När Anna-Klara Bratt valdes till Arbetarens chefredaktör på SAC-syndikalisternas kongress 1998, gjorde hon det med deklarationen att tidningen skulle, med ett ord som hon uppfunnit, ”könsbalanseras”. Omgörningen av den då 75 år gamla tidningen blev ändå en tuff tid inom och utom organisationen, men till slut en framgångssaga som gav eko i övriga media.
Anna-Klara Bratt började jobba på Arbetaren som redigerare 1994. Där fanns två andra kvinnor: Birgitta Ekengren som skötte prenumerationerna och Åsa Hammar som var reporter. Anna-Klara vikarierade för en tredje, Ulrika Hembjer. I övrigt var redaktionen helt mansdominerad och det märktes i tidningen, i allt från ämnesval till vilka som syntes i bild. Anna-Klara Bratt gjorde vad hon kunde för att ändra på det, men det var inte så lätt.
– Jag försökte med alla medel lägga in bilder på kvinnor. Men det gick liksom inte att lura någon, materialet var vad det var, säger Anna-Klara Bratt.
Anna-Klara Bratt var också en av de kvinnor i Stockholms LS som under samma period initierade en separatistisk kvinnostrejk.
– Det var ju lite speciellt att strejka på Arbetaren, men jag satte en nyhetssida i blockad där det stod ungefär ”på den här sidan hade ni kunnat läsa nyheter om inte en medarbetare hade satt sidan i blockad med anledning av kvinnostrejk”.
Efter ett par år fick Anna-Klara Bratt ett jobberbjudande och lämnade Arbe taren. Hon var fortsatt engagerad i Stockholms LS och en del av den feministiska våg som sköljde över Sverige i slutet av 1990-talet. Kombinationen var inte ovanlig – många av de aktiva feministerna hade sin bakgrund i den frihetliga vänstern och var syndikalister.
Anna-Klara Bratt minns bland annat en av feministfestivalerna på Kafé 44 i Stockholm.
– Kvinnorna i SAC ville väcka feministisk debatt dels i de traditionellt maskulina fackliga miljöerna, dels i hela samhället. Det pågick en massiv feministisk mobilisering, med kvinnokonferenser runt om i landet och internationella delegationer på besök. Det var en frenetisk aktivitet. Vår vision var att det skulle bli fler och fler kvinnor i facken. Arbetarrörelsen borde frontas av kvinnor!
Hon menar att själva definitionen av vad en ”arbetare” är behövde förändras. Inom syndikalismen hade man fortfarande bilden av att en typisk arbetare var en stenhuggare i Bohuslän. Bilden har förändrats, men Anna-Klara Bratt påpekar att i samhället i stort är traditionellt mansdominerade yrken fortfarande mycket bättre betalda än kvinnodominerade.
Hösten 1998 skulle SAC hålla kongress. Det var dags för organisationen att på allvar ta tag i det här med feminismen. Men hur? Frågan låg långt ned på dagordningen och sköts fram allteftersom tiden slukades av andra punkter. Men när kongressen började lida mot sitt slut stod några ihärdiga kvinnor på sig och krävde tid och utrymme för att behandla frågan om att skriva in ordet ”feminism” i SAC:s principförklaring. Åsikterna bland kongressombuden gick isär. Var det verkligen klokt att göra ett sådant ställningstagande? Skulle inte en ny -ism skrämma bort folk?
– Det var ett väldigt bråk om att lägga till det där ordet. Det var intressant, för samtidigt lade Vänsterpartiet in feminism i sitt partiprogram och det gick ju skitbra för dem! De fick fler medlemmar och Gudrun Schyman gjorde ett historiskt bra val 1998. Feminismen var het i hela samhället. Men Syndikalisterna blev den första fackliga organisationen.
Ja, SAC blev Sveriges första uttalat feministiska fackförening. Samtidigt valde kongressen sin första kvinnliga generalsekreterare, Hannele Peltonen, och sin första kvinnliga förhandlingssekreterare, Lena Barrow. Även kassören var en kvinna: Anna-Lena Piazzolla. Men en post saknades: ingen hade sökt uppdraget som Arbetarens chefredaktör.
– Jag hade egentligen sagt tack och hej till Arbetaren. Men det här kändes viktigt. Så jag sökte, med det uttalade målet att könsbalansera tidningen.
