När Dramaten i Stockholm sätter upp ett av de stora dragplåstren i showgenren väjer man inte för kopplingen till vår tids politiska amoralitet.
Författaren Christopher Isherwood tillbringade över tre år i Weimarrepublikens utlevande tid i 1920- och 30-talens Berlin, med kommunistiska respektive fascistiska grupper som formulerade sina program, marscherade och slogs på gatorna, medan anarkisterna, de homosexuella, artisterna sökte sig hit för en unikt queerig, livsbejakande och dekadent tid. Arkitektur, film, konst och musik utvecklades genom namns som Alfred Döblin, Otto Dix, George Grosz, Hannah Höch, Kurt Weill, Berthold Brecht och Lotte Lenya, och spred sig över världen.
Inte så konstigt att den homosexuelle brittiske 25-åringen Christopher Isherwood med författarambitioner sökte sig hit för att delta i efter- (som man trodde då) krigsruset. Tyskland var fattigt men kreativt.
Isherwoods novellsamling Farväl till Berlin, med inspiration från det tidiga 30-talets Berlin utkom 1939, filmades och spelades som pjäs genom åren och fick sitt stora genombrott med Bob Fosses filmatisering Cabaret 1972. En inte så expressionistisk, utan vacker showmusikal i traditionell stil men en som lyckades väva samman frihetskänslan med den nazistiska upptrappningen.
Med våldet som man förutsatte att publiken har som facit, eller som Karin Boye citeras i programbladet: ”Här är själva luften laddad med politisk lidelse”. Detta skrev hon den 30 juli 1932 dagen innan det riksdagsval som skulle leda till Hitlers maktövertagande. Centrum är det bedagade Kit Kat Club som lever på stjärnor som prostituerar sig på deltid, och med en publik från alla klasser och preferenser. Och mitt i alltihop konferencieren, demonisk och helt amoralisk, här spelad av en underbart kråmande Jonas Malmsjö. Stjärnan Sally Bowles gestaltades i filmatiseringen av en nästan lite för bra Liza Minelli som blev dess ohotade centrum, här är det showens presentatör som äger, och också personifierar berättelsen om tiden och själva staden – en lismande dominator utan ett uns av svaghet. Han har ingenting emot att iklä sig naziuniform – eftersom den klär honom så fruktansvärt bra.
Hur få ihop denna show med våldets och grymhetens tid? Ja här finns scener som känns riktigt osköna, särskilt några öppet antisemitistiska och rasistiska nummer nere på klubben. Det är den amoraliske konferencieren som gör dem – Sally Bowles rollfigur är nedtonad, här är hon inte en karriärist som går över lik och lierar sig med det vinnande laget utan mest en ganska naiv ung tjej. Det hade varit vassare om hon fått vara en person att känna sig ambivalent inför.
Däremot berör historien mellan hyresvärdinnan fru Schneider som uppvaktas av en judisk man (en medelålders kärlek som publiken förstås som förväntat flinar åt som något fånigt). Deras kärlekshistoria fördjupas men förmörkas av politikens realiteter – hon tvingas välja mellan kärlek och överlevnad.
Alltihop hela tiden ackompanjerat av bandet Damn!, som sömlöst växlar mellan storslagen showmusik, klezmer och 30-talsjazz. Och inte bara en gång använder man effektivt den förföriska “Tomorrow belongs to me”, som skrevs som nazipastisch till Fosses film och därefter har tagits upp av samtidens naziströrelser som fått för sig att den är historikt äkta.
Det tar en stund innan man frigjort sig från den legendariska filmen, men mycket snart övertygar uppsättningen som en absolut egen anrättning att avnjuta och samtidigt rysa över, också som spegel över vår samtid.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.