”Entreprenörskulten säger att vi får en bättre skola om vi först ger bort en del av våra skattepengar innan vi använder dem till utbildning. Det är ett illusionsnummer som måste genomskådas. Marknadsskolans verkliga affärsidé är inte att sälja kunskap till elever, utan att erbjuda riskfria inkomster till kapitalistiska spekulanter”. Per-Anders Svärd genomskådar marknadsskolans mytbildning och spekulativa finansieringssystem.
När Lina Axelsson Kihlbom utsågs till rektor för en friskola kände hon genast pressen att leverera vinst till dess ägare. Eller rättare sagt: vinsten var redan levererad. Ägarna hade redan tagit sitt. Som rektor fick hon lägga sin budget med det som återstod av elevernas skolpeng.
I en debattartikel i Skolvärlden förklarar den före detta rektorn hur det gick till att driva en skola med mindre än en skolbudget.
Råden hon fick som ny på jobbet säger det mesta: Marknadsför din skola i medelklassens villaområden – inte i arbetarnas och invandrarnas hyreslängor. Manipulera kölistan med låtsasansökningar så att du snabbt kan ordna en plats om någon “kunglig, kändis eller statusfamilj” skulle visa intresse. Signalera att din skola bara passar de duktigaste eleverna så att barn med särskilda behov förstår att det inte är någon idé att ansöka.
Formeln för vinst ger sig själv: Rekrytera välartade, studiemotiverade och självgående akademikerbarn så att kan du kan ha större klasser samtidigt som du anställer färre behöriga lärare och minimerar dina andra utgifter.
Att skolor får drivas så här är lika moraliskt motbjudande som politiskt huvudlöst. Rensar man bort Axelsson Kihlboms kritiska kommentarer framstår hennes artikel närmast som en manual för professionella bedragare. Samtidigt är det just så här som incitamenten i branschen ser ut.
En skolas ekonomiska resultat är summan av elevernas skolpeng minus löner, lokalhyror och andra omkostnader. Formeln för vinst ger sig själv: Rekrytera välartade, studiemotiverade och självgående akademikerbarn så att kan du kan ha större klasser samtidigt som du anställer färre behöriga lärare och minimerar dina andra utgifter.
Marknadsskolan mest imponerande illusionsnummer är att den fått stora delar av befolkningen att acceptera att en högklassig utbildning bäst åstadkoms med mindre än en vanlig skolbudget.
Om sådant ekonomiskt trolleri fungerade i verkligheten kunde vi kanske överse med en del av skolmiljardärernas excentriska egenheter, som till exempel att Internationella Engelska Skolans (IES) grundare Barbara Bergström torkar händerna på pressfotografer och rapporterar tonårsflickor till rektorn för osedlig klädsel, något som beskrevs ett reportage i Dagens Nyheter den 9 december.
Men det finns ingen sådan magi. Skolekonomin är ett nollsummespel om Sveriges elevers samlade skolpeng och skolkoncernernas affärsidé är att plocka russinen ur kakan och dumpa kostnaderna på det offentliga. Resten är ren entreprenörskult.
Skolekonomin är ett nollsummespel om Sveriges elevers samlade skolpeng och skolkoncernernas affärsidé är att plocka russinen ur kakan och dumpa kostnaderna på det offentliga. Resten är ren entreprenörskult.
Att Lina Axelsson Kihlbom nu har utsetts till skolminister i Magdalena Anderssons regering ger visst hopp om förändring av skolans dysfunktionella finansieringssystem. Hittills har mönstret varit att de politiker som gjort sitt bästa för att undergräva likvärdigheten i skolsystemet har belönats med styrelseposter i skolkoncernerna. Här går rörelsen för en gång skull åt det andra hållet.
Men det är inget lätt jobb skolministern har framför sig. Även om en stor majoritet i landet är kritiska mot vinstuttag i offentliga verksamheter förblir mytbildningen stark på vissa områden.
Hit hör inte minst föreställningen att skolentreprenörerna tjänar sina pengar på att erbjuda särskilt bra utbildningar som föräldrar och unga vill ha. Men faktum är att de vinstdrivande koncernerna inte alls sticker ut som exceptionella utbildningsleverantörer. Givet deras gynnsamma elevunderlag antyder statistiken snarare att de underpresterar.
Betydligt närmare sanningen om vinsterna kommer Dagens industris skolkoncernvänliga ledarsida den 14 december. Där konstaterar Tobias Wikström att det miljardklipp Barbara Bergström gjorde när hon 2012 sålde sin majoritetspost i IES inte alls bestod av pengar öronmärkta för den svenska skolan. Pengarna kom i stället från en extern köpare.
Vad var det Barbara Bergström sålde som var värt närmare en miljard?
Wikströms inlägg är förmodligen tänkt som ett försvar för Bergström, som hyllas som ”den största skattebetalaren i Sverige det året”. Men den givna följdfrågan ställs aldrig. Vad var det Barbara Bergström sålde som var värt närmare en miljard?
Wikström snubblar sig så nära svaret som någon kan komma utan att se det. Skolkoncernernas mest värdefulla vara är inte kunskap, utan vad de levererar till riskkapitalbolagen: en pipeline in i Sveriges offentliga finanser och fortsatta möjligheter till lönsam spekulation i svenska elevers skolgång.
Köparens betalningsvilja säger inget om utbildningskvaliteten i IES-koncernen, men den säger allt om den kapitalistiska drömmen om riskfria vinster. Den förföriska ideologin om valfrihet och innovativt entreprenörskap är först av allt en trojansk häst för dessa intressen. Målet är att alla skolor ska drivas som Lina Axelsson Kihlbom tvingades driva sin, det vill säga med mindre än en skolbudget.
