”Men när nu nästan alla välfärdsprofessionerna vingklippts samtidigt; lärare, socialarbetare, sjuksköterskor, är inte lösningen att kämpa för höjning av den egna kårens status. Vägen framåt är att börja identifiera sig som en del av ett större arbetarkollektiv med gemensamma intressen.” Det skriver Lotta Lindqvist i Arbetaren inför 8 mars.
Det händer grejer i förlossningsvården. Just när barnmorskorna i Stockholm genomförde nya massuppsägningar i höstas födde jag mitt andra barn. På östra sjukhuset i Göteborg skrivs kvinnor ut ynka sex timmar efter förlossning och jag valde i stället SÄS i Borås, en timme bort.
Ett megasnabbt förlopp senare var det med facit i hand bara tur att min dotter inte föddes längs riksväg 40. I Norrland tvingas folk köra bra mycket längre och BB-ockupationen i Sollefteå är inne på sitt femte år. Den ständigt pågående förlossningskrisen är ett faktum alla känner till.
40 barnmorskor saknas på östra, vilket lett till att folk från andra verksamheter har beordrats in. Marie Carlberg, som redan sagt upp sig två gånger är en av dem. Första gången gick hon på grund av ohörsamhet hos ledningen, andra gången på grund av arbetsmiljön. Ingenting verkar ha förbättrats när hon nu tvingats tillbaka, säger hon till SVT.
På SÄS i Borås bad de mig skatta min ”förlossningsupplevelse” på en skala mellan ett och tio. Med idiotiska siffror, inhämtade medan man är svinhög och glad att ha överlevt kan de hävda att patienterna är nöjda, vad personalen än säger. Men bara ett djupt omänskligt system kan förvandla den mest omvälvande och smärtsamma händelsen i en människas liv till ”4”. Vad fan betyder det?
Barnmorskorna har deklasserats. Puttats nedåt i klasshierarkin. Den relativa makt och det inflytande som tidigare kännetecknat medelklassexpertisen är på väg ut och många tjänstemannayrken, särskilt kvinnodominerade i offentlig sektor proletariseras. Att ha särskilda kunskaper som ledningen saknar gjorde tidigare att man hade mer att säga till om angående hur arbetet bör utföras.
Men när new public management gjorde sitt intåg i sjukvården förvandlades verksamheten till ”vårdproduktion” enligt marknadsprinciper. Med pinnsystem, mallar och mätbarhet kan arbetet nu kontrolleras och styras på ungefär samma sätt som i industrin.
På SÄS i Borås bad de mig skatta min ”förlossningsupplevelse” på en skala mellan ett och tio. Med idiotiska siffror, inhämtade medan man är svinhög och glad att ha överlevt kan de hävda att patienterna är nöjda, vad personalen än säger. Men bara ett djupt omänskligt system kan förvandla den mest omvälvande och smärtsamma händelsen i en människas liv till ”4”. Vad fan betyder det?
Självklart visste inte jag vilka prioriteringar som gjordes, vilka katastrofer som avvärjdes, vad som hände på någon annans rum eller vad som hade varit bättre under andra omständigheter. Det vet den degraderade expertis som igen och igen larmat om hotad patientsäkerhet.
Inte visste jag heller vem som fått rast, vem som gick på övertid eller vem som fått semester. Det vet de som länge sagt att arbetsbelastningen är ohållbar men som därför aldrig själva tillfrågas om några siffror på sin ”arbetsupplevelse”.
Gräsrötter gror och så länge personalbrist råder och allt färre är beredda att jobba i vården verkar jordmånen god. I december meddelades att förlossningen på St Görans ska öppna tidigare och nu i februari att Socialstyrelsen äntligen ska utreda kravet om en barnmorska per födande.
När barnmorskorna nu åter fått nog är det från golvet de sparkar. Den nedåtgående klassresan verkar kunna så små frön av radikalisering. Massuppsägningarna kallades för ”olovliga stridsåtgärder” av arbetsgivarorganisationen SKR. Patetiskt ändå. Att enskilda personer har samma önskemål för att åter ta anställning är knappast en stridsåtgärd, rent juridiskt. Har facken inte lyckats få till rimliga villkor står det förstås var och en fritt att gå. Senast jag kollade var inte ens kvinnor i offentlig sektor livegna, även om exemplet Marie Carlberg motsäger det något.
Gräsrötter gror och så länge personalbrist råder och allt färre är beredda att jobba i vården verkar jordmånen god. I december meddelades att förlossningen på St Görans ska öppna tidigare och nu i februari att Socialstyrelsen äntligen ska utreda kravet om en barnmorska per födande. Så låt arbetsgivarna lipa, alla år med allt sämre villkor är väl olovlig stridsföring om något.
Och visst är det en skam hur lågt barnmorskornas expertis värderas. Men när nu nästan alla välfärdsprofessionerna vingklippts samtidigt; lärare, socialarbetare, sjuksköterskor är inte lösningen att kämpa för höjning av den egna kårens status.
Vägen framåt är att börja identifiera sig som en del av ett större arbetarkollektiv med gemensamma intressen. Intressen som är att makten på jobbet, ska de som jobbar ha, yrkeslegitimation och högskolepoäng eller inte. Inför den kommande kvinnodagen den 8 mars och alla andra dagar vill jag säga: framåt barnmorskor! Leve er! Vi är oändligt många bakom er, arbetarkvinnor – som ni.