om vem som hade uppfunnit infini- tesimalkalkylen (svaret: båda) så lades mycket energi under kalla kriget och senare på att spåra rötterna till input-outputanalysen för att avgöra om den var en amerikansk eller sovjetisk innovation (och till och med inom Sovjetunionen om huruvida det var en bolsjevikisk eller mensjevikisk innovation!) Det intressanta är dock – och forskning efter kalla kriget tyder på att detta står utom tvivel – att Sovjetunionens tidiga försök att ”famla i mörkret”, för att låna Mises ord, gjorde intryck på den yngre Leontief.
År 1925 utvecklade ett tjugotal sovjetiska ekonomer under ledning av P. I. Popov en grovhuggen nationell ekonomisk balans – som fokuserade på sex huvudsakliga grenar av ekonomin och ett antal undersektorer – på ett sätt som liknade hur bokförare upprättar en balansräkning. Det nya med detta var det mentala språnget att se den nationella ekonomin ungefär som ett enda enormt företag. Samma år publicerade Leontief en översyn över det arbete med nationella balansräkningar som utförts av Popov och hans kollegor. Ännu tidigare hade ekonomen Alexander Bogdanov föreslagit en iterativ metod för att stadigt öka detalj- nivån i nationella ekonomiska tabeller. Nikolai Bukharin, som vi redan har mött, använde i sin tur Bogdanovs arbete för att matematiskt formalisera Marx ekonomiska tabeller för utvidgad reproduktion, vilket i sin tur lade grunden till det arbete som Popov och hans grupp utförde.
Men som vi har sett innebar Stalins terror att Gosplan utvecklades väldigt lite bortom dessa nationella materiella ba- lanser. Faktum är, som den nutida ekonomihistorikern Amana Akhabbar visat, att de flesta av 1920-talets ekonomer skulle stängas ute från publikationer och universitet ända tills de återupprättades under Chrusjtjovs töväder. Mot slutet av 50-talet ”importerades” input-outputanalysen, som för tövädrets ekono- mer framstod som en rigorös statistisk metod med betydligt mer precisa prognoser än de grova ekonomiska skisser som de hittills hade förlitat sig på, från amerikanska företag tillbaka till Ryssland av den sovjetiska ekonomen och matematikern Vasilij Nemchinov. Nemchinov, som betonade och kanske överdrev dess sovjetiska ursprung, anses vara den som introducerade matematiska metoder i centralplaneringen. 1958 etablerade han landets första studiegrupp för matematisk ekonomi, vilket senare skulle bli Centrala institutet för matematisk ekonomi.
Omvänt skulle Leontief genom hela sin karriär i USA insistera på att hans arbete egentligen inte byggde på sovjetisk ekonomi. Vilket är fullt förståeligt, med tanke på att han var en tidig flykting från det allt mer stalinistiska Sovjetunionen. Efter andra världskriget förlorade Leontief snabbt sina ekonomiska stöd från den amerikanska staten och militären efter anklagelser om att federala pengar användes för att utveckla ”kommunistisk teknologi”. Samma sak hände under McCarthyismens höjdpunkt och av samma skäl. Det är ganska ironiskt att det bara var intresset från privata företag – inte minst Westinghouse Electric Corporation, som insåg att tekniken var användbar – som gjorde att han kunde fortsätta med sin forskning. Detta skådespel under kalla kriget, där amerikanska ekonomer ikläddes sovjetiska kläder och tvärtom, så att det till och med krävdes ett enormt amerikanskt konglomerat för att rädda en sovjetisk ekonomisk metod, helt av egenintresse, är ett mönster som skulle upprepas gång på gång.
Den första utvecklingen av linjärprogrammering, en gren av matematiken som idag är tillgänglig för studenter inom alla ämnen med ett par års matematik, influerades kraftigt av input-outputanalysen. Enkelt uttryckt utforskar linjärpro- grammeringen metoder för att hitta det bästa resultatet givet en serie restriktioner. Metoden började snabbt användas inom mikroekonomin och inom västerländska företag för att planera produktion, transporter, teknologi – faktiskt varje uppgift som involverar flera variabler och som siktar på maximering av vinst och minimering av kostnader och resursanvändning.
Företag använder rutinmässigt linjärprogrammeringens verktyg för att lösa komplexa problem som inbegriper leve- rantörskedjor, schemaläggning av produktion, transporter och varje form av resursallokering. Linjärprogrammering utvecklades i Sovjetunionen av Leonid Kantorovitj och beskrevs i en bok från 1939, Matematiska metoder för organisering och planering av produktion, efter att en plywoodfabrik bett om hjälp med att opti- mera produktionen. Med hjälp av data från input-outputmatriser erbjöd metoden ett sätt att lösa en stor mängd liknande problem.
