Stine Christophersen arbetade som vårdbiträde på Attendos privata boende Sabbatsbergsbyn i Stockholm. När pandemin bröt ut valde hon att larma till medierna om de akuta säkerhetsbristerna på sin arbetsplats. Företaget anklagade henne för att vara illojal. Men Stine Christophersen stod på sig. Nu tilldelas hon SAC Syndikalisternas Civilkuragepris.
Stine Christophersen tar emot i sin hyreslägenhet i Stockholm. Det är i början på oktober och träden längs med tågspåren intill skiftar i guld och rött. Dagarna har blivit kortare och det är bråttom att få fatt i det sista dagsljuset för fotograferingen utomhus. Stine Christophersen slänger på sig en grön militärmönstrad jacka.
– Jag hade på mig den här när jag blev kallad till mötet förra våren och gjorde den dolda inspelningen. Den passar väl bra i dag, skrattar hon.
När P1-dokumentären Det illojala vårdbiträdet sändes i Sveriges Radio i våras väckte den starka reaktioner. Människor över hela Sverige kontaktade Stine Christophersen efter sändningen och tackade henne för att hon slagit larm.
Bara några kvarter från Stine Christophersens hem ligger äldreboendet Sabbatsbergsbyn, som varit hennes arbetsplats de senaste tio åren. För ungefär tre och ett halvt år sedan vann det privata vårdföretaget Attendo en upphandling och driver numera verksamheten.
– Totalt sett har jag arbetat inom vården i 15 år. Jag arbetar inte där ut av godhet, utan för att jag behöver ett jobb. Jag jobbar från 21.00 till 07.10 på morgonen i fem veckors-skift.
När coronaviruset började skörda liv i Sverige under pandemivåren 2020 arbetade Stine Christophersen som vanligt nattskift. Viruset kom tidigt in på boendet och spred sig snabbt till flera avdelningar.
Attendo menade utåt att företaget, enligt Socialstyrelsens rekommendationer, satt in så kallad ”kohortvård” som innebär att sjuka och friska patienter hålls åtskilda. Något företaget också skrev på sin hemsida och meddelade de boendes anhöriga. Men på Stine Christophersens arbetsplats stod det snabbt klart att smittskyddet var omöjligt att tillämpa. I stället var personalen underbemannad och flera av Stines kollegor behövde själva sjukskriva sig efter att ha kommit i kontakt med viruset.
– Jag arbetade natt och var ensam på en avdelning med elva boende, både sjuka och friska. Efter ett tag insjuknade jag själv i covid-19, precis som många av mina kollegor.
Stine Christophersen hade inget annat val än att vårda båda grupperna. Många av de boende var demenssjuka och det var svårt för henne att hålla uppsyn. De boende lämnade sina rum och kom i kontakt med andra på avdelningen.
Arbetssituationen blev outhärdlig och det var psykiskt påfrestande att se en efter en av de boende insjukna i den dödliga sjukdomen.
Stine Christophersen kontaktade sina chefer och påtalade att det var fel att ljuga för anhöriga om de vårdinsatser som satts in. När hon efter några dagars ledighet läste i tidningen att Attendo hade för avsikt att ta in fler boende på Sabbatsbergsbyn, och dessutom öppna en ny covid-avdelning, fick hon nog. Hon bestämde sig för att kontakta media.
I ett uppmärksammat reportage i Expressen vittnar Stine Christophersen, tillsammans med andra anställda, om missförhållandena på Attendos boende.
Några dagar efter publiceringen plingar telefonen till. Det är ett meddelande från ledningen.
– I sms:et stod det att de ville ha ett möte med mig på grund av mina åsikter kring covid-hanteringen. Det känns naivt att säga det i efterhand, men en liten del av mig hoppades på att de skulle lyssna på vad jag hade att säga, säger hon.
Hon anar att mötet skulle kunna handla om hennes anställning, och beslutar sig för att i hemlighet spela in samtalet.
– När jag kom in i rummet möttes jag av enhetschefen och regionchefen. På kortändan av bordet satt HR-specialisten med en laptop med skärmen till hälften nedfälld. Ingen från smittskyddsavdelningen var där. De inledde mötet med att säga att jag ljugit i media. Det hela var mycket surrealistiskt.
