Hur kan ett rättvist ekonomiskt system, baserat på samarbete framför konkurrens, planeras? Den frågan har Robin Hahnel, radikal ekonom och aktivist, ägnat många böcker åt att besvara. Arbetaren samtalar med honom om alternativen till kapitalismen.
I somras kom Robin Hahnels nya bok Democratic Economic Planning ut. Enligt förlaget Routledge hemsida är Democratic Economic Planning skriven både för drömmare som är desillusionerade av en ekonomi baserad på konkurrens och girighet, och som vill veta hur ett rättvist ekonomiskt system baserat samarbete kan organiseras, och även för skeptiker som kräver ”hårda bevis” för att en ekonomi utan marknader och privata företag är möjlig.
I boken presenteras ett konkret förslag på hur man kan organisera, genomföra och integrera omfattande årlig ekonomisk planering, investeringsplanering och långsiktig utvecklingsplanering för att maximera folkligt deltagande, rättvist fördela de bördor och fördelar som ekonomisk verksamhet skapar, uppnå miljömässig hållbarhet och använda knappa produktiva resurser effektivt.
Med så många överhängande och akuta problem som behöver vår uppmärksamhet, till exempel klimatkrisen, högerauktoritärism, rasism och sexism, eskalerande ekonomisk ojämlikhet, varför ska vi ägna tid på att diskutera hur ett alternativt och önskvärt framtida ekonomiskt system skulle kunna fungera?
– Man ska aldrig bortse från möjligheten att en folklig progressiv rörelse någonstans i världen plötsligt kan hamna i en situation där de kan försöka implementera ett ambitiöst, demokratiskt och rättvist nytt ekonomiskt system. Detta hände ett antal gånger på 1900 -talet – i Ryssland 1917, i Spanien 1936, i Kina 1949, i Ungern 1956, på Kuba 1961, i Chile 1972 och i Venezuela 1999 bara för att nämna några av de mest anmärkningsvärda. Och även under den nyliberala kapitalismens dominans under de två första decennierna av 2000-talet har det skapats möjligheter i flera nordafrikanska länder; under den korta ”arabiska våren”, under Evo Morales i Bolivia, under Syriza-regeringen i Grekland, under Rafael Correa i Ecuador, och senast i lilla Rojava. I alla dessa ”historiska ögonblick” hade mer kreativa och konkreta ”visioner” om hur man organiserar ett önskvärt alternativ till kapitalism med största sannolikhet varit till hjälp.
– Men din fråga är berättigad: På de flesta ställen i världen är vi långt ifrån en politisk situation då lanseringen av ett nytt ekonomiskt system är aktuellt. Och ingen ska underskatta betydelsen av alla de strider som vi måste föra mot de mer akuta problem som du nämnde, vilket innebär att vår uppmärksamhet tyvärr först och främst måste fokuseras på att hantera och reagera på dessa problem snarare än på hur man bygger ett verkligt önskvärt alternativt ekonomiskt system. Men det finns trots detta goda skäl att fortsätta arbeta med konkreta förslag på hur vi bäst organiserar vår ekonomiska verksamhet samtidigt som vi också arbetar med andra projekt och kampanjer:
1. De socialister som tror att vi har varit framgångsrika med sprida och förmedla ett sammanhängande förslag till ett alternativt ekonomiskt system för att ersätta kapitalismen med tar gruvligt fel! De flesta människor anser idag att socialismen har visat sig vara ett misslyckande. Vi måste förklara hur och varför det som vi förespråkar idag är kvalitativt annorlunda och bättre än det som kallades socialism under 1900-talet. Vi måste övertyga en allmänhet som har all rätt att vara skeptisk till att socialister verkligen har dragit viktiga lärdomar och att vi nu har förstått. Glättig och nonchalant retorik och generaliseringar räcker inte längre.
2. Detta innebär att vi måste bli bättre på att diskutera och förmedla vilka lärdomar som vi har dragit och vilken typ av system som vi nu föreslår. Den antikapitalistiska rörelsen kan inte längre bara fokusera på att utveckla och fördjupa kritiken av kapitalismen och samtidigt förutsätta att socialismen ska vara ett trosbaserat initiativ.
