Nya numret av tidskriften Essä tar avstamp i Konradsbergs hospital, och bidragen drar i väg åt olika, överraskande håll, även externt.
Tidskriften Essä tillhör ju de absolut mest välkomna tidskrifterna i brevlådan, med endast fyra nummer per år har man tid (och utrymme i bokhyllan) att ge den samma dignitet som en riktigt bra bok. Konceptet är en redan befintlig text eller, som i föreliggande fall, ritningar, som fyra skribenter låter sig inspireras av. Varje nummer överraskar, med nya sätt att röra sig kring det som man kanske trodde var uttömt.
Tidskriften uppmärksammas följaktligen ofta på kultursidorna, men Essä nummer 10 har fått ett plötsligt medialt genomslag genom medverkan av dramatikern Stina Oscarsons medverkan som i stort återpubliceras i Svenska Dagbladet och lett till en debatt med flera deltagande.
Utgångsmaterialet är alltså en samling projekteringsritningar av arkitekten Albert Törnqvist på Konradsbergs hospital för psykiskt sjuka som invigdes 1861, på Kungsholmen i Stockholm. Fram till 1995 inhyste byggnaden, och det med grindar och vaktstuga för icke behöriga, området, tusentals patienter som behandlades med för sin tid moderna metoder av kända läkare.
Jadwiga Krupinska, professor emerita i arkitektur på Arkitekthögskolan i Stockholm skriver om byggnaden, och visar på planeringen som en del i, vården som skulle bedrivas där idag blivit gammaldags genom utveckling av mindre enheter. Krupinskas essä har titeln ”Dårarnas slott”, ett gammalt smeknamn på huset, men som också anspelar på mytiska identifikationer vi har med oss från en kollektiv föreställning där de intagna tror sig vara Napoleon eller andra kända personer. Hon berättar hur Konradsberg faktiskt också delar arkitektoniska partier med Stockholms slott. Hon refererar också till Drottningholms slott som förebild.

Författaren, kulturjournalisten och arbetsmiljöreportern Jan-Ewert Strömbäck skriver i sin essä ”Den livslånga oron” om just när han själv tas till akutintaget i en psykos och hävdar att han är Josef Stalin. Strömbäck berättar om ett liv i bipolaritet, ömsint beskriver han sin kamp för att hantera en sjukdom som han har turen att kunna medicinera med framgång. Men han talar också om de mentala gåtorna som både friska och sjuka bär på, och som psykiatrin under historien försökt behandla och förhålla sig till.
Och så alltså Stina Oscarson som i ”Ett rum på tio kvadrat” brevväxlar med Maria Ludvigsson, ledarskribent på SvD, där den personliga erfarenheten att bli tvångsintagen i psykiatrin blir till debattinlägg kring tvånget som sådant. Är kränkningen, som okänt antal sjuka upplever, att mot sin vilja tas in på en institution kontraproduktiv för en människa som redan befinner sig i ett själslivets sköra gungfly? Oscarson hävdar det och låter riktigt jobbiga, personliga, erfarenheter och detaljer understryka sin ståndpunkt.
En viktig debatt som nu som sagt seglat upp, och glädjande nog också ger tidskriften Essä, där brevväxlingen sätts in i en helhet på ett annat sätt än som debattartikel i SvD, välförtjänt uppmärksamhet.
Strömbäck berättar om ett liv i bipolaritet, ömsint beskriver han sin kamp för att hantera en sjukdom som han har turen att kunna medicinera med framgång. Men han talar också om de mentala gåtorna som både friska och sjuka bär på, och som psykiatrin under historien försökt behandla och förhålla sig till.
Psykiatern, och bland annat forskare vid Karolinska institutet och ordförande i svensk förening för beroendemedicin, Joar Guterstam, ger i ”Det mänskliga själslivet” en historisk tillbakablick kring målsättningen med Konradsberg och den psykiatriska utbildningen och forskningen genom tiderna. Han påpekar också de glipor som alltid funnits i kunskapen om det själsliga och hjälp mot destruktiva vanföreställningar, självskadebeteende, farlighet och ångest.
Också han påpekar hur själva byggnaden utformades på ett modernt sätt för sin funktion, där våld och isolering motverkades med stora, öppna salar. Omsorgen är odiskutabel, både vad gäller byggnaden, där Krupinska betonar ambitioner att ge status och värdighet för verksamheten, och den som dväljs i den.
En aspekt som sällan dryftas i diskussionerna kring vården är hur arbetsmiljön fungerar för de många som vårdar de sjuka. Det är å andra sidan inte en aspekt som särskilt ofta görs generellt i olika branscher mer än för att kunna utföra sitt arbete ändamålsenligt. Någon antyder det faktum att även vårdare och läkare delar miljön, som Strömbäck, som ställer sig först i kön till den gemensamma gymnastiken. Det är en fin och humanistisk bild som sällan framhålls när det gäller psykiatrin – som faktiskt i huvudsak bedrivs på frivilliga grunder och inte sällan med goda resultat.

Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.