Det är svårt att se om filmen Mia Hansen-Løves ”Bergmanfilm” är pretentiös eller en satir över pretentioner. Det blir inte många njutbara eller begripliga scener i Bergman Island.
Kopplingen till Ingmar Bergman kan tydligen få folk att ställa upp på vad som helst. Med minsta lilla anknytning till Bergman förutsätts det bli djupt och intressant. Men Mia Hansen Løves spelfilm, som dessutom utspelar sig på Fårö där Bergman levde under många år och gjorde såväl färjan dit som stranden utanför sitt hus, raukarna och även Fåröborna till något att pricka av på all världens bergmanofilers bucketlistor, är ytlig och ointressant – låt mig dessutom kalla den pretentiös. Det är en samling scener där människor som varken är lyckliga eller egentligen motsatsen heller rör sig kring Ingmar Bergmans värld på Fårö. Allt är grått och vackert och man undrar när filmen ska börja.
Filmregissören Chris följer med sin man Tony till Fårö där han ska skriva på sin nya film. Också hon arbetar med ett manus. Boende i ett av Ingmar Bergman-stiftelsens hus börjar de utforska spåren efter Ingmar Bergman på ön. Till en början skojar de om att sängen de sover i är lite skrämmande med sin proveniens som parets säng i Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap men sedan försvinner den metaforen. Har de problem eller inte?
Det är omöjligt att säga, men var och en grunnar lite för sig själv, varken lyckliga eller motsatsen. Här finns flera tröttsamma planteringar ur det gamla Bergman-skafferiet; som att ortsbefolkningen vägrar visa vägen till Bergmans hus och att det ligger fårskinn lite överallt som folk också köper på sig. Under en diskussion ondgör sig Chris över att Bergman hade nio barn men knappt träffade dem – snart längtar man efter något nytt och eget från regissören.
Här finns fler egendomliga scener som inte följs upp, som när Chris tittar i Tonys arbetsbok och hittar teckningar på nakna och bundna kvinnor, uppenbarligen sexualiserade. Hon verkar ta illa vid sig men säger ingenting till maken när han kommer hem. Efter några timmar ger hon sig iväg med en tillfällig bekant för en egen, ganska så flirtig Bergmanexkursion där det förekommer bad i genomskinliga underkläder med skojskrattande skvättande av vatten på varandra.
Jag gissar att Hansen-Løve ville göra ett försök till en egen ”Bergmanfilm”, likt Woody Allens misslyckade hommage Interiors (1978) som alla glömde väldigt fort… Trots flera fantastiska skådespelare funkar det helt enkelt inte.
Hemkommen börjar hon berätta om sitt manus för Tony och vi får se detta gestalta sig (med voice over à la Smultronstället): en ung amerikansk kvinna kommer till Fårö för att bevista ett bröllop. Hon träffar en gammal kärlek och de flirtar och har sex trots att han är tveksam eftersom han har fru och barn. Sexscenerna tillhör de tråkigaste och minst trovärdiga jag någonsin har sett (det gäller även det lilla samliv som ”verklighetens” Chris och Tony har). Det skulle kanske kunna vara en nyckel, men det får man inte veta.
Det var omöjligt att lista ut varför dessa karaktärer skulle ge anledning till att ägna två timmar i en biosalong. Till råga på allt fanns noll och intet av representation, förutom av vita, trådsmala kulturnördar. Jag gissar att Hansen-Løve ville göra ett försök till en egen ”Bergmanfilm”, likt Woody Allens misslyckade hommage Interiors (1978) som alla glömde väldigt fort… Trots flera fantastiska skådespelare funkar det helt enkelt inte.
För att sätta en tråkig slutkläm på klagomålen är ljudspåret skärande och oharmoniskt övertydligt med klickande dörrhandtag, kyssar som slaskar högt och fotsteg i gruset som låter som stövlar i ett stenbrott.
Ja, där ser man hur svårt det är att göra en Bergmanfilm. Men Ingmar Bergman – han kunde så bra att han lever som odöd.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.