Micke Leijnegards roman Roten till allt ont utspelar sig bland marginalens folk – åt alla sidor. När Kommando Karl-Bertil ger samhällets driftiga parasiter skrämselhicka ryser man av helgtrivsel en stund.
Att ta från de rika och ge till de fattiga… man kan nästan höra Karl-Bertil Jonssons drömmande röst i en av våra trevligaste jultraditioner; Tage Danielssons och Per Åhlins tecknade film om den rike pojken som i Robin Hoods anda börjar dela ut meningslösa julklappar till människor i ”de fattiga kvarteren”.
Micke Leinegards över 500 sidor tjocka roman/skröna/deckare Roten till allt ont kommer som lagom mysig julhelgsläsning till den som inte arbetar i gigbranschen med att serva de trötta på julpyntande och matlagning, och dästa efter julbordsfestande, med pizza och annan bukfylla.
Posten ska ju fram, och snöskottningen ska utföras. De brutna benen från pulkaracet i mellandagarna ska lagas, de covidsjuka ska vårdas och sjukhus och boenden ska städas. Men även alla dessa helgarbetande slitvargar kan kanske glädjas åt en lättsam historia som ger lite hopp en stund om omfördelning av samhällets godsaker.
Romanens tyngdpunkt är de senaste årens glada vinstkalas i offentlig sektor, där fakta här radas upp som ett magiskt trick som till och med förbluffar trollkarlen själv.
Konceptet är att man helt enkelt plockar ut ett antal miljoner i statsstöd för att starta en verksamhet – eller ännu smidigare ta över en redan fungerande verksamhet – i exempelvis vård av gamla, arbetsförmedling, språkkurser för invandrade, eller grundskola, varpå man utan ambitioner att göra nytta plundrar företaget och påpekar för den som vill höra att man inte kan straffas för att affärerna inte gick bra. Pengarna har placerats på Jersey eller annan plats utan insyn för svenska skattemyndigheter. För övrigt har ju hela projektet officiellt gått med förlust.
Alla samhällets nedtryckta och osynliga får upprättelse, och med den plockar de fram resurser och erfarenheter som ställs i det godas – alltså i Kommando Karl-Bertils – tjänst.
Huvudpersonen i romanen bestämmer sig för att återflytta de pengar som införskaffats på detta samhällsparasiterande vis, till de tidigare drabbade, utarmade och arbetslösa.
Genom förslagenhet och manövrar med id-kapning och rösthärmningsverktyg lyckas hen förflytta hela förmögenheter från rika aktörer. Ofta exakt på kronan den summa som försnillats med just detta luftiga trick. Förövarna är förstås glatt grinande karikatyrer till människor som skrattar och gör sina high five utan samvete. Genom kompisskap med politiker som sopat mattan känner de sig som en del av ett smidigt och naturligt samhällssystem.
I det lilla norrländska samhället Valldalen är den ekonomiska och andliga nöden stor efter beskedet att fabriken ska läggas ned. Den är inte olönsam men ägarna är mer än uttråkade och har beslutat sig för att plundra företaget och dra. Det finns inga lagar mot det, men arbetarna på industrin tar ingen ansvar för.
En tillfällig, privat arbetsförmedling dras igång och ger lite hopp om att i alla fall några ska kunna försörja sig på verksamheten ett tag, men också detta var ett sätt för några andra ägare att plocka staten på några miljoner innan de lägger ned verksamheten som aldrig var tänkt att ge något resultat för anställda eller ”kurs”-deltagare.
Romanen är en riktigt fartig och rolig skröna, roligare än det låter där allt cyniskt och ont i dagens samhälle ska med; terrorhot, ålderism, radikaliserade hemmasittare, kvinnomisshandel, tiggande romer, klassresenären med dåligt samvete, bordellbesök vid affärsuppgörelser. Allt bakas in i historien som ett naturligt bufféutbud vi känner igen oss i.
Alla samhällets nedtryckta och osynliga får upprättelse, och med den plockar de fram resurser och erfarenheter som ställs i det godas – alltså i Kommando Karl-Bertils – tjänst.
Här finns några riktigt fina iakttagelser, som när den iranska städerskan som värvats till gruppen, liksom de andra, ur en kartong får en enkel kontantkortstelefon för att hålla kontakten och hon konstaterar att den ser exakt ut som hennes egen telefon. Hon tillhör nämligen inte de som tycker det är självklart med en smartphone för ett antal tusen kronor.
Scenen är en av många fint skildrade utan att göra stort väsen av sig och som verkligen utgör en trovärdig karaktärsbeskrivning för flera av personerna i historien.
Däremot känns det lite mer tveksamt att just romska Lidia som värvas självklart uppfyller det förutsatta kravet – att hon under en ”spontan” sammanstötning ska kunna stjäla mobiltelefonen ur storkaptitalistens ficka och lika obemärkt kunna lägga tillbaka den. Detta, som känns mer av fördom än upprättelse, är en av trots allt få smutsfläckar i en i övrigt oftast välbalanserad bladvändare.
Här finns återklanger av Sjöwall & Wahlöös författarskap – inte minst när det gäller karikatyrer av en viss polismästare som är väldigt snar på dåligt underbyggda razzior hos journalister. Här finns också drag av Henrik Bromanders skildringar av valhänta konspirationsteorier hos vissa karaktärer – dock i ibland torftig avsaknad av Bromanders gestaltningar av mänskliga bråddjup. En sväng ned på ”Café 44” ger snarare en uppenbart konstruerad bild av en ytlig anarkohippievänster än att författaren skulle vara initierad kring vad som pågår i kretsarna – så onödigt kan man tycka.
Romanen är en riktigt fartig och rolig skröna, roligare än det låter där allt cyniskt och ont i dagens samhälle ska med.
Referenserna till verkliga karaktärer är väldigt roliga – upp till en viss gräns; att gissa sig till vilka kapitalistsossen Lars Johannes Andersson som deltagit i en dokusåpa, eller arbetarpartiets vänsterkritiker David Ruotsalainen är; och Högerpartiets Reza Verdi som alltid går för långt, eller den ilskne högerdebattören Arvid Pirlo är, blir en kul sidolek ett tag men till slut störs läsningen av alla politiker och ledarskribenter med liknande namn och drag som sina förebilder, och som man inte kan låta bli att gissa på.
Själva grundidén är ju underbar, det blir en vuxensaga med drag av Max Lundgrens gamla ungdomsbok Pojken med guldbyxorna – när ska det smälla? Undrar man. Men när författaren, som hela vägen hållit god satirisk fart genom ”Arbetarpartiets” pinsamma hantering av kapitalets krav på att få syssla med sin rovdrift och dessutom partiets egna medlemmars svagheter för att leva gott, låter det ”fina gamla” liberala budskapet växa fram som en motvikt till klassiska totalitära system från både höger och vänster, ställer man sig allt lite undrande.
Jag ser bokens summariska upplösning som en oförmåga att knyta ihop säcken snarare än som ett ärende. Kan man bortse från ovan beskrivna svagheter är romanen med den obegripliga titeln en bra skröna över vår tids politiska galenskaper – absolut både kul och i vissa fall till och med ögonöppnande.
