Är krisen i Ukraina ett strategiskt stormaktsspel eller ett opportunistisk chicken race? Volodya Vagner reder ut konfliktens olika intressen och aktörer, samt möjliga vägar framåt.
Under det senaste året har de geopolitiska spänningarna över Ukraina blivit alltmer dramatiska. Ryssland har dragit ihop stora mängder trupper längs med den ukrainska gränsen, vilket ledare i Väst tolkat som tecken på ett stundande storskaligt ryskt angrepp mot landet.
Den ryska ledningen förnekar att den skulle ha några sådana avsikter, men har samtidigt konfronterat NATO med ultimatum och långtgående krav, såsom att militäralliansen skulle utesluta ett eventuellt framtida medlemskap för Ukraina, samt dra tillbaka trupper stationerade i sina östeuropeiska medlemsländer.
Vissa militäranalytiker utgår ifrån att Ryssland inom kort kommer lansera en storskalig rysk invasion och ockupation av Ukraina. Andra menar att de ryska truppförflyttningar i själva verket bara är en del av Rysslands ”tvångsdiplomati”, det vill säga ett sätt att tvinga Väst att möta Kreml på ögonhöjd. Enligt ytterligare andra prognoser är det mest troliga att Ryssland kommer utföra någon mindre insats, kanske runt krigszonen i östukrainska Donbas, möjligtvis i kombination med okonventionella medel som IT-attacker.
Rysslands egna försäkringar om att inte hysa några fientliga avsikter väger inte särskilt tungt. Vladimir Putin förnekade initialt även att de ”små gröna männen” som 2014 banade vägen för Rysslands annektering av Krimhalvön var trupper under hans order, samt att rebellerna som styr ”folkrepublikerna” i Donbas stöds av ryska trupper, trots att det är väl belagt.
Att Rysslands löften inte är värda mycket är dock inte heller lika med att Västs högljudda varningar över ett stundande ryskt anfall bör tas för bar sanning. Inuti Ukraina anser både militäranalytiker och landets regering att det dramatiska tonläget från bland annat USA är onödigt tillspetsat. Under en presskonferens förra fredag uttryckte den Ukrainska Presidenten Volodymyr Zelenskyj irritation över hur ledare och medier i väst diskuterar krisen:
– De säger bara ”imorgon blir det krig”, vilket enbart leder till panik, klagade han.
Medan Ukraina tacksamt tagit emot extra vapenleveranser som skickats från allierade länder i hopp om att därmed avskräcka ett ryskt angrepp, så beskriver dess regering den pågående krisen som blott en fortsättning på samma ryska aggression som landet fått utstå ända sedan 2014.
– Vi har varit i denna situation i åtta år, sade President Zelenskyj.
En del av de mest oroväckande uppgifter om att de ryska trupperna skulle göra sig redo för ett angrepp, exempelvis att de skulle börjat förbereda blodreserver, har kommit från källor inom brittiska eller amerikanska underrättelsetjänster, för att sedan dementeras av ukrainska myndigheter som felaktiga.
I London och Washington verkar man vara särskilt ivrig att betona hotets allvar. Vad som driver de pågående spänningarna, vad parterna hoppas kunna vinna på dem, och hur långt de kan tänkas gå i hopp om att dra fördelar ur dem, är fortsatt svårbedömt.
Skillnaden i hur krisen bedöms av såväl spelarna som olika oberoende observatörer, kan delvis härledas till olika syn på hur Putins Ryssland tycks fungera. För att förenkla grovt: En tendens, särskilt utpräglad bland beslutsfattare och medier i väst, betraktar Putin som en långsiktig mästerstrateg med noga kalkylerade planer. Ett motsatt perspektiv ser honom snarare som en improvisatör, som chansar sig fram.
Skillnaden i hur krisen bedöms av såväl spelarna som olika oberoende observatörer, kan delvis härledas till olika syn på hur Putins Ryssland tycks fungera. För att förenkla grovt: En tendens, särskilt utpräglad bland beslutsfattare och medier i väst, betraktar Putin som en långsiktig mästerstrateg med noga kalkylerade planer. Ett motsatt perspektiv ser honom snarare som en improvisatör, som chansar sig fram.
Med det förstnämnda perspektivet ligger det nära till hands att se truppförflyttningarna som en del av en övergripande rysk strategi, där slutmålet är att bygga om den europeiska säkerhetsarkitekturen man ogillar och återta stormaktsrollen man anser sig berättigad till. I så fall har Kreml med stor sannolikhet redan tagit beslutet att inleda krigshandlingar.
De ryska diplomaternas krav, vars innehåll lämnar knappt något annat val för Väst än att avfärda det, är i så fall inte tänkta som ett genuint underlag för någon diplomatisk process, utan endast ett avledningsmanöver inför det planerade anfallet. I detta scenario är det Kreml allena som sitter i förarsätet. Ukraina och dess allierade i Väst har inga alternativ än att visa styrka, och hoppas att det ändrar Kremls kostnadskalkyl i sista stunden.
Ser man Putin i stället mer som opportunist än strateg, kan den pågående krisen lika gärna vara resultatet av en oavsiktlig övereskalering som fötts ur situationsmässiga dynamiker. Med detta perspektiv kan man få intrycket att Putin halkat in i ett chickenrace med oöverskådliga risker, som han nu försöker göra det bästa av. I detta scenario spelar krigsberedskapen som västerländska ledare demonstrerat en mer aktiv roll i krisdynamiken.
De initiala ryska truppförflyttningarna till ukrainska gränsen i våras ägde rum efter att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj övergav sin ursprungligen mer tillmötesgående inställning mot Ryssland. Han hade precis stängt ner flera pro-ryska TV kanaler och tagit beslut att införa sanktioner mot den ukrainska oligarken och politikern Viktor Medvedtjuk, som är personlig vän till, och en sorts inofficiell ambassadör för Putin.
