Långfilmsdokumentären Världens vackraste pojke lanseras med en slogan: En osannolik resa genom strålande ljus och bottenlöst mörker. Redan de första bilderna understryker mörkret, men under filmens gång blir man alltmer varse att den ljusa sidan mest är en utlovad kontrast – den finns helt enkelt inte med här.
Kristina Lindströms och Kristian Petris film Världens vackraste pojke, om skådespelaren och musikern Björn Andrésen, är en tröstlös vandring genom ett liv som började i vilset sökande och mest blev allt svårare varvat med övergreppssituationer som kan betecknas som ren ondska.
Redan titeln signalerar att filmen inte handlar om den verkliga människan Björn Andrésen, han som föräldralös groomades in i en hänsynslös och exploaterande filmvärld där ett barn knappast kan sätta emot miljoner som satsats på honom (men som andra tar de ekonomiska, karriärmässiga och sociala vinsterna av), utan om en ganska grund rollfigur som skildras i svart-vitt utan nyanser.
Oironiskt används epitetet, som en äldre man kallade en förvirrad pojke, åter för att åter sälja in en människa. Trots att Andrésen, i dag 66 år gammal, själv medverkar i filmen med sin berättelse och sina känslor, anar man att filmskaparna redan på manusstadiet klippt bort det som komplicerar och kanske inte gör historien lika snygg.
Det blyga leendet används på filmaffischen och de korniga filmbilderna visas gång på gång igen 50 år senare – men nu till dramatisk och sorgset hjärtekramande musik. Vad gör dem mindre exploaterande att visa idag? Jag skulle säga att det är minst lika illa.
Filmen inleds med fruktansvärt obehagliga scener från 1971, med en utlämnad och osäker tonårspojke som på audition för den världsberömde regissören Luchino Viscontis film Döden i Venedig uppmanas, trots uppenbar obekvämhet, att klä av sig halvnaken, gå runt och le förföriskt. (Bara hans förmåga att göra detta otäckt övertygande borde få talangjägarna att undra hur det står till.)
Det blyga leendet används på filmaffischen och de korniga filmbilderna visas gång på gång igen 50 år senare – men nu till dramatisk och sorgset hjärtekramande musik. Vad gör dem mindre exploaterande att visa idag? Jag skulle säga att det är minst lika illa.
Andrésen reser med filmteamet till platser i världen dit han fördes för att visas upp för tusentals journalister och en växande grupp fanatiska fans. Snart erbjuds han piller för att orka och för att få lite lugn i själen. Hans svåra minnen på ljudspåret läggs över dokumentära bilder från tidigt 1970-tal. Det är otroligt skickligt gjort – och hänsynslöst.
I nutid fokuseras på den delen av Andrésens liv som svajar; barnet som dog, missbruksåren, misären i lägenheten som nästan gör honom hemlös. Sökandet i gamla polisprotokoll (som jag gissar rotats fram av filmteamet) efter mamman som tog sitt liv i skogen med inzoomning av tårarna, och strax därpå den magre mannen med det långa gråa håret ensam på en mörk gata i hellång svart skinnkappa filmad bakifrån som en ensam vampyr som aldrig kan få ro, fast i sitt öde. Bilden bankas fast också med det ofräscha kedjerökandet, ett ledset gräl med flickvännen som framställs som den slutliga spiken.
Men hallå – flickvännen, ja. Hon som vi ser lite mammaaktigt skydda, städa upp, stötta och bråka. Det som dämpas ned men faktiskt går att ana om man vill är att det faktiskt finns två människor som länge aktivt byggt och bygger en kärleksrelation som handlar om mod och respekt. En av de få verkligt ärliga scenerna som griper tag på ett rent sätt, är där Björn Andrésen berättar för flickvännen hur han exploaterades som barn och hon ber honom pausa; hon gråter och påpekar allvaret i vad som hände.
Hon är den enda som faktiskt framstår som vuxen i sammanhanget. Tillsammans med Andrésen själv med sin integritet, utgör hon en befriande kontrast gentemot allt det unkna.
Så vari består det ”strålande ljus” som sloganen talar om? Kanske att denna film nu visas runt i världen och får priser medan huvudpersonen åter ska reduceras till en av andra beskriven docka. Upprättelse är inte vad jag tänker när jag ser denna film som med viss flåsighet gärna understryker kontrasten mellan den oskuldsfulla pojken och den äldre mannen med alla sina erfarenheter i ”bagaget” som har honom i sitt grepp. Jag köper det inte.
Björn Andrésen har talang vad gäller skådespeleri och musik (som finns med i filmen) som han vidareutvecklat genom hårt arbete och erfarenhet. Han verkar vara en känslig, smart och kreativ människa, och en älskad pappa som också ger kärlek, och som de flesta andra av oss får kämpa lite extra i perioder med nära relationer. Så synd att filmen om honom inte kunde få berätta mer om det.
Jag undrar vad man vill med denna film, är det helt enkelt att vi andra ska begapa det ”fascinerande människoöde” som är en annan insäljande slogan. Jag hade förstått om man velat understryka hur barnskådespelare kan råka illa ut – är det ärendet så ekar det tomt när man rent ut sagt gör samma sak igen med denna film.
En enorm skillnad gentemot Nina Hoberts dokumentär Julia&Jag som förutsättningslöst vill undersöka hur smärtsamma erfarenheter kan forma en människa, och hur processen kan stötta förståelse och kanske läkning. Naken men inte spekulativ.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
