”Att arbetstiderna överhuvudtaget en gång i tiden fick formen av åtta timmars arbetsdag var inte ett resultat av teknikutveckling eller ökad produktion – utan av klasskamp.” Linn Spross om den nya, och konstant aktuella, arbetstidsdebatten.
Vad är det för litet knyte som håller på att tränga fram, skjuta ut sin skrynkliga lilla hjässa ut i världen? Den känns välbekant, som om den redan existerat i en rad former förut.
Nej men, det verkar vara en liten arbetstidsdebatt som är på väg att födas fram. Den nya debatten kommer med anledningen av den amerikanska antropologen James Suzmans bok Arbete.
Boken har föranlett en artikel i DN kultur att be oss läsare att sluta ögonen och drömma oss bort till ett samhälle där alla behov är uppfyllda och fråga oss om vi verkligen skulle arbeta 40 timmar i veckan om så var fallet. I Expressen odlar man en försiktig förhoppning om att det kanske går att organisera arbetet och tiden annorlunda.
Suzman börjar i samma ände som så många innan honom: Varför har tillväxten och teknologiutvecklingen inte gett oss kortare arbetstider? Han är antropolog och som en sådan intresserad av det inneboende mänskliga, människans essens som är sig lik oavsett historisk epok eller geografisk hemvist.
Antropologin kan ge insikter om att det som anses som djupt mänskligt i vårt samhälle egentligen är en social konstruktion. Det krävs ju egentligen bara ett enda exempel på motsatsen så faller hela tesen. I Suzmans fall kritiserar han uppfattningen om att människans sanna natur är att vara en rationellt vinstmaximerande homo economicus. Det är sympatiskt, att slå fast att människans natur präglas av att vara generös och social.
Men det finns ett problem med att söka efter inneboende tendenser i vår gemensamma kultur för att förklara samhälleliga fenomen, oavsett hur mycket man än menar att de är konstruerade eller ej. Det döljer skillnaderna mellan oss människor. Det ignorerar att formen för hur arbete ser ut är helt beroende av ett kapitalistiskt klassamhälle.
Just när det gäller vilken längd arbetstiden ska ha har detta varit en stridsfråga, kanske föremål för den mest intensiva klasskamp där man lungt kan säga att det inte har varit en kultur eller ett samhälle som har haft en samsyn, utan en arbetsklass som krävt kortare arbetstider och ett kapitalistklass som förvägrat dem det. Att arbetstiderna överhuvudtaget en gång i tiden fick formen av åtta timmars arbetsdag var inte ett resultat av teknikutveckling eller ökad produktion – utan av klasskamp.
Att “vi” arbetar så länge, att “vi” har en lutheriansk arbetstetik, att “vi” med vårt dumma arbete och vår dumma konsumtion går mot social och ekologisk kollaps är ju för att somliga vinner på att det är på det viset.
Linn Spross.
Detta är min uppfattning inte bara för att jag är galen marxist, utan för att det är uppenbart i de historiska källorna. I Sverige blev åtta timmars arbetsdag genomdriven i lag 1919 (då med 48 timmars arbetsvecka) eftersom lagstiftarna fruktade en arbetarrevolution av ryskt snitt, och man ville lugna de allt mer militanta arbetarna.
Under 1900-talet fortsatte arbetstidsfrågan att drivas av arbetarna själva, inte sällan motarbetade partistyrelser och fackföreningsstyrelser, för att inte tala om arbetsköparna.
Arbetets organisering handlar om hur vi människor agerar utifrån skilda intressen, inte som en enhetlig mänsklighet. Att “vi” arbetar så länge, att “vi” har en lutheriansk arbetstetik, att “vi” med vårt dumma arbete och vår dumma konsumtion går mot social och ekologisk kollaps är ju för att somliga vinner på att det är på det viset. Utan makt skulle ett sådant system inte kunna upprätthållas.
Visst kan man, på något plan, argumentera att alla förlorar på ojämlikhet. På samma sätt som en viss gren av feminismen, som vill få med sig grabbarna, påpekar att även män lider i ett patriarkat. Men vare sig patriarkatet eller kapitalismen hade fungerat utan att någon eller några vann jättejättejättemycket på det och andra förlorade. Oavsett hur mycket det går emot deras eventuellt mänskliga natur.
Vare sig patriarkatet eller kapitalismen hade fungerat utan att någon eller några vann jättejättejättemycket på det och andra förlorade.
Linn Spross.
Arbetets organisering har dock, såklart, ändrat hur vi tänker. Och med vi så menar jag just oss allihopa. Jag tror att vi alla är programmerade att tänka om tiden som en mätbar kvantitet, våra liv som uppstyckade av dessa enheter, delat av gränsen mellan arbete och fritid.
Historikern Lewis Mumford menade att det var just klockan, snarare än ångmaskinen, som var den mest avgörande teknologin i etableringen av ett kapitalistisk produktionssätt. Det gör något med en, att alltid tänka tiden som en knapp resurs, som ska hushållas med, planeras och disponeras.
Det kanske är en tröst för tigerhjärtan, men att du inte lyckas hålla dina nyårslöften om att träna mer, läsa mer, skaffa en rolig hobby och inte vara för trött för att träffa dina vänner är inte ditt fel. Det är vårt sätt att organisera arbete på som tvingar dig till att ägna dig åt produktivt och reproduktivt arbete i sådan utsträckning att du inte hinner med allt du vill göra. Oj, jag menar ju inte vårt. Jag menar kapitalismens.
Så för alla oss som vill frimärksamla mera, ligga på soffan, skriva romaner, umgås med barn, kanske skaffa ett husdjur eller odla ett intresse för kroppsbyggning. För vår skull kan du väl organisera dig i kampen för kortare arbetstider. Våra intressen måste väl ändå vara viktigare än kapitalackumulation för kapitalackmulationens skull?
Ibland måste man faktiskt prioritera.