”Om du vill och känner att man måste vända sig till media, då finns det olika syften. Man kanske vill nå fram med ett budskap. Då kan man gå till sin chef och få hjälp av vår mediaavdelning, att man kan hantera media på rätt sätt. Då kan man få fram sitt budskap att utan skada företaget”, säger Helena Winter, regionchef på Attendo, i inspelningen.
På mötet påstår Attendos regionchef Helena Winter och Sabbatsbergsbyns verksamhetschef Petra Lindhe att Stine måste vara Expressens källa bakom uppgifterna. Hon anklagas för att ha agerat illojalt, blir uppmuntrad att söka ett nytt jobb och får en skriftlig erinran.
– Jag hade aldrig tidigare i mitt liv fått en erinran. Jag funderade aldrig på att skriva på papperet eftersom jag bestämt mig redan innan mötet för att inte skriva på något. Jag bad om att få ta med mig papperet och visa det för facket, men de lät mig inte göra det. När jag frågade varför sade de ”för att vi delger dig den här informationen här nu.”
Jag tror tyvärr inte vi har rubbat tystnadskulturen, men vi har klargjort att man har lagen på sin sida.
Så delar Stine Christophersen med sig av inspelningen till journalisten Johanna Sjövall på Sveriges Radio. Det uppmärksammade reportaget Det illojala vårdbiträdet, där anställda såväl som anhöriga till boende på Sabbastbergsbyn kommer till tals, sänds i maj 2021.
Efter att Sveriges Radio konfronterar Attendo med uppgifterna dras varningen tillbaka. I maj meddelar kammaråklagare Anette Fassl vid Norrorts åklagarkammare i Stockholm att en förundersökning om brott mot meddelarfriheten inletts mot Attendo.
Attendos vd Martin Tivéus ber offentligt om ursäkt och lovar att vårdjätten ska införa en ”obligatorisk utbildning i uppförandekod och meddelarskydd”.
I lagen om meddelarskydd finns ett förbud mot repressalier. En arbetsgivare inom offentligt finansierad privat vård får inte vidta åtgärder mot den som medverkat i media. Det är en del av patientsäkerheten. Det är också förbjudet enligt lag att efterforska källor. Stine Christophersen var den enda i Expressens artikel som trädde fram med namn och bild, men där fanns också andra röster som lämnade uppgifter anonymt. Stine Christophersen tror att visselblåsningen visserligen gjort skillnad, men att tystnadskulturen fortfarande lever kvar på Attendo.
– Jag tror tyvärr inte vi har rubbat tystnadskulturen, men vi har klargjort att man har lagen på sin sida. Alla måste överleva sin vardag och grundproblemet med att folk inte vågar säga ifrån finns kvar, men företaget kan inte utdela skriftliga varningar hursomhelst och säga att man är illojal.
På byrån i Stine Christophersens lägenhet trängs tackkort, diplom, vinflaskor och chokladaskar. Stine ler stolt och sätter upp ett handskrivet tackbrev från Hamnarbetarföreningen på väggen. Hon visar ett presentkort på en spabehandling hon fått från ett gäng vårdarbetare på en annan arbetsplats.
Rollen som visselblåsare har delvis inneburit att Stine Christophersen blivit talesperson för något större.
– Jag är stolt att jag ska få ett så fint och viktigt pris och hoppas att andra som ser att jag fått det här priset ska känna inspiration. Att de förstår att man inte måste sälja sin själ till en arbetsgivare, säger hon och tillägger efter några sekunders tvekan:
– Men samtidigt har jag dubbla känslor över att bli hyllad över något som gick så snett. Det som hände i Sabbatsbergsbyn är jag inte stolt över.
Stine Christophersen menar att situationen inom vården är ansträngd, även efter att pandemin klingat av. Sedan hon började arbeta inom vården för 15 år sedan har hon märkt av stora försämringar på golvet.
Hur tycker du att situationen på golvet ser ut på Attendo i dag?
