Michel Franco är en mästare i att få en att känna sig obekväm. New Order är en historia med många bottnar – i en svindlande hastighet sjunker vi med karaktärerna i hans film.
Att se Michel Francos filmer är på vissa sätt att delta i dem. Kanske beror det delvis på att det är mindre dialog än bilder – och vilka bilder! Liksom i Francos förra film, den tokhyllade Smärtgränsen om flickan som hamnar i en mobbningssituation som i en nedåtgående spiral bryter ned henne, är New order en våldsamt brutal historia men här mer av en ensemblefilm, och liksom den förra är det ljud och bilder mer än dialog som bär historien.
Genom att man inte får berättelsen nedstucken i halsen utan tvingas tolka scener och bilder själv för att få ihop sammanhanget sätter sig känslorna på ett nästan fysiskt sätt under historiens gång.
Historien börjar som ganska igenkännbara scener inför ett bröllop i en mexikanskt överklassfamilj. Vi har sett dem otaliga gånger på film och Franco spelar på vår medverkan här. Mamman är lite extra nervös, pappa passar på att snacka lite affärer med en inbjuden manlig vän, den blivande svärsonen buffar sig lite med brudens bror, och brudparet kan inte låta bli att hångla på dansgolvet.
Gästerna anländer och snart är husets fullt. Tjänstefolket sliter med snittarna och fast vi kanske inte tillhör det extremt förmögna skikt som värdfamiljen tillhör kan vi turerna, och luras att identifiera oss med de rika.
Gästerna anländer och snart är husets fullt. Tjänstefolket sliter med snittarna och fast vi kanske inte tillhör det extremt förmögna skikt som värdfamiljen tillhör kan vi turerna, och luras att identifiera oss med de rika. Så småningom får även tjänstefolket i köket plats i bilderna och de är som vanligt skildrade som tillhöriga familjen, fastän på en andrasorteringsnivå. Det är inte så svårt att känna med dem också.
En före detta anställd äldre man dyker upp och ber frun i huset om ett lån till operation av sin dödssjuka hustru. ”Inte riktigt bra timing”, blir hennes replik när hon sticker åt honom en liten del av vad han behöver. Denna scen blir en ingång i nästa – då ett gäng smutsiga gerillaklädda inkräktare uppenbarar sig med vapen. De dirigerar gästerna och genomför ett extremt brutalt rån. Delar av tjänstefolket börjar också roffa åt sig av smycken och värdesaker, de har uppenbarligen vänner bland rånarna.
I detta skede vill man tolka revolten, som snabbt sprider sig i staden i kravaller och plundring, godvilligt. En viss förstörelse får man kanske räkna med i ett uppror – men brutaliteterna tilltar över en gräns som känns bekväm.
Just känslan av obekvämlighet är Franco uppenbarligen ute efter, och skicklig på att framkalla. Länge lyckas man balansera olika känslor kring det som sker, brutalitet, personliga möten mellan representanter ur de olika skikten, krav på revansch för ett klassförtryck som kanske nästan ändå börjar kännas mer uthärdligt än gränslösheten vi ser utspela sig framför våra ögon. Men vändningarna blir allt fler i ett accelererande tempo – vem är det egentligen som håller i trådarna? Hur förberedd var revolten?
New Order är en film som hypnotiserar och överraskar ända till sista scenen. Missa den inte.
