Medan ryska stridsvagnar hjälper Kazakstans regim att återta kontrollen i landet är det lätt att glömma att regimens plundring av landets resurser möjliggjorts tack vare stöd från Väst. Volodya Vagner om protesterna i Kazakstan.
Kazakstan har länge ansetts vara en av de postsovjetiska stater som lyckats bäst efter självständigheten från Sovjet, där den blomstrande olje- och gasindustrin har levererat en tillväxt betydligt större än i många av dess grannländers. Under president Nursultan Nazarbajevs auktoritära styre mellan 1991 och 2019 var landet inte fritt men ”open for business”, liksom stabilare än många andra länder i regionen.
2019 bestämde sig en åldrande Nazarbajev för att dra sig tillbaka. Han lämnade över presidentämbetet till en betrodd efterträdare, Kasym-Zjomart Tokajev, men behöll viss makt som ordförande för säkerhetsrådet.
För en vecka sedan gick framgångssagan upp i rök. Efter en avreglering av bränslemarknaden vid årsskiftet sköts priserna på gasol i höjden. Den 2 januari blossade protester upp och spred sig över landet. Till kraven om sänkta gaspriser tillkom snart andra; att löner skulle höjas, att pensionsåldern skulle sänkas och att den “gamle mannen” (alltså Nazarbajev) äntligen skulle lämna ifrån sig makten helt.
När protesterna nådde landets största stad Almaty eskalerade utvecklingen. Samtidigt som president Tokajev utlovade eftergifter till demonstranterna, mötte säkerhetsstyrkorna dem med tårgas. Snart stod stadshuset lågor.
Tokajev bad CSTO, en ryskledd försvarsallians bestående av flera postsovjetstater, om militärt stöd. Det har lett till att det i dagsläget finns flera tusen, mestadels ryska, ”fredstrupper” i landet.
Till följd av att internet och telefonförbindelserna i landet i stort sett varit nedstängda under protesterna är det svårt att bedöma läget för befolkningen, men tusentals människor ska ha gripits. Enligt officiella siffror har omkring 160 personer omkommit i samband med protesterna, men mörkertalet kan tänkas vara betydligt högre.
Det här är första gången i CSTO:s 30-åriga historia, som dess försvarsavtal aktiveras. Konsekvenserna av detta historiska steg lär påverka det redan spända geopolitiska läget mellan Ryssland och NATO och det riskerar även att överskugga andra aspekter av händelserna i Kazakstan, exempelvis att även krafter i väst bär ett ansvar för krisen.
Rysslands president Vladimir Putin och hans språkrör tar återigen upp den utnötta retoriken om en ”färgrevolution”, alltså att väst skulle ha uppviglat demonstranterna, kanske i syfte att försvaga Ryssland eller öppna Kazakstan för utländskt kapital. Men narrativet går inte ihop.
De flesta i Kazakstan har traditionellt sätt varit vänligt inställda gentemot Ryssland, och protesterna har inte drivits på av krav på geopolitiska kursändringar. Inte heller av nyliberala uppmaningar om att bli av med kvarvarande sovjetiska begränsningar på företagsfriheten.
Bakom den putsade fasaden har verkligheten för de flesta i Kazakstan länge varit tuff. Enligt en studie från 2015, gjord av tyska Länder-analysen som analyserar utvecklingen i östeuropeiska och postsovjetiska stater, ansåg hälften av medborgarna att sociala problem som stigande levnadskostnader, låga inkomster, arbetslöshet och nedskärningar i välfärden kan komma att leda till protester.
Kazakstan är enligt olika index redan ”bäst” i regionen vad gäller ”företagsvänlighet”, och bland aktörerna som verkar inom olje-, gas- och andra branscher är utländska bolag välrepresenterade.
I själva verket är roten till upproret snarare det motsatta, nämligen frustation över den skenande ekonomiska ojämlikheten i landet, kombinerad med den korrumperade regimens repression mot oberoende folklig organisering.
Bakom den putsade fasaden har verkligheten för de flesta i Kazakstan länge varit tuff. Enligt en studie från 2015, gjord av tyska Länder-analysen som analyserar utvecklingen i östeuropeiska och postsovjetiska stater, ansåg hälften av medborgarna att sociala problem som stigande levnadskostnader, låga inkomster, arbetslöshet och nedskärningar i välfärden kan komma att leda till protester.
