Shelagh Delaneys pjäs A taste of honey, med nära 60 år på nacken, känns fortfarande aktuell, även om det är svårt att förstå vilken betydelse den innehade för en ung generation i Storbritannien.
En av orsakerna till att Shelagh Delaneys drama A taste of honey (1958) är så drabbande är att den med retorik och enormt stark känsla för text gestaltar frågor om utanförskap. När den samma år sattes upp som pjäs och ett par år senare blev spelfilm var beskrivningen av hur den enskilda familjen drabbades av strukturell fattigdom, social nedklassning, alkoholism och framför allt fördomar över alla dessa saker, en uppenbarelse.
Dramat kom i en kulturellt explosiv tid då en rad ”angry young men”, uppvuxna under andra världskriget, skarpt beskrev en verklighet som omfattade politik och klass, ofta i de nedgångna industriområdena i norra England och förljugenheten kring den. En uppgörelse, men också förståelse hur misär kan skapa livströtthet som spiller över på allt. Det fortfarande för vissa lite nedsättande schablonmässiga uttrycket diskbänksrealism beskriver teman i pjäser och filmer som nu dök upp och grävde allt djupare i hur människor verkligen hade det.
Shelagh Delaney, en nittonåring utan längre skolgång än grundskolan, skrev sitt debutverk på tio dagar, efter att ha sett en föreställning av Terence Rattigans Variations on a theme i Manchester, som luftigt och giftigt beskrev homosexualitet, och Delaney ansåg att den gjorde det okänsligt.
Ramhistorien i A taste of honey är sjuttonåriga Jo som i skuggan av sin alkoholiserade mamma Helens nya kärlekshistoria (i en lång rad) blir gravid med den svarta sjömannen Jimmy som försvinner ur handlingen lika fort efter det. Den söta men korta ”smaken av honung” beskriver deras kyssar och kärleksmöte, Jo vet att han kommer att försvinna men låter sig förloras i stunden. Men fortsättningen, då Jo flyttar ihop med gode vännen Geoffrey som är homosexuell och siktar på att bli modedesigner, är inte mindre viktig i pjäsen. Deras diskussioner kring respekt och förakt var och är blytunga.
De medverkande tillhör vad man kan kalla förlorare i ett samhälle som vill dölja allt utom framgång och överklassnormer, men Delaney ger dem alla – förutom Helens brutale sprätt till fästman – röst och värdighet.
Pjäsen är med sina nära 60 år på nacken en av de mest spelade i Storbritannien, den söta titellåten (av Bobby Scott och Ric Marlow) som gjordes till den första filmversionen blev en stor hit, och The Beatles som spelade in den 1963 visste förstås vilka ämnen som berördes. Det var omskakande för många men också spännande nytt med dessa frågor i populärkultur.
Att pjäsen ges som en klassiker är underbart och borde få alla att springa iväg och se den eftersom den är en milstolpe.
Stadsteatern Kulturhusets föreställning, översatt till En droppe honung, tillför egentligen inte mycket nytt eller gör någon större variation. Att pjäsen ges som en klassiker är underbart och borde få alla att springa iväg och se den eftersom den är en milstolpe – men man skulle ha velat ha ett fett program med bakgrunden kring författaren och tiden, därför att pjäsens historia är lika viktig som själva dramat. Det förtjänar att påpekas att tidigare generationer lika mycket diskuterade frågor kring vem och vad som är värda att beskrivas och representera inom inte minst kulturen, och här görs det med en sällsamt bra text.
Helens vulgaritet och Jos förtvivlan accentueras i denna version lite väl ofta med onyanserad skrikighet som snarare tar ned textens genialitet. Inte heller känns den så väldigt tydligt förankrad i sin tid med Benjamin la Cours nästan futuristiskt nybrutalistiska scenografi. Ändå – en teaterupplevelse som förflyttar en till en tid som på många sätt speglar accepterandet av hur synen på utanförskapet leder till utpekande av syndabockar över ett lands misslyckande.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.