När det kommer till både legendaren och människan Evert Taube är det nog att konstatera att radion är vinnaren mellan två dokumentärer i jul- och nyårshelgen.
I min barndoms radio var Evert Taube stapelvara, med ”Stockholmsmelodi” från 1929 och ”Så länge skutan kan gå”, från mitten av 1950-talet. Episka stycken inspelade med stor orkester, i fortfarande legendariska versioner, som gick rakt in i hjärtat med sin stora epik och existentiella obegriplighet.
Samtidigt fanns de lite mer enkla och romantiserade visorna om mänskliga mellanhavanden som sjöngs i skolan: ”Brevet från lillan”, ”Flickan i Havanna”, ”Fritjof och Carmencita”.
Evert Taube bodde som barn på västkustska skäret Vinga där fadern var fyrmästare. Han ägnade sig tidigt åt konsten i många former; skapande i teckning, text och musik. I hemmiljön fanns intresse för musiken och genom sjöfolket fick han berättelserna om världen liksom människors längtan, drömmar och misslyckanden.
Så småningom tog han sig till Stockholm och Konstakademin där. När han blev tonåring mönstrade han på en båt som eldare och tillbringade några år till sjöss, en miljö som han skildrade i många av sina visor.
Evert Taube blev så småningom folkkär med sin blandning av lovsång till den svenska naturen och hans sätt att väva ihop mustig tango, sydfransk balladtradition och svensk folkton i moll. Musiken och texterna skickades rakt in i hjärtat på svenska folket. Med dåtidens begränsade eterutbud var Evert Taubes yvigt betvingande personlighet ett vinnande koncept.
Skribenten och regissören Jane Magnusson, som bland annat ligger bakom dokumentären Bergman – ett år, ett liv, berättar om den av ”alla” bekanta figuren i Evert! Evert! Evert! som hade premiär i SVT under julhelgen och nu ligger på SVT Play.
Serien ger tillfälle att fundera på vilket fokus man väljer att arbeta med i en skildring av en person som är så välkänd men också säkert okänd. Taube avled 1976 och större delen av svenska folket har knappast några minnen av honom som levande karaktär. Men legenden lever.
Var är Taubes rötter och bildning? Hans resor till Medelhavesområdet för att söka de medeltida balladrötterna, som också blev en lång programserie i tv? Var är korrelationen mellan sjölivets erfarenhet och berättelserna han fick ned i sina visor? Var är lutspelet och den övriga konsten?
Berättelsen rör sig från ön Vinga som avstamp, där ett antal av våra finaste vismusikanter framför stycken ur Taubes hand, till nedslag i Taubes liv.
Men det är just den redan publika tjo och tjim-artisten vi möter igen. Vad ger det att än en gång höra Thåströms helsvarta version av ”Balladen om briggen Blue Bird från Hull” eller tio olika versioner av ”Brevet från Lillan”? Det måste finnas någon tanke med det – med de enorma luckorna i Taubes liv och verk – och jag gissar att fånga upp det redan välbekanta för att sedan klä det i omständigheter som den omedvetna musikkonsumenten eller den fylleskrålande amatörmusikern på strandpartyt nyttjar. Men i stället uppstår en förvåning över hur denna repertoar kunnat lyfta Taube till älskad av ett helt folk, och legendstatus.

Var är Taubes rötter och bildning? Hans resor till Medelhavsområdet för att söka de medeltida balladrötterna, som också blev en lång programserie i tv? Var är korrelationen mellan sjölivets erfarenhet och berättelserna han fick ned i sina visor? Var är lutspelet och den övriga konsten?
Taube skrev i bland annat tidningen Vi i många år om resor och arkitektur och han var en fin tecknare och författare. Men istället presenteras han som en person med bitter och obesvarad kärlek till konsten som fick nöja sig med att sälja sig på Gröna Lund, där han tynade bort ganska tragiskt, i princip både blind och döv.
Samtidigt har Sveriges Radios P2 dokumentär påpassligt åter lagt upp dokumentärserien Visgiganten Evert Taube från 2018 av Eva Schöier, presenterad av Stefan Wermelin, där diktaren och livskonstnären Taube skildras med egna ord, fascinerande gamla intervjuer och underbara exempel på egna framföranden, som ”En Håttespelman” som avslutar den första delen.
Bara den ett exempel på Taubes förmåga att sätta ord och ton till kött och blod och nostalgi på ett sätt som kan få vem som helst i backen – oavsett härkomst eller ålder.