Samtidigt har eliten i landet blivit allt rikare. Mer än hälften av landets rikedom ägs av mindre än 200 personer, varav Nazarbajevs miljardärer till dotter och svärson, Dinara och Timur Kulibajev, tillhör de allra rikaste.
Genom att kriminalisera regimkritiska åsikter, har den folkliga ilskan byggts upp till bristningsgränsen. Det är ingen slump att protestvågen inleddes i staden Zjanaozen, som är synonymt med regimens – i alla fall tills för en vecka sedan – blodigaste nedslag mot befolkningen sedan självständigheten.
I december 2011 blev minst ett dussin strejkande oljearbetare ihjälskjutna där av polisen. I massakerns kölvatten förbjöds oberoende fackföreningar och förföljelser mot fackliga aktivister trappades upp. 2017 utnämnde Internationella fackföreningskonfederationen, ITUC, Kazakstan till ett av världens tio värsta länder för arbetare.
Trots att rysk militär nu bistår regimen att återta kontrollen, bör inte utvecklingen reduceras till ännu ett exempel på hur Putins långa, anti-demokratiska arm håller ännu ett postsovjetiskt land kvar i den ryska intressesfären. Det stämmer att Ryssland bedriver imperialistisk utrikespolitik i regionen, men detta perspektiv skymmer den kazakstanska regimens sanna natur: kleptokrati. Det vill säga ett system där statliga institutioner utnyttjas av den härskande eliten för att stjäla offentliga medel för personlig vinning.
Vad som är viktigt i sammanhanget är att den ordningen i alla år har upprätthållits med hjälp av opportunister i väst.
Vad protesterna har utmanat är nämligen den specifika postsovjetiska kleptokratiska ordning som råder i bland annat Kazakstan, och som kombinerar politiska kontrollmekanismer av sovjetiskt ursprung med det hänsynslösa självberikandet som finanskapitalismen möjliggör. Vad som är viktigt i sammanhanget är att den ordningen i alla år har upprätthållits med hjälp av opportunister i väst.
Den mest profilerade av dessa medhjälpare har varit Tony Blair, som var Storbritanniens premiärminister mellan 1997-2007. Efter massakern på oljearbetarna i Zjanaozen 2011, bistod han president Nazarbajev med att skönmåla regimens image. För det ska hans dåvarande konsultfirma, rapporterar The Guardian, fått 13 miljoner pund. Enligt tidningen The Telegraph skrev han bland annat till Nazarbajev att massakern skulle hanteras “på bästa möjliga sätt gentemot västerländska medier” för att de “enorma framsteg” som landet gjort inte skulle hamna i skymundan.
Men han är inte den enda i London som tjänat pengar på den kazakstanska befolkningens bekostnad. Enligt en rapport som nyligen publicerades av tankesmedjan Chatham House skulle kleptokrater som de styrande i Kazakstan ”inte kunna lagra sina tvivelaktigt förvärvade rikedomar utan hjälp från professionella konsulter och andra framstående mellanhänder och påverkare i länder som Storbritannien”.
Rapporten beskriver en hel industri av advokater, mäklare och förmögenhetsförvaltare, som gör att kleptokrater kan förvara sina pengar i form av bland annat lyxfastigheter i London och på så sätt säkra sin framtid i fall situationen i hemlandet skulle bli mindre fördelaktig för dem. Förra veckan verkade det som att vissa inom eliten kände att dagen var kommen; Medan Almaty brann, var det flera privatplan som lyfte mot säkrare destinationer som London och Genève.
Verkligheten är sådan att revolten med största sannolikhet inte kommer leda till några strukturella förändringar i landet. Just nu verkar det snarare som att det endast sker omstruktureringar inom den härskande klassen.
Det finns tecken på att våldet som drabbade Almaty åtminstone delvis orsakades av maktstrider inom eliten, där olika falanger tycks ha mobiliserat kriminella grupperingar och säkerhetsstyrkor mot varandra. Just nu framstår president Tokajev som segrare. Han har ersatt sin mentor Nazarbajev, ordförande för säkerhetsrådet, och låtit gripa chefen för säkerhetstjänsten, som ansågs vara lojal den förra presidenten, för ”landsförräderi”.
För kleptokraterna som nu strider om makten spelar befolkningens liv och välmående ingen betydande roll. Varför skulle de bry sig? Om den egna falangen skulle förlora finns ju alltid möjligheten att fly till London, Moskva eller Dubai, och leva det lyxliv som opportunister i väst hjälpt dem att skapa.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