– Just nu är vårdbiträden och undersköterskor så otroligt utslitna. Efter pandemin har det varit svårt att komma tillbaka. Folk är trötta och besvikna. Kraven på oss i vårdpersonalen har ökat samtidigt som vi har minskade resurser. Det är mycket mer stress nu. Förut hade vi tillgång till allt material. Nu finns det alltid lite för lite i lager. Vi måste lägga tid på att leta efter allt ifrån påslakan till handskar. Under pandemin var vi tvungna att bära samma gamla munskydd i dagar, suckar hon.
Dessutom har nya uppgifter tillförts till jobbet. Numera ska vårdpersonalen på Attendos boende sköta städning av allmänna utrymmen, matlagning och tvättning själva.
– Förut var det anställda personer som utförde dessa sysslor. Maten var till exempel lagad och inte uppvärmd i en mikrovågsugn. Nu landar allting på oss i avdelningspersonalen. Förut fanns också möjlighet till små pauser och vila, man kunde ta en dusch i omklädningsrummet efter jobbet. En annan sak som förändrats är måltiderna. Förut kunde också vårdpersonalen äta tillsammans med de boende.
Nu ska de boende sitta på bestämda platser och vi i vårdpersonalen på särskilda stolar med rullhjul. Vi ska rulla runt på golvet mellan dem och stoppa mat i dem på tid som om vi vore några slags osynliga statister på hjul.
– Jag brukade inte äta särskilt mycket av deras mat, men man kunde kanske ta lite potatismos och sitta ned tillsammans vid bordet. Nu ska de boende sitta på bestämda platser och vi i vårdpersonalen på särskilda stolar med rullhjul. Vi ska rulla runt på golvet mellan dem och stoppa mat i dem på tid som om vi vore några slags osynliga statister på hjul, säger Stine Christophersen.
Precis som inom hemtjänsten använder sig Attendo av en särskild app. Den har enligt Stine Christophersen snarare komplicerat än underlättat arbetet.
– Det är hemskt att jobba med appen. Den är värdelös. Förut hade jag elva patienter att ta hand om. Nu har jag elva patienter plus en liten tamagotchi. Den har ingenting med verkligheten att göra. Jag måste hålla allting i huvudet ändå, suckar hon.
Attendo kräver att vårdpersonalen ska knappa in och registrera varenda uppgift i appen. Något som ofta kräver att vårdpersonalen måste springa extra sträckor mellan uppgifterna.
– Varje gång jag gjort en arbetsuppgift måste jag springa till köket och dutta appen mot dörrkarmen, där knappen för aktivera den sitter. Sedan kanske jag städar matsalen och måste springa tillbaka till köket en extra gång. Att personalen måste springa extra sträckor mellan uppgifterna är så obarmhärtigt, säger hon.
Stine Christophersen minns hur hon jobbat natt strax efter att dokumentären sänts och möttes av den nya enhetschefen. Hon höll på att börja gapskratta bakom munskyddet när chefen ursäktande sa till henne att Attendo är ett ”öppet och lärande” företag.
– Det är deras nya grej att säga på det där sättet. Men antingen är man ett lärande företag, eller så har man lojalitetsklausuler vars enda syfte är att tysta personalen. Jag skulle vilja se att det blev olagligt att ljuga om vilka vårdinsatser som utförs på privata företag, till exempel när det kommer till smittskydd. När vården är privat finns ett intresse av att ge en viss bild, det hör ju till marknadsföringen. Men varför ska de ha alla korten på sina sida och jag inga?
Stine Christophersen menar att tystnadskulturen ser något bättre ut inom den kommunala vården där det inte finns samma lojalitetsplikt inskriven i avtalet. Först sommaren 2017 infördes meddelarfrihet inom den privata vården.
På frågan om vad Stine Christophersen önskar i framtiden svarar hon tvärsäkert.
– Jag hoppas att lojalitetsplikten går i graven.
När Arbetaren ringer upp kammaråklagare Anette Fassl, säger hon att förundersökningen mot Attendo fortfarande pågår men att det kommer någon form av beslut under hösten.
