”Vi har redan alla vackra ord, vi har sångerna. Vi har solidariteten. Vi har ritualerna. Tvärtom vad många tror kan det finnas en poäng med traditioner i en rörelse”. Linn Spross om helighet och gemenskap utan gudstro.
Det blåser kristna vindar över Sverige. På kultursidorna som tillhör helt vanliga tidningar kan man ofta läsa artiklar som beklagar hur ett kristet kulturarv håller på att försvinna. Skribenterna suckar om att allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras.
Det är hittills ingen som vill ha tillbaka kyrkans maktposition i samhället, som den historiskt sett har funkat. Det är fortfarande inte politiskt korrekt att skriva rakt ut att det är själva auktoritetsstrukturen, religionens direkta inflytande över att forma och beskära människors liv som ska tillbaka. I all anspråkslöshet vill man bara bevara en kristen etik, en värdegrund, ett kulturarv, som ett nödvändigt kitt i vårt samhälle.
Ingen vill att barnen ska kunna rabbla katekesen. I Expressen den 4 november beklagade Jonas Gardell sig över att kunskapen om bibeln håller på att gå förlorad, vilket är synd eftersom det gör att texter som använder sig av bibliskt tankegods i allmänhet, och hans egna romaner i synnerhet, inte till fullo kan förstås av samtida och framtida läsare.
I samma tidning skrev Joel Halldorf om Bibelns återkomst i svensk politik. Som så många före honom beklagar han sig över att hans meningsmotståndare är fel ute i sina tolkningar av Bibeln och Gud.
Halldorf uppmanar de moderater och sverigedemokrater som vill använda kristendomen i främlingsfientliga och nationalistiska syften att omvända sig (till en sannare lärare, kanske man kan anta).
I texten skriver Halldorf också om de faror som lurar i ett helt sekulariserat och avkristnat samhälle, att ”vi européer verkligen [inte] kan förstå begrepp som moral och anständighet, person och individualitet, frihet och emancipation om vi inte tillgodogör oss det centrala innehållet i den judisk-kristna frälsningshistoriska tanketraditionen.”
Delar av vänstern lyfter gärna fram Jesus som den första socialisten och förtjusas över Apostlagärningarnas meningar om kristen egendomsgemenskap. Att orden om att var och en ska dela efter förmåga och behov, påminner misstänkt mycket om ett annat, mer sentida manifest.
Nog ska det finnas lite jävla helighet i en politisk rörelse värd namnet.
Linn Spross
Det har funnits människor som Per Götrekt, som i den första svenska översättningen av just Kommunistiska manifestet helt sonika valde att skriva de avslutande orden som ”folkets röst är Guds röst”, något som man ändå får lov att säga ligger ganska långt från originalet.
Men det finns också de som har sett faror med det hela. Hjalmar Branting fick sitta i fängelse för hädelse. August Palm menade att socialismen måste fungera som en ny slags religion för världens förtryckta att samlas kring.
Det finns en antikapitalistisk och samtidigt konservativ strömning i den nygamla kristendomen. Vems fel är egentligen förflackningen, det moraliska och intellektuella förfallet?
Ofta anklagas både marknaden och allmänt ogudaktiga tider som skapat ett ytligt och historielöst folk. Som stående utanför kan detta förkunnande av den kristna gemenskapen, ja rent av godheten och rättrådigheten, vara lite provocerande.
Man behöver inte vara en endimensionell människa, en luftskalle som tittar på skräp-TV och ligger runt med folk från Tinder, för att man inte deltar i religiösa samfund (observera att det för mig inte föreligger någon motsättning i att ägna sig åt slika aktiviteter och ändå vara en riktig person. Tvärtom kan lite moraliskt förfall pigga upp).
Det är ju trots allt möjligt att känna medmänsklighet, gemenskap och till och med helighet utan att gå via Gud.
Kanske hade Palm en poäng. Vi har redan alla vackra ord, vi har sångerna. Vi har solidariteten. Vi har ritualerna. Tvärtom vad många tror kan det finnas en poäng med traditioner i en rörelse. Med symboler och språk som skapar identitet och gemensamhetskänsla.
Vi vet att det i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg. Fred och frihet, bröd och rosor. En röd flagga på en sliten kavaj på första maj. Nog ska det finnas lite jävla helighet i en politisk rörelse värd namnet.
