En spionserie i tio rafflande avsnitt på Netflix om en tid för inte så länge sedan, då kalla kriget pågick mitt ibland oss. Missa inte den portugisiska Glória om en radiostation mitt i kalla kriget.
Året är 1968, Portugal står både på sin ekonomiska höjdpunkt men börjar som konstitution bli alltmer obsolet. Mitt i ett popmodernt Europa håller en hel generation män på att slaktas för en hopplös sak i de frihetskämpande Angola, Guinea-Bissau och Mocambique som har militärt stöd av det kommunistiska Sovjet och Kuba.
Den koloniala verksamheten är ett viktigt hörn i landets ekonomi, men har också stark symbolisk betydelse efter Portugals status som globalt imperium med besittningar i Afrika, Asien och Sydamerika sedan 1400-talet. Nu är den rollen smärtsamt i upplösning.
Fascistdiktatorn António de Oliveira Salazar, som suttit vid makten sedan 1930-talet har tätt samarbete med USA i sin kamp mot kommunismen, och från det lilla dammiga samhället Glória do Ribatejo sänder amerikanerna antikommunistisk propaganda mot Sovjet och dess allierade genom den portugisiska radiostationen Raret.
Den portugisiska säkerhetstjänsten är på plats liksom CIA. USA har många järn i elden i Europa, med intressen i det nyss nedslagna upproret i Tjeckoslovakien, Västtysklands återuppbyggnad och spionage mot öst, i Kambodja, samt förstås den pågående rymdkapplöpningen som nästan är det viktigaste av allt.
Särskilt kvinnorna är strängt hållna av katolska kyrkans präster men att ”gå till kyrkan” kan också betyda en stunds frihet utanför makens överinseende.
Den första portugisiska originalserien för Netflix utspelar sig under några dramatiska dygn under kalla krigets dagar och förutom de tre politiska flankerna pågår också heta känslor och en hel del svek.
Hit kommer den unge ingenjören João Vidal, son till landets utrikesminister och med traumatiska erfarenheter från krig och övergrepp i Angola. Där har han blivit den trasige person som låtit sig rekryteras till den ryska säkerhetstjänsten.
Som en annan James Bond utnyttjar han kvinnor för information och tillträde till hemliga rum och sammanhang, både sofistikerade agenter på båda sidor och tvångsbortgifta bondflickor som bara vill fly till Lissabon. Särskilt kvinnorna är strängt hållna av katolska kyrkans präster men att ”gå till kyrkan” kan också betyda en stunds frihet utanför makens överinseende.
I tio intrikata och ofta otroligt spännande avsnitt – med frågetecken ända till slutet kring exempelvis vem som är den dolda ”mullvaden” – lär vi känna gänget vid radiostationen, från den underbart arrogante amerikanske chefen och hans underhuggare Ramiro som ofta ”tappar humöret” gentemot sin underkuvade fru, till dubbelspioner och vakter som ingen lägger märke till men som gärna gör en nyttig tjänst för en slant. Ingen är oskyldig och alla är misstänksamma – och misstänkta.
João glider runt med en ängels ansikte och lyckas gång på gång komma undan i sista minuten tack vare sin förslagenhet. Han är mjuk och listig och man vill gärna att han ska komma undan – ända tills han låter ändamålen helga medlen i situationer som sticker till som skorpionhugg.
Den klaustrofobiska stämningen ligger hela tiden under ytan och påminner om hur det påverkar en befolkning att leva under förtryck och krav på insyn i det allra mest privata, och hur det kan kännas när ens land blir en lekstuga för stormakterna.
Samtidigt med allt det spännande och den intagande filmscenografin med snygg musik med 60-talskänsla, snygga inredningar och snygga bilar (men med kanske något överanvänt drönarfoto), är det inte minst tiden och samhället som fascinerar. Den klaustrofobiska stämningen ligger hela tiden under ytan och påminner om hur det påverkar en befolkning att leva under förtryck och krav på insyn i det allra mest privata, och hur det kan kännas när ens land blir en lekstuga för stormakterna.
Just under denna tid råkar Salazar ut för en olycka och hamnar efter en tid i koma i ett vegetativt tillstånd. En efterträdare utses men alla är skräckslagna för hur diktatorn ska reagera om han vaknar upp (i verkligheten vaknade han upp och levde svårt sjuk och höll ”regeringssammanträden” med före detta ministrar i tron på att han fortfarande satt vid makten, fram till sin död 1970). Här finns den livrädde Fernando som skjuter sig själv i foten för att få resa hem från helvetet i Guinea-Bissau, kvinnan som föder ett missbildat barn och inser att hon kommer att bli utstött, och doktorn som fotograferar sina patienter i smyg.
Glória är ett drama som fokuserar på en liten grupp människor mitt i imperialistiska maktstrider och slutet på herravälde för vissa. Här finns dock inte många scener från till exempel just kolonialländerna mer än enstaka övergrepp ur främst (den förvirrade och livrädde) förövarens synvinkel.
Det är en liten svaghet i historien, tyvärr. Ändå vill jag verkligen rekommendera Glória för dess skildring av ett Europa då fortfarande vit överhöghet betraktades som självklar och gjorde att stenhårda diktaturer av trettiotalsmodell hade acceptans också i Sverige – som handlade med portugisiska ”kolonialvaror” vid denna tid. Självklart väcker den också nyttiga tankar på vad demokratiska länder blundar för i dag.
