Dramaten sätter upp pjäsen Tillbaka till Reims, en ramberättelse kring Didier Eribons memoarbok med samma namn. Med en ny koppling till skådespelarnas egna bakgrunder blir föreställningen en metateater som engagerar oväntat effektivt.
Didier Eribons bok Tillbaka till Reims översattes till svenska av det lilla förlaget Verbal nära ett decennium efter att det franska originalet utkommit, och blev omedelbart en så läst och omtalat verk (recenserad i Arbetaren 2018). Kombinationen av personlig självrannsakan och politisk strukturell blick, delar han med franska författare som till exempel Annie Ernaux och Édouard Louis, som uppmärksammats med böcker om sina klassresor. Ernaux i nyutgåvor av böcker från 1980- och 90-talen – de läses lika mycket nu som då och har blivit klassiker. Det borde även Didier Eribons bok bli.
Eribon växte upp i det fattiga norra Frankrike i regionen Champagne-Ardenne, sattes som första barn i släkten i läroverk och flyttade så småningom till Paris där han gjorde sig ett namn som intellektuell och homosexuell kändis i god fransk tradition. Han kom, likt Édouard Louis ut tidigt med sin sexuella läggning men kom på sig själv med att hans klassbakgrund var något som var svårare att vara offentlig med.
Här fanns många nycklar till hans allra djupaste känslor, och han var tvungen att söka upp sin mor efter faderns död för att förstå den del av sig själv som han kommit att förakta. Han skriver om hur han förändrat sitt sätt att tala, klä sig och äta – en förändring som blev tydlig för familjen redan i grundskolan och som skapat en obönhörlig distans.
När Dramaten sätter upp pjäsen Tillbaka till Reims är det en omarbetning av delar av Eribons text efter en modell som spelats på flera teatrar i Europa, här i samarbete med Schaubühne i Berlin och Göteborgs Stadsteater. Ramberättelsen som lagts till är skådespelerskan Lenas inläsning av boken till filmsekvenser från Eribons möte med sin mor, bilder från orten Reims där hon bor, och från Gula västarnas demonstrationer, men även från svenska demonstrationer mot rasism och bilder på politiker. Filmskaparen Jesper vägleder tillsammans med ljudteknikern Parham.
Metaperspektivet funkar bra och övervinner min skepticism inför att sätta upp denna historia på Dramaten där den traditionella publiken inte tillhör dessa kategorier.
När Lena Endre i huvudrollen börjar jobba för sig själv med texten måste var och en som läst boken rysa till, och påminna sig själv om att läsa om den. Det är en så humanistisk och samtidigt vass text att den omedelbart hamnade i klassikerhyllan, en av de viktigaste.
Inläsaren ifrågasätter några av de rörliga bilderna från en demonstration och blir ganska tillplattad av regissören, så småningom dras Lenas egen arbetarklassbakgrund in, och även den rasifierade ljudkillens.
Jesper Söderblom har den ganska otacksamma uppgiften att vara dumbommen med korkade frågor och pinsamma fördomar kring klass och kön. Arbetarklasskvinnan och Parham Pazookis ”invandrarkille” kan svara för sig och är hjältar här, kan man säga, men faktiskt är det så skickligt gjort att de inte alls känns som schabloner. Metaperspektivet funkar bra och övervinner min skepticism inför att sätta upp denna historia på Dramaten där den traditionella publiken inte tillhör dessa kategorier.
Mattias Andersson har visat redan från början att han vill ta in berättelser som gäller även de som nog inte tidigare sett sig som inbjudna med tanke på repertoar, representationen har funnits där i de få tidigare uppsättningar som gjorts sedan han tillträdde som chef, som i Den yttersta minuten som hade premiär tidigare i höstas. Och när skådespelarna själva involveras personligen som här blir det riktigt angeläget.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.