I april använde ukrainska militären för först gången turkiska drönare av typen Bayraktar mot de pro-ryska rebellerna i Donbas. Det fick ryska varningsklockor att ringa, då dessa vapen anses spelat en nyckelroll i Azerbajdzjans framgångsrika återerövring av den armenisk-stödda utbrytarregionen Karabakh, i kriget mellan dessa två länder, ett år tidigare.
Det är möjligt att de ryska truppförflyttningar då främst var tänkta att avskräcka eventuella försök från Ukrainas sida att med våld återta sina utbrytarregioner i Donbas. Oron som de sedan framkallade i Väst hjälpte bland annat att bana vägen för ett toppmöte mellan Putin och USA:s president Joe Biden, i Genevé, i juni – en sorts vinst för Putin, som betraktar den typen av stormaktssamtal som det mest lämpade forumet att göra sin ståndpunkt gällande i.
Denna vinst var en välkommen sidoeffekt av Rysslands styrkedemonstration, och verkar väckt Kremls aptit för ytterligare spänningar. Men huruvida utvecklingen fortfarande går enligt Rysslands plan, är oklart.
– Den här strategin att höja riskerna, som Putin betraktat som gynnsam tidigare, har plötsligt vänt sig mot honom, säger den ryska historikern och debattören Ilja Budraitskis.
Han menar att Putin ser västmakterna i ett underläge gentemot honom när de ställs inför eskalerande risker, då Putin upplever väst som splittrad och oförmögen att formulera och verkställa en politisk vilja så som han kan.
– Men det har visat sig att Väst också kan spela detta spel, säger Budraitskis.
Medan NATO har uteslutit något direkt militärt stöd för Ukraina om Ryssland skulle anfalla, så har alliansen beslutat att skicka förstärkningar till sina östeuropeiska medlemsländer, och Väst har lovat att besvara en eventuell aggression från Ryssland med sanktioner som skulle föröda dess ekonomi. Mot den bakgrunden lät President Bidens senaste kommentarer om att Putin troligen ”kommer att gå in i” Ukraina, eftersom han nu är ”tvungen att göra något”, nästan som en utmaning mot Kreml.
Om den viljestyrkan som Putin anser utgör hans övertag över Väst, sträcker sig så långt som att verkligen initiera den storskaliga militära eskaleringen USA verkar vänta sig, är inte givet. Enligt Ilja Budraitskis skulle det innebära risker som inte heller Kreml är beredd att ta.
– Det är uppenbart att betydande delar av den ryska eliten inte är redo för en sådan radikal konflikt, med så pass oförutsebara resultat.
Medan Putins satsning 2014, då Ryssland snabbt annekterade Krim innan Väst hann reagera, belönades med en rusande popularitetssiffror hemma, så är det inte säkert att det skulle bli samma effekt i idag.
– Det är svårt att förutspå, men jag får inte intrycket att den ryska befolkningen skulle reagera med jubel, förklarar Ilja Budraitskis.
– Om vi verkligen skulle se en invasion av Ukraina, hela vägen till Kiev, skulle det inte bara vara ett krig på TV, det skulle påverka alla, och skulle kunna leda till en politisk destabilisering av regimen.
Hur den ukrainska politiken skulle klara ett eventuellt ryskt anfall är lika svårt att förutse. Enligt den ukrainska sociologen Volodymyr Isjtjenko skulle militära bakslag sannolikt undergräva president Zelenskyjs makt. Men vilka krafter som skulle stärkas är svårt att säga.
– Det är en jättestor fråga, eftersom vi inte riktigt ser några betydande alternativa krafter, säger Volodymyr Isjtjenko.
De senaste rapporter i medier av ukrainska civila som entusiastiskt förbereder sig på att göra motstånd mot en rysk invasion, bör enligt honom betraktas med en nypa salt.
– Det finns ett stort glapp mellan performativa uppvisningar av patriotism, och verkligheten.
Enligt undersökningar som det oberoende ryska opinionsinstitutet Levada genomfört nyligen, anser två tredjedelar av de ryska medborgarna att det är antingen Ukraina eller Väst som stått för upptrappningen av krigshotet.
Att en storskalig invasion skulle vara nära förestående tror Volodymyr Isjtjenko inte på. Om det i stället skulle bli någon mer begränsad upptrappning av krigshandlingar i Donbas, tror han att mer nationalistiska krafter såsom den förra presidenten Petro Porosjenkos parti troligtvis skulle uppleva ett uppsving i opinionen, men endast tillfälligt.
Än så länge verkar Kreml inte ha lyckats flytta fram sina positioner med hjälp av den rådande krisen. Ukraina har fått utökat stöd och NATO:s anspråk på att vara en oumbärlig säkerhetsgarant i ett Europa som hotas av rysk neoimperialism, har stärkts.
Med tanke på Rysslands obevekliga diplomatiska hållning är frågan nu: Om Putin skulle vilja deskalera, kan han göra det utan att tappa ansiktet? Här har den inhemska ryska propagandasatsningen – förhoppningsvis – öppnat en nödutgång. Enligt undersökningar som det oberoende ryska opinionsinstitutet Levada genomfört nyligen, anser två tredjedelar av de ryska medborgarna att det är antingen Ukraina eller Väst som stått för upptrappningen av krigshotet.
Om Putin skulle gå med på en överenskommelse i något av de områden där NATO är beredda att kompromissa, såsom vapenkontrollavtal eller den haltande fredsprocessen som ska lösa Donbaskonflikten, skulle Putin troligtvis kunna presentera sig själv som fredsskapare. I alla fall inför hemmapubliken.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
