I oktober presenterade Facebooks, nu Metas, grundare Mark Zuckerberg företagets nya projekt: Metaversum. Men vad innebär det egentligen och hur kan det tänkas påverka våra liv framöver? Arbetarens Jon Weman om en dystopisk utveckling av internet.
I oktober publicerade Facebook en drygt timslång video som fick massivt globalt genomslag. Mark Zuckerberg själv, tidvis i dialoger med chefer för olika verksamhetsområden på företaget, leder tittarna genom videon, där vi får se honom fäktas med ett hologram och spela pingis på ett projicerat bord medan han försöker förklara innebörden av företagets nya huvudprojekt: ”the metaverse”, metaversum.
Vad är det då? Presentationen återupplivar i stort sett visionen från 80-90-talets cyberpunklitteratur som William Gibsons Neuromancer; om inte begreppet redan vore ute hade man förmodligen kallat det cyberspace istället (själva ordet kommer från en annan cyberpunk-roman, Snow Crash av Neal Stephenson).
Ekonomen Yannis Varoufakis har beskrivit denna ordning med en mer drastisk term: ”digital feodalism”.
Internet, säger Zuckerberg, har gått från text till foto till rörlig bild. Varje ny upplaga har varit mer omfattande och medryckande (“immersive”). I nästa steg ska den virtuella världen representeras just som ett visuellt, tredimensionellt rum. I framtiden kommer spel vara delade världar (som vi redan ser exempel på), fysisk träning och sportspel kommer smälta samman till en aktivitet, distansarbete kommer utvecklas till virtuella möten på virtuella kontor och människor på olika halvor av jorden kommer att kunna uppleva en konsert tillsammans.
Den främsta mediet för att uppleva detta nya universum är glasögon för virtuell och förhöjd (överlagd över den verkliga världen) verklighet, av vilka Facebook påpassligt lanserar nya modeller. Men ”metaversum” ska också vara tillgängligt från traditionella skärmar.
Att Zuckerberg bara klistrar ett nytt namn på ett gammalt science fiction-tema betyder inte att det kommer bli verklighet. Mycket av den nödvändiga tekniken finns redan och annan är väl under utveckling.
Videons manus – framfört av Zuckerberg och hans medarbetare med en märkligt stel imitation av entusiasm som fascinerande nog ger dem ett drag av avatarer redan här i den verkliga världen – är en flod av modeord, men Facebook har i allmänhet spått framtiden ganska bra tidigare. Att satsningen är på allvar visas inte minst av att företaget rentav byter namn till ”Meta”, och därmed halvt överger ett av världens starkaste varumärken.
Dolt i presentationen finns också andra nyckelord. Metaversum beskrivs många gånger som sömmlöst, integrerat, holistiskt, globalt. Facebooks modus operandi är just att expandera, inkorporera fler och fler funktioner, aktiviteter och verksamheter under sitt paraply. Det är det enda sätt företaget kan expandera, eftersom dess marknadskontroll redan närmar sig 100 procent i de flesta regioner av världen, och i resterande delar lär det få svårt att penetrera då lokala konkurrenter där redan etablerat samma ”naturliga monopol”.
När Zuckerberg således talar om att färdas med en avatar och föra med sig objekt från ett virtuellt hem, till en konsertlokal, till en spelmiljö, är det outtalat att någon måste sammanlänka dem – och denna någon aspirerar helt säkert Facebook, eller numera Meta, på att vara.
Ett annat nyckelord är ”ägodelar”. I metaversum ska såväl platser (som den virtuella versionen av våra hem) som objekt – Zuckerberg demonstrerar ett svävande klaviatur för att demonstrera dess ”fysikalitet” och förmåga att realistiska interagera – liksom användares avatarer vara deras egen egendom, försäkrar han, och framställer det därmed som ett myndiggörande av den vanlige nätmedborgaren, till skillnad från hur idag exempelvis ”ditt” innehåll på Facebook i själva verket är företagets. Men det innebär också en vision av nätet som en ännu mer genomkommersialiserad plats än det redan är.
Snow Crash, som begreppet metaversum hämtats från, skildrar faktiskt en dyster framtid där världen styckats av storföretag och demokratin är historia.
Videoessäisten Tom Nicholas pekar på ”plattformskapitalism” som en av vår tids mest lönsamma affärsmodeller. Den som kan kontrollera själva miljön där andra verkar, arbetar och konsumerar, kan styra villkoren till sin fördel (som när Amazon gynnar sina egna produkter framför andra säljares på sidan), samla in alla strategiska data och leda av den största penningsströmmen. Facebooks ambition, menar han, är att göra sitt eget metaversum till den dominerande plattformen, men mer än så: att dra in allt fler delar av det mänskliga livet i sin egen miljö. Ekonomen Yannis Varoufakis har beskrivit denna ordning med en mer drastisk term: ”digital feodalism”.
Tristan Harris, en av Facebooks främsta kritiker, säger i dokumentären The Social Dilemma att sociala interaktioner, när de utspelas på sociala medier, inte längre sker direkt mellan två människor, utan med en osynlig mellanhand som förvränger dem i sitt eget intresse. Det är svårt att tro att ett metaversum kontrollerat av Facebook inte skulle tillämpa samma sorts beteendestyrande arkitektur som The Social Dilemma skildrar.
Snow Crash, som begreppet metaversum hämtats från, skildrar faktiskt en dyster framtid där världen styckats av storföretag och demokratin är historia. Webbtidningen Techradar påpekar att det Zuckerberg beskriver påminner om antagonistens plan i boken (och filmen) Ready Player One. Men ironin i att hans vision redan från början mest liknar andras dystopier tycks undgår Zuckerberg.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.