Den Cannesprisade regissören Michel Franco skildrar hur hemlandet Mexiko slits itu av klassklyftor och korruption i sin senaste film. För Arbetarens Jakob Åsell berättar den bioaktuelle filmskaparen om arbetet med den dystopiska nära-framtidsvisionen New Order.
Michel Franco har gjort sig känd som en regissör som inte skyr obekväma och brännande ämnen. Det internationella genombrottet Smärtgränsen (2012) skildrar de förödande konsekvenserna av internetgenerationens mobbningsverktyg i ett stramt drama vars dramatiska upplösning lämnade biopubliken kippandes efter andan.
Jag brukar alltid säga att om en film är lätt att beskriva så är den inte värd tiden det tar att spela in, eller ens värd tiden det tar att se den.
Michel Franco, regissör.
Chockeffekten präglar även bioaktuella New Order som målar upp en mörk bild av regissörens hemland där en bemedlad och korrupt elit leker med elden genom att vända resten av samhället ryggen. I öppningsscenen överraskas gästerna på ett glamouröst överklassbröllop i Mexico City av att beväpnade inkräktare plötsligt klättrar över lyxvillans murar samtidigt som upplopp utbryter på stadens gator.
När Franco för sju år sen påbörjade manusarbetet föreställde han sig en dystopisk framtid som nu vid filmens premiär tycks långt närmare verkligheten än han själv hade kunnat förutspå.
– Jag hade sett extremhögerns framväxt i Europa, med främlingsfientlighet och politiska ledare som Marine Le Pen på frammarsch. I takt med att premiären närmade sig såg jag allt fler uppror likt gula västarna-rörelsen i Frankrike eller proteströrelsen i Chile. Man ska komma ihåg att Chile är det rikaste landet i Sydamerika, men samtidigt är folk arga och kräver förändring. Vi lär oss inte av historien och det är uppenbart att saker och ting inte kan fortsätta i samma riktning som nu – så just därför gjorde jag den här filmen, säger Michel Franco till Arbetaren i ett videosamtal.
Michel Francos ofta kyligt observerande filmspråk har fått många att dra paralleller mellan honom och den österrikiske regissören Micheal Haneke. Själv värjer sig mot den ofta återkommande liknelsen efter att nu ha skrivit och regisserat sju långfilmer, filmer som han själv inte heller är överförtjust i att beskriva i förenklade termer.
– Jag brukar alltid säga att om en film är lätt att beskriva så är den inte värd tiden det tar att spela in, eller ens värd tiden det tar att se den. Men om jag ska pröva att beskriva New Order, så kan man kalla den för filmisk örfil som berör många av de saker som är fel med vårt samhälle idag. Den handlar om den rikaste enprocenten i samhällets toppskikt som tillskansar sig alltmer makt och resurser, om korrupta ledare och om våldet och militäriseringen av poliskåren som följer. Det är omöjligt att adressera ett av dessa ämnen utan att röra vid de andra, så just därför är min film svår att ringa in och det var precis så jag ville ha det. Det är en storskalig katastrof-koreografi.
Den mexikanske regissörens vana trogen så är förenklade moraliska förklaringsmodeller inget han tenderar att hemfalla åt. New Order leker med publikens sympatier och när samhällets strukturer upplöses träder människans grymhet fram, oavsett klasstillhörighet. Maktvakuumet som följer utnyttjas sen cyniskt av auktoritära ledare. Det är en filmisk observation utan varken tydliga skurkar eller hjältar, enbart förlorare.
– Jag tror att den bemedlade och rikaste procenten i samhällen som Mexiko är de som sitter på nycklarna till att förhindra en liknande kollaps som den i filmen. Men då krävs det att den privilegierade klassen visar prov på mer empati och en större förståelse för sin omvärld. Tyvärr har de gång efter annan istället visat sig göra själviska val. Det har blivit ännu tydligare under pandemin hur avstånden mellan samhällsskikten ökar och tillgången till en så grundläggande sak som sjukvård, på sina ställen, har blivit till en lyxvara, säger han.
Jag tycker att det är viktigt att skaka om folk och vill att vi ska kunna prata öppet om problem som allt för många människor försöker vända bort blicken från. Dessa problem riskerar annars att förgöra vårt samhälle.
Michel Franco.
Trots att filmens tydliga beröringspunkter med hemlandets skenande klassklyftor, korruption och polisvåld ser sig Franco inte själv som någon politisk filmskapare.
– Jag är inte intresserad av att prata politik. Visst önskar jag att saker ska bli bättre och jag gör mina filmer som inlägg i samtalet om vår samtid, för att öka förståelsen för varför vår värld ser ut som den gör. Givetvis kan man se på själva skapandet av New Order som en politisk handling i sig själv, men den stöttar ingen enskild ideologi. Filmen speglar samhällsproblemens omfattning och dess konsekvenser från ett socialt perspektiv, vilket jag är mer intresserad av. Det som den skildrar är inget specifikt mexikansk problem.
New Order innehåller påfrestande inslag av våld och regissören erkänner att hans badrumsvägg i Mexico City pryds av en stor bioaffisch för Stanley Kubricks A Clockwork Orange – även den en våldsam och dystopisk samtidskommenterande film.
I hemlandet har Michel Francos senaste film delat publiken i två läger och väckt en stor debatt i sociala medier. Själv välkomnar han debatten och ser inga problem med att, likt Kubrick, provocera sin samtid med omskakande och mörka speglingar av samhället.
– Jag tycker att det är viktigt att skaka om folk och vill att vi ska kunna prata öppet om problem som allt för många människor försöker vända bort blicken från. Dessa problem riskerar annars att förgöra vårt samhälle. Vi behöver våga möta dem istället för att låtsas som att de inte existerar och film är ett fantastiskt medium för att förstå oss själva, såväl som individer och som samhälle i stort. Så absolut, jag är helt för att man skakar om publiken. Ibland är det precis vad som behövs.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
