Adania Shiblis roman En oansenlig detalj utspelar sig med över ett halvsekels spännvidd och beskriver den ockuperades erfarenhet i kropp och själ.
Är ett gammalt krigsbrott begått mot en enstaka människa – kanske av slarv eller brist på humanitet, vilket vi vet förekommer och förekommit i alla krig; det är en del av den brutala processen att låta en grupp människor betala för ett system, och att förnedra och sedan gömma det som betraktas som en mindre förseelse under omständigheterna (kriget) – värt att lyfta upp och om igen väcka konflikten, traumat och kanske hämndkänslorna?
Palestinska Adiana Shibli berättar i sin bok En oansenlig detalj om en händelse under en militäroperation i Nevedöknen nära gränsen till Egypten 1949, efter israeliska representanters massakrer och plundringar, och fördrivning av över 700 000 arabiska invånare (siffran enligt FN:s flyktingorganisation UNRWA) i landet som deklarerades som israelisk suverän stat 1948 och direkt erkändes som sådan av andra världskrigets segrare. En ung arabisk kvinna utsätts för våldtäkt av en grupp israeliska soldater, och mördas sedan.
Brottet beskrivs i en tidningsartikel 2003 och en ung palestinsk kvinna fäster sig vid händelsen av framförallt en omständighet: mordet sker på dagen 25 år före hennes egen födelse. Tidningsartikeln utgår från en officers upplevelse av omständigheterna, och kvinnan bestämmer sig för att ta reda på hur det såg ut från den unga kvinnans perspektiv. Hon hyr en bil och kör från Ramallah till platsen där brottet utspelades sig, via några arkiv över Israels historia, på vägen.
Det låter som en normal utflykt men en del av berättelsen handlar i detalj om hur kvinnan måste skaffa sig tillstånd för att hyra bilen, och tillstånd att passera de olika zongränserna som hon egentligen inte har rätt till. Sedan Osloavtalet 1993 är Israel indelat i olika sektioner, där en arab som bor i Område A inte har rätt att resa till område B eller C, än mindre utanför det senare där platsen i öknen ligger.
Då hon lyckats låna ett id-kort från en bekant med tillståndet (hon konstaterar att de ändå ”ser likadana ut” för de israeliska gränsvakterna) hyr hon en bil i falskt namn, med hjärtat klappande vid varje gränskontroll styr hon försiktigt sitt fordon för att inte råka i stora bekymmer.
Författaren målar, med sin tunna bok upp en väldig historia av övergrepp och maktutövning, som är gastkramande.
Romanen berättar lika detaljerat om resan i vår tid som om händelserna över 50 år tidigare som föranleder den, och nu är situationen den omvända: om det tidigare allvarliga brottet betraktats som en mindre detalj, kanske framförallt en olyckshändelse som drabbat officeren, är varje detalj i den enkla dagsresan några mil söderut förenat med fara. En trafikincident eller en konflikt med en av alla personer hon möter kan leda till fängelse eller andra än allvarligare konsekvenser. Det handlar om vem som drabbas för att avgöra vilka konsekvenser händelserna får.

Romanen består av detaljer som tillsammans bygger erfarenheter från ockupation och därmed regler som satts upp av ockupanter, regeringar och militär, att följa för de som vill överleva i området. I 1940-talets ökenland som patrulleras beskrivs hur människor luktar och talar annorlunda – och därmed avfärdas som inte jämställda eller värda respekt.
I dagens Israel reser kvinnan genom samma landskap och jämför tomma landskap och bosättningar med palestinska byar och samhällen som tidigare legat här. Hon berättar om murbyggen och mobila gränskontroller på vägen: ”Allt som förändrats understryker frånvaron av allt som är palestinskt”. Författaren målar, med sin tunna bok upp en väldig historia av övergrepp och maktutövning, som är gastkramande.
Genom den unga kvinnans resa, där hon också redovisar varje darrning, ångestkramp, sin känsla av oro, ensamhet, ängslighet och ett hårt bultande hjärta gestaltar hon erfarenheter av hur det är att leva under apartheiden. Också i kroppen.
Romanen är översatt från arabiska till en känslig svenska, som aldrig missar platsens och situationens närvaro, av Jonathan Morén.