Var europeisk kolonialism och exploatering av globala syd en ekonomisk förutsättning för det socialdemokratiska folkhemsbygget? I boken Riding the Wave: Sweden’s Integration into the Imperialist World System argumenterar författaren Torkil Lauesen för detta. Daniel Lindvall har läst boken.
Det svenska ”Folkhemmet” må vara ganska maskätet, men det fortsätter likväl att inspirera progressiva rörelser, från Vänsterpartiet på hemmaplan hela vägen över Atlanten till den nymornade amerikanska vänster som flockats kring Bernie Sanders.
Men dagens idealisering av Folkhemmet bygger på en närmast total avsaknad av global historisk kontext. För även om de socialdemokratiska reformerna framtvingades av en hård klasskamp underifrån, så var rikedomen som fördelades i grunden också resultatet av sekler av kolonial utplundring. Det var guld och silver från Latinamerika och, framför allt, afrikanska slavar på den Nya Världens plantager som kickstartade industrirevolutionen.
Lauesen argumenterar för det nödvändiga i att förstå kolonialismen som ett enhetligt europeiskt system, vari små och stora länder profiterade utifrån olika roller.
Att Sverige misslyckades med att etablera sig som kolonialmakt och därefter ofta kommit att hamna utanför de imperialistiska händelsernas centrum betyder inte att landet som nation profiterat mindre. I vissa fall, som med de båda världskrigen, snarast tvärtom. Däremot har det öppnat för en djupt rotad inbillad oskuld som bland annat kommit att prägla myterna kring Folkhemmet. Det är denna inbilska självbild som dansken Torkil Lauesen (en gång medlem i den så kallade Blekingegadeligan) tar sig an med sin bok Riding the Wave: Sweden’s Integration into the Imperialist World System.
Lauesen argumenterar för det nödvändiga i att förstå kolonialismen som ett enhetligt europeiskt system, vari små och stora länder profiterade utifrån olika roller. Vissa länder ”administrerade territorier och öppnade upp marknader, andra sköt till kapital, byggde infrastruktur eller transporterade varor till och från kolonierna”.
Som ledande järnexportör kunde Sverige exempelvis fortsätta att profitera direkt på människohandeln även om det egna västafrikanska slavfortet Carolusborg förlorades till danskarna redan efter några år i mitten av 1600-talet.
Svenskt järn följde de kidnappade afrikanerna över Atlanten. Slavar köptes för det, bojades med hjälp av det och det sattes slutligen i händerna på de som överlevde transporten i form av verktyg på plantagerna. Kolonialismen, framhåller Lauesen vidare, var också anledningen till att Sverige och Norge under de sista unionsåren gemensamt kunde ha världens tredje största handelsflotta.
Kolonierna gav också Europas länder möjlighet att exportera det arbetskraftsöverskott som blev följden av industrialismen och landsbygdens avfolkning. Överklassen såg kolonialismen som en nödvändig säkerhetsventil för att undvika revolution på hemmaplan, men den stärkte också arbetarklassens förhandlingsposition genom att hålla nere utbudet av arbetskraft.
Därför är det inte konstigt att den positiva attityden till kolonialismen var gemensam för europeiska länder med och utan kolonier. Länder som Sverige inriktade sig på att förhandla fram avtal som gav dem möjlighet att delta i exploateringen. Så fick svenskar exempelvis en särskilt priviligierad status i Leopolds Kongo och kom att delta i historiens, jämte Nazityskland, kanske största enskilda brott mot mänskligheten.
Svenskt järn följde de kidnappade afrikanerna över Atlanten. Slavar köptes för det, bojades med hjälp av det och det sattes slutligen i händerna på de som överlevde transporten i form av verktyg på plantagerna.
I den postkoloniala globaliseringens era har, menar Lauesen, ”arbetsarbitraget” kommit att ersätta den direkta exploateringen som mekanism för värdeöverföring från Syd till Nord. Arbetsarbitraget är skillnaden i lön för arbete med lika produktivitet mellan rikare och fattigare länder. Enkelt uttryckt kan vi säga att det betyder att i utbytet mellan rika och fattiga länder måste de fattiga ständigt lämna ifrån sig resultatet av mer arbete än de får tillbaka. I liberal ekonomi döljs detta förhållande, för övrigt på samma sätt som slaveriets historiska betydelse, genom ett cirkelresonemang som i princip går ut på att arbetare i fattiga länder tillför lite marknadsvärde eftersom de har låg lön och de har låg lön eftersom de tillför lite marknadsvärde. Här betraktas marknadsvärde som en form av naturlag och den historisk-politiska kontexten bakom lönesättning och fördelning ignoreras.
Sammantaget har kolonialismen och det postkoloniala arbetsarbitraget, enligt Lauesen, skapat utrymmet till ett ”imperial mode of living”, eller det västerländska konsumtionssamhället, inklusive dess välfärdspolitik. Här kommer vi till Lauesens andra, mer kontroversiella huvudargument, nämligen att konsumtionssamhället mutat den västerländska arbetarklassen till den grad att det ligger i dess objektiva materiella intresse att försvara kapitalismen och dess globala strukturer. Därför kan vänstern i vår del av världen aldrig fungera som drivkraft för förändring, menar Lauesen, som sätter hoppet till det globala Syd. Han tycks anse att den rika världens vänster bör fokusera på den form av solidaritetskamp som han historiskt exemplifierar med Vietnamrörelsen, medan kampen för att bevara våra egna välfärdssystem inte är progressiv i sig själv överhuvudtaget.
Här tror jag Lauesen misstar sig dubbelt. Dels är han överdrivet optimistisk när det gäller möjligheten för vänstern i det globala Syd. Vi har sett, inte minst i exemplet Vietnam, hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är bygga socialism i en värld fortfarande dominerad av rika kapitalistiska stater. Verklig förändring kräver nog dessvärre en framgångsrik vänster också i det globala Nord.
Jag tror också att Lauesen misstar sig vad gäller arbetarklassens materiella intressen i den rika världen. Visst måste vi bort från dagens ohållbara och orättfärdiga prylkonsumtion. Men vad innebär egentligen vårt materiella intresse? Utgör minskad totalkonsumtion nödvändigtvis sänkt levnadsstandard? Det mest avgörande materiella intresse vi har är ju trots allt bevarandet av och makten över vår kropp och vårt liv – makten över vår egen livskraft. Jämfört med detta tror jag konsumtionshetsen ofta bara utgör en kompensation för maktlöshet, ett substitut för det verkliga materiella intresset.
Dessutom tror jag Lauesen har fel när det gäller kampen för att säkerställa rätten till grundläggande välfärdsbehov – skola, vård, boende, utbildning – oberoende av marknaden. Den kampen har alltid en socialistisk dimension, även om den inte är en autostrada till socialismen som sådan. Och när denna rätt urholkas i ett land så försvagas arbetarklassen en liten smula överallt. Det är dessutom lättare att tänka solidariskt och långsiktigt om man inte måste dra ihop en förmögenhet för att garantera sig omsorg på ålderns höst eller kunna hjälpa barnen till en bostad.
Dessa invändningar till trots, finner vi i Riding the Wave ett resonemang som den svenska vänstern verkligen behöver just nu.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
