”Det finns i vissa kretsar en tanke om att den ryska regimens blodiga invasion av Ukraina måste ”ses i ett djupare sammanhang” – och då i praktiken med betydelsen ”se att andra än Putins regim faktiskt har skuld till detta”. Det resonemanget leder tyvärr allt som oftast rakt ner i diket.” Det skriver Toivo Jokkala i Arbetaren.
Jag kan förstå den grundläggande viljan att söka nyanser, det vill säga tänka lite bortom vinkeln i det flöde vi översköljs med och grubbla på om det finns fler perspektiv på saken – och jag kan förstå frustrationen över hur västmakternas krigsförbrytelser i olika konflikter systematiskt kan sopas under mattan.
Men tyvärr är det alltför många som jag menar går vilse och förlorar sig i någon typ av whataboutism när det gäller Putinregimens krig i Ukraina, och jag tänkte kommentera några av dessa villospår som jag sett i mitt sociala medier-flöde sedan invasionen inleddes:
”Jaså nu passar det för västmakternas regeringar att ta ställning och kräva sanktioner – vem tar ställning och kräver sanktioner när Israel bombar Palestina?”
Ja, så klart spelar de strategiska intressena in här. Men ett av de största problemen med denna typ av resonemang är att det utgår från att västmakterna (och andra makter) är monoliter, som goda eller onda, sanna eller falska spelfigurer, utan inre nyanser eller motsättningar. Det finns ju i själva verket till exempel en omfattande och i vissa stycken framgångsrik rörelse för att bojkotta produkter från Israelockuperade områden etc – bara det att det också finns starka intressen inom väst som verkar i motsatt riktning, tillräckligt starka för att droppen hittills inte kunnat urholka stenen.
Och hade de Trumplojala republikarna fått styra nu hade USA:s regering kanske hyllat Putins nu pågående invasion. Vi kan helt enkelt inte låta regeringars ”hycklerier” bilda utgångspunkt för hur vi själva ser på läget.
I fallet med Rysslands Ukrainainvasion är den västliga inställningen mer enhetlig. Men det är ingen naturlag att alla västländersregeringsmajoriteter ska hamna i samma vågskål – Tysklands och Frankrikes regeringar var, trots att de var och är Natoländer, emot en USA-invasion i Irak 2003. Och hade de Trumplojala republikarna fått styra nu hade USA:s regering kanske hyllat Putins nu pågående invasion. Vi kan helt enkelt inte låta regeringars ”hycklerier” bilda utgångspunkt för hur vi själva ser på läget.
”Det är Nato och Väst som skapat det nuvarande läget genom sin Rysslandspolitik och sina strategiska vapeninstallationer”
Den här typen av argumentation är bara rimlig om vi är ute efter att diskutera hur alla historiska handlingar, avsiktliga som oavsiktliga, krokar i varandra – men inte om vi vill bringa någon ordning i vart vi ska rikta fokus nu. Det är i sig inte alltid irrelevant att titta på kausaliteten i flera led när det gäller händelser genom historien – om segrarmakterna i första världskriget inte hade satt ekonomisk strypsnara på förlorarmakten Tyskland och därmed lagt en av grunderna till Weimarrepublikens skakighet, och om den radikala arbetarrörelsen inte till stora delar undergrävts, hade nazisterna med sitt fanatiska nationalistiska ressentiment sannolikt haft mycket svårare att nå popularitet.
På liknande sätt hade en figur som Putin sannolikt haft mycket svårare att bygga en stormaktsrevanschistisk maktbas om inte det postsovjetiska Ryssland utsatts för marknadsliberalt stålbad samtidigt som västalliansen Nato expanderade sin närvaro, samtidigt som krafter som motsatte sig den nyliberala chockterapin motarbetades politiskt.
Men: Ingen förståndig människa skulle säga ”Hitler var därför inte mer fel ute än någon annan när han gick i krig för härskarrasen.”
Ingen borde heller relativisera Putins framfart på de grunderna.
”Högerextremister har tränat i Ukraina, och haft det som bas för att flytta fram sina positioner.”
Ja, och ännu fler med samma sorts världsåskådning gör detsamma i Ryssland, där den härskande politiska elitens kärnideologi är expansiv, värdereaktionär radikalnationalism, och där demokratin och yttrandefriheten är långt mer tillbakatryckta än i det (också det delvis demokratiskt skakiga) Ukraina.
Framför allt tror jag aldrig att de personer som nu lägger upp ”No to ALL wars” och kartor över andra pågående konflikthärdar skulle göra det som en relativiserande markering till exempel nästa gång den israeliska krigsmakten bombar Gaza. Det skulle direkt, och med rätta, uppfattas som ett försök att blanda bort korten.
”Samtidigt som det bombades i Ukraina bombades det också i Syrien och Jemen. VAR var alla progressiva när DESSA bombningar inleddes? Nej till ALLA krig.”
Memet ”No to ALL wars” har de senaste dagarna cirkulerat friskt, som en av de mer flagranta typerna av whataboutism. Tyvärr bär den drag av responsen ”All lives matter” när ”Black lives matter”-demonstrationerna tog fart.
För var någonstans var de progressiva när bombningarna av Jemen och Syrien inleddes? Jo, på gatorna och i tidningsspalterna, och protesterade. Det har inte saknats kritik mot den fruktansvärda saudiledda krigföringen i Jemen, och inte mot kriget i Syrien (även om även i sistnämnda fall vissa försökt blanda bort korten).
Framför allt tror jag aldrig att de personer som nu lägger upp ”No to ALL wars” och kartor över andra pågående konflikthärdar skulle göra det som en relativiserande markering till exempel nästa gång den israeliska krigsmakten bombar Gaza. Det skulle direkt, och med rätta, uppfattas som ett försök att blanda bort korten.
Putinregimens invasion av Ukraina är något som pågår nu, och där vårt gemensamma handlande kan vara åtminstone en av tungorna på vågen för hur dyrt det anfallet kommer att stå den invaderande parten. Det är inte läget att blanda bort korten.
