Konstnären Lars Vilks avled i en bilkrasch i helgen. Han var för många en kontroversiell röst, men också en som tvingades skapa och tala under dödshot och därmed representera motståndet mot tystade röster över hela världen.
Gui Minhai, bokförläggare och poet, frihetsberövad sedan 6 år. Jamal Khashoggi, journalist, mördad på den saudiska ambassaden i Istanbul 2018. Dawit Isaak, journalist, fängslad i Etiopien sedan 2001. Raman Pratasevitj, belarusisk journalist, sedan 23 i år fängslad och torterad och nu tvingad att driva en regimtrogen tv-kanal. Salman Rushdie, författare och hotad till livet sedan 1988 – en handfull välkända namn av dem som svensk media har skrivit om under de senaste decennierna.
Snart sagt varje dag kommer nya rapporter och artiklar om ryska, belarusiska, kongolesiska, iranska, algeriska, västsahariska och iranska journalister, författare, dramatiker, konstnärer, musiker och journalister som lever i inhemsk eller utländsk exil för att myndigheter känner sig hotade av dem. Eller som torteras och mördas i lönndom i sina hemlands fängelser.
Också i Sverige gömmer sig skribenter och kulturutövare under akuta hot, kanske som fristadsförfattare eller migranter, för att de utövat sin för oss självklara rätt till yttrande- och tryckfrihet, världens äldsta lag för denna rätt. Inte så sällan förutser vi att det räcker med detta för att känna sig trygg – ser vi hur någon hotas med yttrandeförbud är det bara att peka på lagen som vi är så stolta över.
Men vad gör vi när människor ändå i rädsla för att de själva och deras nära anhöriga ska drabbas, inte vågar träffa sina familjer, inte vågar röra sig fritt ute, måste byta bostäder och inte kan planera sina liv?
Men det är en annan sak än att tvingas till tystnad med våld och dödshot.
Lars Vilks, konstnär, konstvetare och författare, dog i helgen i vad som när detta skrivs kallas för en våldsam bilolycka under beskydd av polis. Sedan han ritade en teckning av en hund kopplad till Muhammed som publicerades med stor uppmärksamhet i Nerikes Allehanda 2007, har han levt hotad livet och också klarat sig undan flera attentat som skadat och dödat folk på plats.
Valet kring personskyddet kunde han inte styra, i polisens information kring skyddspersoner understryks att skyddet inte är förhandlingsbart, inte ”ett smörgåsbord att plocka ur”; om man inte till punkt och pricka lyder de regler som satts upp blir man helt utan skydd. För Vilks innebar det till exempel att han inte kunde leva tillsammans med den person han älskade. Den sista resa han gjorde, en middag hos några vänner, fick han göra med flera personer i bilen, och med en följebil strax bakom.
Vilks var kontroversiell, han gjorde stora skulpturer i offentligheten som inte var sanktionerad av konstnärsnämnder eller kommuner. Han utmanade starka krafter som kände sig kränkta av hans sätt att använda symboler för deras tro. Han uttalade själv åsikter som av en del människor emottogs som kränkande. Han fick också stöd från högerradikala krafter som själva gärna arbetar för diskriminering, och för rasism.
Han var en många gånger irriterande typ med ibland mycket provocerande uttalanden. Sådana är ofta konstnärer och skribenter – och säkert av nödvändighet och erfarenhet också beredda att betala priset att vara ogillade av många, ett pris som många som inte sticker ut näsan slipper betala. Men det är en annan sak än att tvingas till tystnad med våld och dödshot.
Organisationen Freemuse, som bevakar repression emot konstnärer, artister och skribenter runt om i världen, skriver den 1 oktober, samma dag som Vilks avled, om hur minst 39 artister sitter fängslade på Kuba för att de talat och skapat mot regimen med koppling till de allt ökande demonstrationerna i landet, flera av dem utan rättegång. Över hela världen strömmar protesterna kontinuerligt in. Där det finns förtryck finns det röster som försvarar rätten att motverka detta förtryck.
Lars Vilks och hans personskydd var en del av denna rörelse, och som för så många kanske inte självvalt till alla delar.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.