Metoden tillämpades först under andra världskriget för att lösa logistikproblem inom militären, men glömdes sedan bort, eller snarare undertrycktes. Det stora problemet, bland många andra, var att Kantorovitj ställde ”matematisk ekonomi” mot konventionell sovjetisk ”politisk ekonomi”. Motståndare anade därmed något omarxistiskt. I en kort matematisk biografi över Kantorovitj av hans student A. M. Vershik från 2007 talar han om ett ”internt veto” – en självcensur inte bara i ekonomiska frågor, utan om de matematiska aspekter som de byggde på – som varade fram till 1956. ”Avklassificeringen” av ämnet kom med det nya hopp som väcktes av Chrustjtjovs töväder.
I stort sett oberoende av Kantorovitj utvecklade den hol- ländske matematikern och ekonomen Tjalling Koopmans en liknande metod för att analysera den optimala allokeringen av resurser. Båda två skulle få ännu ett ekonomiskt Nobelpris år 1975 för sin gemensamma upptäckt. En tredje person, den amerikanska matematikern George Dantzig formulerade också, återigen oberoende av de andra men något senare, en form av linjär programmering för att lösa planeringsproblem åt det ame- rikanska flygvapnet. År 1947 utvecklade han ”simplexmetoden” eller simplexalgoritmen, inom linjärprogrammering. Den började snabbt användas inom industrin för intern planering och används än idag. Tidskriften New Scientist beskrev nyligen denna amerikanska tvist på frågan om sovjetisk optimering som ”algoritmen som styr världen”.
På samma sätt som när amerikanska ärkekapitalister räddade Leontiefs arbete var det i Sovjetunionen militära specialister som först tog sig an linjärprogrammering, eftersom de var de enda som hade tillgång till utländska texter i ämnet som översattes till ryska utan att ges ut i landet. De intresserade sig inte för den större frågan om ekonomisk planering, utan om systemkontroll, i sig ett underämne till frågan om allokering av resurser, som i slutändan naturligtvis är nationalekonomins själva essens. Det fanns inte en enda överste eller general som hade hört talas om Kantorovitj. Vershik berättar hur han besökte ett av försvarsministeriet forskningsinstititut i Moskva år 1957 och berättade för dem om sin mentors arbete. ”För dem, som just hade började studera den amerikanska litteraturen om linjärprogrammering, var det en uppenbarelse.”
Vid den tiden ägde en bredare rehabilitering av cyber- netiken rum och det brådskade att introducera datorer i armén. Kantorovitj bjöds in för att ge en offentlig föreläsning om sitt favoritämne. De militära specialister som hittills förlitat sig på amerikanska källor införskaffade genom hemliga kanaler var överlyckliga över att en av deras egna hade varit en pionjär inom fältet. Kantorovitj skrev:
Jag upptäckte att en hel rad problem av de mest skilda slag som relaterade till den vetenskapliga organiseringen av produktionen (frågor om den optimala fördelningen av arbete mellan maskiner och mekanismer, minimeringen av rester, det bästa utnyttjandet av råmaterial och lokala resurser, bränsle, transporter, och så vidare) ledde till formuleringen av en enda grupp av matematiska problem … Men den process varigenom de kan lösas är i praktiken fullständigt oanvändbar, eftersom den kräver lösningen av tiotusentals eller till och med miljontals system av ekvationer.
Kantorovitjs idé var att planerare skulle bedöma det optimala priset, en metod där objektivt bestämda värderingar eller ”skuggpriser” – en teoretisk siffra som tillskrevs föremål istället för ett pris – skulle beräknas utifrån alternativkostnader utan tillgång till ”fullständig och total information” som sådana som Mises och Hayek menade skulle krävas för att planering skulle fungera. I motsats till Mises och i likhet med Lange visade Kantorovich att rationell ekonomisk beräkning utanför marknaden i princip var möjlig.
Som vi påpekat kan ekonomisk planering vara användbar både för kapitalistiska företag och socialistiska ekonomier. Internt fungerar företag som planerade ekonomier som inte är helt olika Sovjetunionen. Hierarkiska och odemokratiska planerade ekonomier naturligtvis, men planerade ekonomier är de likväl. Skillnaden ligger i deras målfunktion och hur den bestäms. I ett kapitalistiskt företag används tekniken för att maximera vinsten för ägarna, och de flesta läroböcker och mjukvarumanualer för linjärprogrammering antar att vinst är målet. I ett socialistiskt samhälle skulle målfunktionen också kunna vara maximering av välstånd, men för samhället som helhet. Det vill säga matematiskt snarlik vinstmaximering, men en samhälleligt bestämd sådan.
En stadig ökning av människors fritid skulle kunna vara en annan målfunktion, liksom maximering av ekosystemtjänster och minimering av deras förstörelse. På detta sätt kan vi se att ersättningen av marknadsallokering med ekonomisk planering visserligen är ett nödvändigt villkor för att förverkliga socialismen, men inte ett tillräckligt villkor: planeringen måste gå hand i hand med demokrati.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