3. Och slutligen: Utan en vision som det är värt att kämpa för kan vi inte förvänta oss att människor ska ta de risker som är nödvändiga för att förändra saker. Utan en klar uppfattning om vart vi vill gå kan vi inte skapa en strategi för hur vi ska komma dit. För att sammanfatta, vi behöver en sammanhängande och övertygande vision för den typ av ekonomiskt system som vi vill ha eftersom vi inte kan vinna över kapitalismen utan att presentera ett alternativ!
Lär oss inte socialismens sorgliga historia under 2000-talet att ett helt annat slags ekonomiskt system – ett system utan marknader och privata företag – bara är en idealistisk önskedröm? Är inte en återgång till, och en expansion av, den typ av socialdemokratiska reformer som nådde sin höjdpunkt i Sverige i mitten av 1970-talet det bästa man kan hoppas på?
– På 1960- och 1970-talen tog Sverige den socialdemokratiska kapitalismen längre än någon annan någonsin har gjort. Och det var bra! Det var mycket bättre än nyliberal kapitalism. Till skillnad från 1900-talets kommunism samexisterade socialdemokratisk kapitalism i Sverige med politisk demokrati. Och den svenska socialdemokratiska kapitalismen kunde också ha förbättrats ytterligare, till exempel genom att implementera Meidnerplanen för att omvandla privat ägande till löntagarägande. Men socialdemokratisk kapitalism är oförmögen att fullt ut uppnå ekonomisk demokrati, ekonomisk rättvisa och miljömässig hållbarhet av skäl som jag förklarar ingående i kapitel 2 i Democratic Economic Planning.
– Socialdemokratin begränsar de mest destruktiva beståndsdelarna i en ekonomi som bygger på konkurrens och girighet, men lämnar kvar de institutioner som främjar och baseras på konkurrens och girighet; privat företagande och marknader. Och därför riskerar socialdemokratin alltid att återgå till en mer nyliberal kapitalism, vilket var det som hände i Sverige efter 1980. Men låt mig vara tydlig: jag underskattar inte hur mycket bättre socialdemokratisk kapitalism är jämfört med nyliberal kapitalism. Dessutom tror jag att särskilt i de ”utvecklade ekonomierna” kommer socialdemokratiska reformer med all sannolikhet att spela en viktig roll i övergången till ett mer önskvärt ekonomiskt system.
Var passar ”modellen” för en deltagarekonomi in i den post-sovjetiska debatten om alternativ till kapitalism?
– Vi måste erkänna att det i vår nuvarande post-sovjetiska förvirring finns väldigt olika idéer om vad socialismen på 2000-talet bör vara. Det finns inte bara förslag på hur man kan göra den centralt planerade socialismen mer demokratisk och effektiv, det finns också olika modeller för marknadssocialism, olika visioner för samhällsbaserad ekonomi och olika förslag på hur man kan genomföra en heltäckande demokratisk planering. Därför har vi inget annat val än att med full kraft gå in i debatten och noggrant granska de olika förslag som cirkulerar för att skilja ut vetet från agnarna.
– Jag anser naturligtvis att modellen för en deltagarekonomi, vilken vi har arbetat fram under de senaste fyrtio åren, är vad socialister borde föreslå som svar på frågan: Om inte kapitalism, vad? Och jag är glad över att vårt förslag har fått så mycket uppmärksamhet som det har. Men jag har ingen illusion om att debatten är över eller, ännu mindre, att modellen för en deltagarekonomi framstår som ett konsensussvar på ”vad ska ersätta kapitalismen?”.
Vilka är de viktigaste och unika egenskaperna för en deltagarekonomi?
– Democratic Economic Planning använder 374 sidor för att svara på den frågan, även om kapitel 5 innehåller en översikt som bara är tio sidor lång. Men här är de viktigaste sakerna:
1. De viktigaste institutionerna är (a) samhälleligt ägande av produktiva tillgångar, b) självstyrande arbetarråd och grannskapskonsumentråd, och c) deltagarplanering i stället för marknadsallokering.
