Socialstyrelsen har beslutat att centralisera transvården till tre mottagningar i landet. Som förslaget ser ut nu kommer stora delar av vården för könsdysfori försvinna från norra Sverige.
– Den psykiska ohälsan är redan stor bland transpersoner och jag är rädd att den kommer att öka om vården centraliseras, säger Hannes Olofsson som startat en namninsamling mot beslutet.
Socialstyrelsen beslutade i december förra året att viss vård vid könsdysfori ska centraliseras till tre enheter i landet. I dagsläget bedrivs vården vid sex platser i Sverige. Närmare bestämt i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala.
Socialstyrelsen definierar könsdysfori som ett “psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen, som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet”.
Enligt myndigheten skickas 1 500 till 2 000 remisser per år för utredning av könsdysfori och år 2018 ansökte cirka 450 om byte av juridiskt kön och tillstånd att göra könsbekräftande vård.
Som förslaget ser ut i dagsläget kan vårdenheten i Stockholm eller Uppsala bli den nordligaste platsen för den här typen av vård.
Kristina Wikner, enhetschef för nationell högspecialiserad vård på Socialstyrelsen, menar att syftet med centraliseringen är att ge förutsättningar för en vård med hög kvalitet. Detta genom att bland annat säkra och hålla ihop kompetensen för de olika professionerna som är kopplade till transvården, liksom att utveckla kunskapen och underlätta forskning.
Foto: Socialstyrelsen
Vad innebär centraliseringen för exempelvis könsidentitetsmottagningen i Umeå?
– Det är upp till region Västerbotten att bestämma hur de ska göra med den verksamheten. I vårt beslut finns det inget som säger att den verksamheten inte ska fortsätta att finnas, utan här måste man bygga en nära samverkan mellan den nationella, regionala och lokala nivån för att tillgängliggöra vården och för att ta vara på kompetensen som finns idag, säger hon och tillägger:
– Det är fortfarande en stor del av utredningen, liksom den medicinska behandlingen, som kan ske på hemmaplan, men då med den nationella enheten som huvudansvarig, säger hon.
För tillfället är det ungefär två års väntetid till hälften landets könsdysforimottagningar. Hur tror du att centraliseringen kommer att påverka vårdköerna?
– De som får tillstånd har ett stort åtagande att se till att kapaciteten är tillräcklig och vi kommer att följa upp tillgängligheten och vårdköerna årligen, säger hon.
Innebär det att antalet vårdplatser kommer att öka på de enheter som kommer få tillstånd för den här vården framöver?
– Det behöver den sannolikt göra för att det inte ska bli långa väntetider, men det är för tidigt att säga eftersom vi inte vet vilka som kommer att få tillstånd än. Förmodligen kommer det behöva byggas upp en större verksamhet än vad den enheten har idag, med möjlighet att ta emot fler patienter, säger Kristina Wikner.
Den könsdysforivård som kommer att centraliseras är åtgärder kopplade till psykiatri, endokrinologi, logopedi, viss könsbekräftande vård och uppföljning.
Foto: Anna-Kajsa Påve
Hannes Olofsson från Lannavaara, i närheten av Kiruna, har själv fått vård i Umeå och har startat ett upprop och namninsamling på sociala medier mot Socialstyrelsens förslag. Ett upprop som fått över 6 600 namnteckningar.
– Det är transpersoner i norra Sverige kommer drabbas hårdast av det här beslutet. Det kommer att bli ett mycket större kliv för personer som bor i exempelvis Kiruna om man måste söka sig till Stockholm. För många är det redan ett tillräckligt stort steg att söka sig till Umeå, säger den.
I uppropet skriver Hannes Olofsson att ”det är redan idag orimligt långt att som till exempel boende i Kiruna behöva åka 120 mil tur och retur, men om transvården centraliseras till Stockholm blir avståndet i stället cirka 246 mil. Transpersoner ska inte behöva åka så långt för att få den hjälp vi behöver och har rätt till. Och vi i norra Sverige ska inte alltid bortprioriteras.”
– Jag vill snarare att det ska finnas fler utredningsteam i Sverige, särskilt här i norraste Norrland, säger den.
Vilka risker ser du med centraliseringen?
– Att transpersoner ska må ännu sämre eller inte orka kämpa mer. Den psykiska ohälsan är redan stor bland transpersoner och jag är rädd att den kommer att öka om vården centraliseras, säger Hannes Olofsson.