Anna-Klara Bratt började sitt nya uppdrag i januari 1999 och blev därmed Arbetarens första kvinnliga chefredaktör. Det feministiska arbetet startade direkt.
– Eftersom jag hade jobbat på tidningen tidigare så visste jag exakt vad jag ville göra.
Hur går man från idé till praktik i det feministiska arbetet, var det svårt?
– Det var inget problem, för jag hade det där så klart för mig, jag hade metoden. Och vi uppfann ordet könsbalans – det är ett stort litet ord.
Anna-Klara Bratt utarbetade en metod för en könsbalanserad journalistik och lade upp en plan för hur det skulle göras. Senare blev det till en bok: Könsbalans: så jobbar du jämställt.
Det första hon gjorde var att nyanställa så det blev hälften kvinnor och hälften män på redaktionen. Maktfördelningen skulle också vara jämn: kvinnor både på maktpositioner och på vanliga reportertjänster.
– Det var inte målet, utan det var en förutsättning. Det tror jag fortfarande på. En av anledningarna till att det gick så bra att göra könsbalansering på nio veckor på Arbetaren var ju att vi hade likalön.
Den nya redaktionen började se över innehållet i tidningsspalterna.
– Vi ställde oss frågan: vem skriver vi om och vem skriver vi för? När man börjar med den här typen av medvetandegörande journalistik så märker man ju, att vi intervjuar en massa makthavare som alla är män. Vad händer då om vi intervjuar de som drabbas av besluten i stället? Ja, då blir det ganska mycket kvinnor. Och då skapar man lätt bilden av att alla kvinnor är offer. Så vi jobbade väldigt medvetet med det. Vi förde diskussion om det här, hela tiden!
För att berätta om kvinnors arbete och historia behövdes resurser och spaltmeter. Anna-Klara Bratt bestämde att särskilda sidor skulle öronmärkas för just feministiska frågor, genusperspektiv, kvinnohistoria och debatt. De fick namnet XX-sidorna, och Anna-Klara högg tag i krönikören Mian Lodalen och gjorde henne till redaktör för dem.
Det är lite tvångsmässigt, men jag gör alltid det när jag läser. Det handlar inte bara om hur många kvinnor som nämns utan också om i vilken position. Det handlar om klass, hudfärg, tillträde till det offentliga samtalet.
I mars 1999 möttes så Arbetarens läsare av en lila tidning som med stora rosa bokstäver deklarerade: ”Arbetaren byter kön!”. Det var premiär för de nya kvinnosidorna och den veckan hette tidningen förstås Arbeterskan.
– Varje vecka satt bildredaktören Jan-Åke Eriksson och räknade hur många kvinnor och män vi hade i texterna. Och han låg på mig att vi skulle börja med ordet hen. Han fick ju rätt, i dag säger vi ju hen.
Anna-Klara Bratt har fortsatt räkna.
– Det är lite tvångsmässigt, men jag gör alltid det när jag läser. Det handlar inte bara om hur många kvinnor som nämns utan också om i vilken position. Det handlar om klass, hudfärg, tillträde till det offentliga samtalet.
Tidningens bevakningsområden breddades på flera sätt. Vid den här tiden växte den utomparlamentariska globaliseringsrörelsen snabbt. Arbetaren bevakade bland annat det första World Social Forum i Porto Alegre 2001.
I och med könsbalanseringen blev också klassperspektivet bättre, menar Anna-Klara Bratt. På XX-sidorna gav de plats för kvinnor att själva beskriva sin egen vardag och sitt arbete. Det blev verklighetsnära historier om till exempel sjuksköterskan som sätter dropp på sin cancerpatient, hemtjänstpersonalen som slirar med cykeln i snön och en barnskötares besvikelse över en avblåst Kommunalstrejk. Några av texterna finns samlade i antologin XX – feministiska samtal, idéer och utbrott.
– Jag har alltid hävdat att alla kan skriva. Och då har andra sagt neeeej, alla kan inte alls skriva. Men då har jag sagt: jo, alla kan skriva om det som de är experter på, och alla är experter på sina egna liv. Fast det kan förstås bli mer arbete när man jobbar inkluderande. Bara att övertyga kvinnor att skriva tar tid.
Samtidigt gav arbetet med tidningens könsbalansering mycket kraft och lust.
– Vi hade väldigt roligt. Vi hade monter på bokmässan, fullbokade kurser, fester på Kafé 44, delade ut Vilhelm Mobergstipendiet och det kom journalister från andra tidningar. Vi var bjudna hit och dit. Vi var mitt i smeten.