2. Vi föreslår att arbetsuppgifter omorganiseras så att alla jobb innehåller uppgifter som förbereder arbetare att delta mer effektivt i beslutsfattande på arbetsplatsen och att mindre önskvärda uppgifter fördelas mer rättvist.
3. Vi föreslår att inkomst baseras på ansträngning, uppoffring och behov, och att varje arbetarråd utformar sina egna rutiner för att tilldela varandra vad vi kallar ”effort ratings”.
4. Vår deltagarplaneringsprocess är unik inom litteraturen om ekonomisk planering. Under en årlig planeringsprocess lägger arbetar- och konsumentråd fram ”självaktivitetsförslag” och godkänner eller avvisar varandras förslag baserat på enkla mätvärden som tydliggör när förslagen är ineffektiva eller orättvisa mot andra. Det finns inga marknader och det finns ingen central planeringsbyrå.
Du har skrivit om deltagarekonomi i över trettio år. Vad är nytt och annorlunda i din nya bok?
– I Democratic Economic Planning svarar vi ingående på kritik som andra har framfört under de senaste tre decennierna och baserat på den kritiken förändrar vi det vi föreslår på vissa områden. Men vi tar också upp ett antal viktiga frågor som vi aldrig tacklat tidigare:
1. Vi förklarar i detalj hur vi föreslår att externa effekter, så kallade externaliteter, och kollektiva nyttigheter och publika varor av olika slag ska hanteras under årsplaneringen.
2. Vi lägger fram konkreta förslag avseende reproduktiv arbetskraft för att eliminera olika former av diskriminering på arbetsplatser och avskräcka att de förekommer även inom hushållsarbete.
3. Vi redogör för positiva utfall av simuleringsexperiment som är avsedda att testa hur praktiskt genomförbar och robust den årliga deltagarplaneringsprocessen är. Det är en sak att bevisa att vår iterativa planeringsprocess så småningom kommer att nå en ekonomisk plan som är både genomförbar och effektiv, vilket vi har gjort i tidigare publikationer. Det är en annan sak att presentera bevis för att antalet iterationer, eller förslagsrundor med självaktivitetsförslag från råden, som krävs kommer att vara tillräckligt få för att vara realistiskt genomförbart, och att processen kommer att vara tillräckligt robust och inte kollapsa när de standardantaganden som nationalekonomer normalt gör inte infrias i den verkliga världen.
4. Vi presenterar konkreta förslag på hur vi kan skapa investeringsplaner och planer för långsiktig utveckling. Under årsplaneringen vet arbetare vilken teknik som finns tillgänglig, och konsumenterna vet vilka deras preferenser är, så ”tricket” är att utforma en process för att få arbetare och konsumenter att sanningsenligt avslöja den information och kunskap som de har, eller som ekonomer uttrycker det, vi behöver ”mekanismer” som är ”incitamentkompatibla”.
Anders Sandström, ekonom och författare
Men ingen vet med säkerhet vilken ny teknik som kommer att bli tillgänglig i framtiden, eller vilka nya preferenser konsumenterna kommer att utveckla, och tyvärr beror optimala investerings- och utvecklingsplaner på vilka dessa förändringar kommer att visa sig vara. Dessutom kan kommande generationer inte delta när investerings- och utvecklingsplaner utformas och bestäms. Vem kommer att tala för kommande generationer när dessa planer utarbetas?
För första gången föreslår vi hur investerings- och utvecklingsplaner kan upprättas, hur planer som täcker olika tidsperioder kan integreras och hur information från årsplaner kan användas för att identifiera felaktigheter i långsiktiga planer så att de kan modifieras för att minska välfärdsförluster.
5. Till sist, det är troligt att de första länderna som implementerar något som liknar en deltagarekonomi kommer att göra det i en värld där många andra länder fortsätter att ha kapitalistiska ekonomier, och där nivån på den ekonomiska utvecklingen mellan länderna fortfarande kommer att skilja sig mycket åt.
I boken föreslår vi för första gången hur ett land med en deltagarekonomi kan dra nytta av att delta i internationell handel och internationella finansiella investeringar utan att bryta mot sina åtagande för att främja ekonomisk demokrati och ekonomisk rättvisa och därmed underminera sina egna grundprinciper.
