Katarina Wennstams nya deckare Djävulens advokat är en spännande historia kring en förmodad kvinnomördare, men missar lite av den litterära balansen i ivern att åskådliggöra en av juridikens falluckor.
Journalisten Katarina Wennstam mottog Arbetarens Vilhelm Mobergstipendium 2002, efter att ha uppmärksammat unga kvinnors utsatthet i medierna och rättsprocessen kring övergrepp i sin reportagebok Flickan och skulden (fortfarande mycket läsvärd).
Sedan dess har hon övergått till att ta upp frågor om övergrepp mot kvinnor och juridiken i romanform, sedan 2007 har hon gett ut ett femtontal kriminalromaner på temat, de flesta med kriminalkommissarie Charlotta Lugn och advokat Shirin Nouri i framträdande roller.
Katharina Wennstam diskuterar en situation där brott mot griftefriden räknas in men som hon menar, också i en debattartikel i Dagens Nyheter i samband med boksläppet: att förstöra eller gömma delar av en kropp så att dråp eller mord döljs genom att dödsorsaken inte kan fastställas.
Jag läser böckerna med oftast stor behållning eftersom de också innehåller en stor portion folkbildning, nästan som hybrider mellan fakta och fiktion. Wennstam är bra på båda, men kan bli lite klossig när hon ska gestalta informationen hon vill få igenom, genom till exempel ett samtal. Men hon kan alltså verkligen få till vardagsscenerier som i denna passage i senaste romanen Djävulens advokat: ”Hon tittar på klockan och skyndar på stegen. Hon går nästan in i en kvinna som kommer ut från tunnelbanestationen med två kassar fulla med mellandagsrea och ett lätt jagat uttryck i sitt bleka ansikte.
Charlotta genar snett över gatan och lyfter huvudet till hälsning åt en hemlös kvinna som säljer Situation Stockholm. Kvinnan har en otänd cigarett i mungipan och en slinga silverglitter i håret. Nyårsstämningen känns mycket fjärran.” En igenkännlig stämning av glåmig eftermiddagstristess en decemberdag med oklart väder vid polishuset på Södermalm i Stockholm, som står för sig själv.
I andra fall – väldigt många fall just i den här berättelsen – pågår samtal som övergår i föredrag med instick av dumma frågor från en bisittare, vilket stoppar upp historien.
Här finns ett tydligt ärende, som handlar om griftefriden – ett brott i Sverige som handlar om allt från att klottra på en gravsten till att stycka, äta och/eller använda en död kropp för sexuellt ändamål, vilket kan ge upp till två års fängelse som högst. Katharina Wennstam diskuterar en situation där brott mot griftefriden räknas in men som hon menar, också i en debattartikel i Dagens Nyheter i samband med boksläppet: att förstöra eller gömma delar av en kropp så att dråp eller mord döljs genom att dödsorsaken inte kan fastställas.
Hon argumenterar för att skändning med denna avsikt borde straffbeläggas i samma grad som andra försök att förhindra rättvisan; som mened, övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller bevisförvanskning, vilka alla kan straffas med ytterligare flera års fängelse.
I romanen återfinns delar av en kropp efter ett mord, men inte huvudet som hade kunnat motbevisa den misstänkte makens berättelse om en olycka. Han döms till två års fängelse för brott mot griftefriden men frias för mordet. 15 år senare försvinner hans fästmö i samband med deras separation och polisen och medierna, men framförallt den unga journalisten Alexandra som vill göra karriär med sin podd Mordtimmen, intresserar sig för sambanden.
Den senare har kontakt med familjen till det första offret och snokar oförväget, etiskt tveksamt och snart farligt vidare kring de båda fallen, hon kan dessutom få goda råd (som hon struntar i) av sin mamma åklagaren och styvfar polisen.
Historien puttrar på bra med växling mellan de olika aktörernas perspektiv, men författarens engagemang i de juridiska turerna kring griftefriden gör att det sackar och blir stolpigt ibland. När informationen om just detta tema kommer för tredje gången börjar man känna sig mätt.
Dessutom är det tveksamt vad det tillför att åter (i en lite tillkämpad dialog) namnge några av de verkliga offer för ”styckmord” som valsat runt i pressen de senaste åren, med upprepning av detaljer kring skändningarna. Också en obehaglig krock att möta dem i en fiktiv deckarhistoria.
Däremot hade jag gärna kunnat läsa mer om ämnet poddar om verkliga brott, där just romanens Alexandra ändå tillhör de som kämpar mot överdriven dramatisering med hjälp av musik och makabra detaljer som producenterna vill få fram. I verkligheten finns goda exempel på ”mordpoddar” som anmälts av anhöriga. Dessa senare har ju kanske också anledning att delta i poddar och artiklar samtidigt som de är utlämnade till en producent som vill tjäna pengar på sin produkt – en konflikt som skickligt vävs in fint i historien.
