Nicaraguas allt mer auktoritära president Daniel Ortega kommer helt enligt planerna att sitta kvar vid makten efter söndagens kritiserade val. Ledaren, som en gång var med och störtade den tidigare diktatorn Somoza, beskrivs nu själv som en stenhård envåldshärskare efter att i stort sett all opposition förbjudits.
Söndagens val har beskrivits som en fars. De senaste månaderna har så gott som alla oppositionsledare i Nicaragua fängslats, förbjudits eller tvingats fly landet. Därför var det knappast oväntat att Sandinistledaren Daniel Ortega och vicepresident, tillika presidentfrun, Rosario Murillo blir kvar vid makten i åtminstone fem år till.
– Om det här varit en auktoritär regim tidigare så har alla spärrar släppt de senaste månaderna och Nicaragua har utvecklats till en diktatur av klassiskt snitt. Ortega har gett sig på media, tidigare Sandinister och all opposition som finns, säger Björn Lindh som är projektledare i omvärldsanalys på Olof Palmes internationella center till Arbetaren.
Daniel Ortega, var en av ledarna i Sandiniströrelsen som 1979 störtade den brutala diktatorn Anastasio Somoza, styrde landet efter de demokratiska valen på 1980-talet och lyckades genomföra en lång rad reformer för att hjälpa människor ut ur fattigdom och förtryck. Bland annat en framgångsrik kampanj för att komma tillrätta med den utbredda analfabetismen på landsbygden. Efter att Sandinisterna förlorade valet 1990 kom han dock tillbaka till makten 2007 och har sedan dess styrt landet.
Men trots fortsatta framsteg med bland annat fattigdomsbekämpning har förtrycket mot oliktänkande ökat dramatiskt den senaste tiden. Stora delar av världen har därför fördömt söndagens val och politiska aktivister, många av dem tidigare Sandinister, regimkritiska författare och andra som protesterat har fängslats eller till och med dödats.
– Revolutionen 1979 hade väldigt starkt stöd både inom landet och internationellt, inte minst härifrån Sverige. Men tyvärr har det utvecklats till en historia vi sett förr, där makt så småningom korrumperar och där landet idag leds av ett väldigt isolerat diktatorspar, säger Björn Lindh.
En annan som länge följt utvecklingen i landet är fotografen och filmaren Lars Bildt. Han bodde själv i Nicaragua under stora delar av 1980- och 2000-talet och arbetade bland annat på jordbruksministeriet i landet och hade därför nära band Sandinistiska nationella befrielsefronten, FSLN.
– Jag ser på det som händer nu med stor sorg, det är en tragedi av stora mått. Det som var så lovande och hade så stora möjligheter har utvecklats till en blodig diktatur, säger Lars Bildt till Arbetaren.
Sedan de folkliga protesterna mot Ortega påbörjades 2018 har familjens järngrepp om landet stärkts. De kontrollerar nu både militären och de många paramilitära styrkor som finansieras av regimen.
Jag ser på det som händer nu med stor sorg, det är en tragedi av stora mått. Det som var så lovande och hade så stora möjligheter har utvecklats till en blodig diktatur.
Lars Bildt, filmare
Lars Bildt säger att många av dem han pratar med i landet är rädda. Få vågar kritisera utvecklingen. Människor som inte är lojala med styret riskerar att gripas och förlora sina jobb. Därför tror han inte heller att en ny protestvåg, som den Arbetaren rapporterade om 2018, kommer att äga rum.
– Vår tid är ju, till skillnad från 1970-talet, inte en tid för oppositionen att starta gerillakrig. Sådana möjligheter finns inte heller genom den polisiära och paramilitära kontrollen över landet. Ortega är beredd att sitta kvar vid makten så länge han lever.
Samtidigt, förklarar Lars Bildt, knyter regimen många fattiga till sig genom löften om allmosor och tillfälliga ekonomiska bidrag i utbyte mot politiskt stöd. Men politiken som förs av den tidigare vänsterledaren, menar Lars Bildt, är klassisk nyliberal.
– Pengarna används till populistiska stödprogram, men man ser inga som helst satsningar på ordentliga reformer som förknippas med revolutionen och socialism. Det är knappast någon skillnad på Ortegas stadsbudget jämfört med tidigare nyliberala regeringars budgetar.
Valdeltagandet i landet, som under 1980- och 90-talet alltid varit högt, beskrivs nu enligt flera internationella medieuppgifter som mycket lågt. Det har också framkommit uppgifter om omfattande desinformationskampanjer på sociala medier för att dränka all form av opposition.
