“Vem bygger landet? Vem berättar historien? Om en facklig organisering skulle ta fart på allvar bland Stockholms rysktalande byggnadsarbetare, om så bara en del av alla plattsättarna, takläggarna, snickarna, gipsmontörerna och rivningsarbetarna började kämpa mot sina plågoandar, då skulle byggbranschen inte bli sig lik.” Det skriver Emil Boss i Arbetaren.
I Pelle Sunvissons roman ”Svenska palmen” bygger den unga målaren Ruslan – papperslös och för tredje gången lurad på lönen – in ett brev i väggen till en lyxrenoverad lägenhet på Södermalm. ”I den här lägenheten har jag Ruslan Vasilovitj Fesenko 21 år från Tjerkasy Ukraina arbetat 55 timmar i veckan utan rättigheter och utan att få lön för mitt arbete.” En stund senare sitter han omhändertagen på väg till Migrationsverkets förvar. Staden som Ruslan kämpat så hårt för att få tillhöra, tuggade sönder och spottade ut honom.
Jag har tänkt mycket på den där tidskapseln. Syndikalisterna i Stockholm arbetar just nu febrilt för att organisera utnyttjade rysktalande byggnadsarbetare. Varje arbetslivskriminellt bolag som tvingas betala ut de stulna lönerna är förstås en seger. Igår bjöd papperslöse Serhii hela medlemsmötet på bullar och choklad eftersom både han, hans kollega och även hans son hade fått hjälp mot tre olika byggbolag i Stockholm. Ägarna hade låtit arbetarna bygga bostäder men aldrig betalat någon lön.
Ändå är det någonting som skaver. Ställt mot exploateringens omfattning är några hundra stridbara byggare egentligen inte mycket.
På två veckor har Solidariska byggare drivit in över en halv miljon i rena innehållna löner. Det är på många sätt fantastiskt. Striderna får uppmärksamhet och under det gångna året har ett tjugotal byggnadsarbetare berättat om sina upplevelser i tidningar och på TV.
Ändå är det någonting som skaver. Ställt mot exploateringens omfattning är några hundra stridbara byggare egentligen inte mycket. Ställt mot arbetslivskriminalitetens dagliga bedrägerier är tio miljoner kronor i indrivna löner egentligen inte mycket. Bara i Stockholm luras tiotusentals byggnadsarbetare varje år. De stulna lönerna räknas i miljarder.
Än så länge liknar Syndikalisternas organisering mest Ruslans tidskapsel. Vittnesmål som en dag, vid nästa samhällsrenovering, kanske kommer att uppmärksammas. Enskilda klarheter i en förvirrande, blurrig samtid. Berättelser från de som kom hit och byggde våra bostäder och skolor, berättelser om deras kamp för upprättelse, kanske kan de hjälpa oss att bättre förstå det samhälle vi har skapat.
Över-och medelklassens växande arméer av tjänstefolk. Den globala ojämlikheten liksom sammanvikt över staden. Vem byggde landet? Ruslan Vasilovitj Fesenko var här.
Men vad skulle krävas för att, så satt säga, komma ur tidskapseln? Vad skulle ändra innebörden i budskapet? Knappast fler regleringar och razzior. Knappast fler voluntära syndikalister som gör myndigheters jobb.
Men vad skulle krävas för att, så satt säga, komma ur tidskapseln? Vad skulle ändra innebörden i budskapet? Knappast fler regleringar och razzior. Knappast fler voluntära syndikalister som gör myndigheters jobb. Om en månad börjar rysktalande byggnadsarbetare i Stockholm sprida ett annat sorts brev än Ruslans i minibussar, i överfulla boenden och på byggarbetsplatser.
Från kirgiz till kirgiz, från uzbek till uzbek, från ukrainare till ukrainare, från georgier till georgier: Har du blivit lurad på lön? Har du blivit lovad arbetstillstånd? Har du upplevt det vi har upplevt? Vi är arbetare som insett att ingen annan kommer att lösa våra problem. Kontakta oss.
Vem bygger landet? Vem berättar historien? Om en facklig organisering skulle ta fart på allvar bland Stockholms rysktalande byggnadsarbetare, om så bara en del av alla plattsättarna, takläggarna, snickarna, gipsmontörerna och rivningsarbetarna började kämpa mot sina plågoandar, då skulle byggbranschen inte bli sig lik. Det vore mycket välkommet.