”Reaktionen inför gangstarappen uppfyller många kriterier för moralpanik – vissa låtar och artister definieras som ett hot mot samhällsintresset, man kommer till tals i stiliserade massmedieporträtt som inte fångar komplexiteten i fenomenet, en och annan rätt-tänkande politiker bemannar barrikaderna för att hålla fortet stånget mot faran och experter”. Kristina Alstam om SD:s föreslagna utredning av gangsterrappen.
Det är samma årstid varje dag i politiken just nu. Där råder den kärva säsong då man tävlar om att adressera gängkriminalitet som om det inte fanns en brinnande klimatkris, en segregerad skola eller ett galopperande våld mot kvinnor; den årstid då Socialdemokraterna önskar sig husrannsakan utan konkret brottsmisstanke och varje sten ska vändas. Året verkar ha fastnat i en fimbulvinter av hårdare tag.
En av de senaste idéerna är den av SD föreslagna utredningen om den så kallade gangstarappens inverkan på nyrekrytering till gängassocierad kriminalitet och ett möjligt stopp för Sveriges Radio att spela den. Förslaget har tagits emot med tilltagna portioner löje och raljerande.
Oron för vad musik kan ställa till med är annars inte ny. Idéhistorikern Karin Johannisson återger i Nostalgia; en känslas historia hur den nostalgiska känslan en gång betraktats som samhällsfarlig och hur svenska militärläkare under tidigt 1800-tal från fronten rapporterade hur skotska soldater vid minsta säckpipeljud brast i ögonblicklig gråt, demoraliserades och deserterade. Under 1940-talet handlade oron istället om dansbanornas sexuella frestelser och många minns nog 1980-talet och Siewert Öholms nödtorftigt maskerade indignation över den påstådda satanismen hos det lindrigt begåvade hårdrocksbandet WASP.
Hur djupgående segregationen i landets förorter än ter sig och hur samhällsfarlig gängkriminaliteten än är (och segregation och kriminalitet är reella hot som vi inte behöver ödsla spaltutrymme åt att ironisera över) är det svårt att inte tänka på sociologen Stanley Cohens definition av moralpanik när samtalet om musiken ska föras.
Vi ska kort sammanfatta: moralpanik inträffar när ett fenomen, en person eller en grupp definieras som samhällshotande; fenomenet eller gruppen beskrivs på ett stereotypiserande vis i massmedia; politiker, journalister eller andra tyckare argumenterar för ingripande åtgärder och exporter som ska arbeta med frågan utses.
Reaktionen inför gangstarappen uppfyller många kriterier för moralpanik – vissa låtar och artister definieras som ett hot mot samhällsintresset, man kommer till tals i stiliserade massmedieporträtt som inte fångar komplexiteten i fenomenet, en och annan rätt-tänkande politiker bemannar barrikaderna för att hålla fortet stånget mot faran och experter, i detta fall Brottsförebyggande rådet, tänks kunna utreda frågan.
Men om nu Brå skulle genomföra uppdraget; vad ska man ta fasta på? Ärendet är inte enkelt av flera skäl men vi ska stanna vid den mest svårfångade aspekten: genrens uttryck.
För det intressanta med det som beskrivs som gangstarap är att den kan förstås både som sentimental och hård; lika sorgsen som ett skillingtryck och lika oförsonlig som en sverigedemokratisk kriminalpolitik. Sentimentaliteten är inte något framträdande drag i dess ursprungliga form med representanter som NWA, Dr. Dre eller Tupac Shakur men däremot i drillen som idag är gangstarappens kanske främsta subgenre.
Så hur ska spännvidden i den hanteras när det kommer till vem som ska få spelas på P3? Ska Kay Flocks Is Ya Readymed de uppenbara vokala skottsalvorna förbjudas men det Londonbaserade stjärnskottet Arz kärleksballad Alone With You tillåtas?
Drillen finns i en tappning i USA där den växte fram under tiotalet och en annan i England, där den sprang fram ur Londonförorten Brixton. Gemensamt för US och UK drill, som omväxlande också etiketteras som trap eller grime, är att den kommer från de unga män som utgör bekymret för dagsaktuell debatt och att den omaskerat pratar om deras värld. Den är våldsam och den är lyrisk.
Så hur ska spännvidden i den hanteras när det kommer till vem som ska få spelas på P3? Ska Kay Flocks Is Ya Ready med de uppenbara vokala skottsalvorna förbjudas men det Londonbaserade stjärnskottet Arz kärleksballad Alone With You tillåtas?
Vad göra med Lil Tjay och Not In The Mood? Ska utredaren ta fasta på den oförsonliga texten eller uppmärksamma den vemodiga slingan som slingrar runt varje utfall? Och hur ska raderna hos Essexrapparen French The Kid förstås: So open your eyes/I’m slowly fuckin losin’ my mind/The only way is this music to keep me outta this life/And I’m tryin’.
Musik, konst, litteratur eller filosofi har aldrig utgjort vaccin mot brottslighet och har kanhända till och med utgjort visst incitament någon gång.
Nej, ingen behöver göra sig dum för att få igenom en poäng. I exempelvis Järvakonflikterna spelar vissa artister en roll, ibland som kommentatorer och påhejare, ibland som utpekade gärningspersoner till allvarliga brott och många beskriver konkreta våldshandlingar.
Musik, konst, litteratur eller filosofi har aldrig utgjort vaccin mot brottslighet och har kanhända till och med utgjort visst incitament någon gång. Frågan är snarare hur relationen mellan kulturellt uttryck och handling ska fastslås, eller hur en myndighetshantering av potentiell censur skulle operera.
En sista fråga kunde vara vad kravet på utredning i sig självt är ett uttryck för. En av Karin Johannissons poänger är att känslor kan bli på modet i en viss historisk tid, likväl som bli omoderna.
Den säregna mix av sentimentalitet och hårdhet som utmärker drill, är den på modet? Finns den inte också till delar i det politiska landskapet? Sambandet är givetvis svårt att fastställa med någon säkerhet. Bäst att låta Brå utreda.
