Mattias Anderssons uppsättning av ensembleföreställningen Den yttersta minuten ger tröst och glädje utan att väja för tidens globala smärta.
Mattias Anderssons entré i januari 2020 som Dramatens konstnärlige ledare var humanistisk, vacker och rörande. Med Vi som fick leva om våra liv, med gestaltande av insamlade berättelser från allmänheten, överflyttad från hans tidigare arbetsplats Backa teater visade vägen in i ny, och av många efterlängtad, riktning av nationalteaterns repertoar och fokus.
Kanske blir det nu färre klassiker i brutalt moderniserad kostym med kvinnorollerna i ständig relation till mannens värld. Pandemin har ställt till det här som på andra teatrar men teaterarbetet har inte stått stilla och i fredags var det premiär på, Den yttersta minuten, med en liknande idé men här med skådespelarna själva, nära 50 stycken, som avsändare av sina framförda scener.
Där finns klassikerna, inklusive Lars Norén, dekonstruerade, och alldeles samtida gestaltningar av klassfrågornas brutala utanförskapseffekter – det skiljer över 2000 år mellan de valda texterna och de äldsta (ur Predikaren i Gamla testamentet) känns inte mindre aktuella.
Det blir omedelbart rörande, genom dörren med brandridån fortfarande neddragen mot publiken kliver den ena efter den andra skådespelaren ut och framför en minuts dikt, dans, tvekande textstycke. Effekten blir desto starkare när ridån går upp och ensemblespelet böljar ut och in, men hela tiden baserat på just den där enda minuten. Här finns klassikerna, inklusive Lars Norén, dekonstruerade, och alldeles samtida gestaltningar av klassfrågornas brutala utanförskapseffekter – det skiljer över 2000 år mellan de valda texterna och de äldsta (ur Predikaren i Gamla testamentet) känns inte mindre aktuella.
Det är ju en av teaterns uppgift att peka på historiens förutsättning och upprepning, och teatern är verkligen ett subjekt i egen rätt här. Inte minst Ulla Kassius råa scenografi och arbetsoveraller understryker jobbet som pågår.
Visst kan det kännas nervöst nära pliktskyldig schablon när tre skådespelare dyker upp iförda cerise matleveransoveraller och sina stora fyrkantiga ryggsäckar för varm mat i stora scenens guldinramning – men man ror faktiskt den enkla men skarpa samtidskommentaren i land.
Jag tror kanske på grund av en grundlagd glädje och framförallt trygghet i ensemblespelet (en trygghet som tidigare omvittnat många gånger har saknats på Dramaten till förmån för hierarkier med manliga stjärnor med ”humör” och ”humor”). Samt nya, unga tillskott på scenen med uppenbar verklighetsbakgrund, som gör sina röster hörda.
Föreställningen berättar (inte oväntat) om världens stora och små smärtor men vågar också stå för glädjen och trösten i teaterns tyngd och mirakel. Det känns plötsligt inte alls omöjligt att se överlevnad genom den. Här finns gemenskap, tröst och realism.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.