Motstånd fanns på flera håll. Inom SAC, men även i arbetarrörelsen i stort och i andra medier. Feministerna blev anklagade för att splittra och Arbetaren drabbades av en läsarstorm. Anna-Klara Bratt beskriver det som att ”brev rasade in”, många av dem handskrivna.
Debatten som följde var ofta inte särskilt konstruktiv, menar Anna-Klara. Kritikerna kallade ibland frågorna som tidningen lyfte för ”identitetspolitik”.
– Det var en kamp från dag ett. Men det vi utgick från var idéerna om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet med ett lite senare ord. De idéerna kommer från svarta feminister som krävde utrymme i sina egna sociala rörelser. I den analysen är klass en självklar grund. Det är därför högern gärna fokuserar på ”identitet” i stället. Jag har alltid tyckt att den viktigaste bevakningen som Arbetaren kan göra är den ekonomiska. Vi vill ju ha både social och ekonomisk demokrati.
Och högern instämde gärna i kritikstormen. En högertidning skrev att ”flator och feminister” höll på att förstöra ”den anrika” tidningen Arbetaren.
Samtidigt fick den nya redaktionen också mycket stöd. En del av de handskrivna breven kom från äldre SAC-medlemmar, en annan och kanske mer ideologisk generation, som såg jämlikhet som något självklart för syndikalister.
Och runt omkring fortsatte den feministiska mobiliseringen, såväl inom SAC som i samhället i stort. Först tappade Arbetaren en del prenumeranter, men sedan började siffran stiga igen. Det hängde ihop med att de blev relevanta i samhällsdebatten, tror Anna-Klara Bratt.
– Jag deltog i alla samtal och seminarier jag blev inbjuden till. Det blev ofta långa arbetsdagar. Men vi var verkligen med i den offentliga debatten, och vi var starka. Vi tänkte att om vi förlorar en massa gubbar som prenumeranter så borde vi kunna få lika många kvinnor!
Hon märkte efter ett tag att även andra tidningar började snegla på Arbetarens feministiska arbete.
Tänkte du att allt var klappat och klart i och med könsbalanseringen?
– Ja, jag gjorde ju det. Jag gled in på en feministisk våg som präglade hela samhället. Och jag trodde då att den var här för att stanna. Men Mian trodde inte det. Och hon fick ju rätt.
Sedan kom 9/11. Vi var på redaktionen allihopa när det hände. Och jag tänkte att, shit, nu stängs dörren för hela jämställdhetsdebatten. President George Bush till exempel berömde brandmännen för sina insatser, men man fick aldrig höra om de kvinnor som jobbade i vården som fick in spillrorna av människor som skadats i attacken.
Om 1990-talet präglades av en öppen och livlig debatt och sociala kamper, så kom bakslaget under början av 00-talet. Anna-Klara Bratt nämner två händelser som kom att förändra allt. Den ena var den våldsamma utvecklingen under EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001, och den andra var terrorattacken mot World Trade Center den 11 september samma år.
Efter EU-toppmötet beskylldes bland annat syndikalister för att ha startat kravallerna. I etablerade medier skrevs det plötsligt om SAC i samband med terrorism och hot mot demokratin.
– Det glömmer jag aldrig. Det var tungt att höra. Vi var ju pacifister och antimilitarister.
Anna-Klara Bratt upplevde att SAC och Arbetaren stängdes ute från det offentliga samtalet. Inbjudningar till seminarier slutade komma.
– Sedan kom 9/11. Vi var på redaktionen allihopa när det hände. Och jag tänkte att, shit, nu stängs dörren för hela jämställdhetsdebatten. President George Bush till exempel berömde brandmännen för sina insatser, men man fick aldrig höra om de kvinnor som jobbade i vården som fick in spillrorna av människor som skadats i attacken.
Anna-Klara Bratt var kvar på Arbetaren till 2004, när hon fick barn och valde att gå vidare i yrkeslivet.
Behovet av feministisk journalistik är fortfarande fruktansvärt stort, säger Anna- Klara Bratt.
– Det vi oftast hinner med är det jag kallar kompletterande journalistik – alltså att uppmärksamma kvinnor i idrotten, kvinnor i politiken, kvinnor i arbetslivet. Det är likadant där jag jobbar nu, på Fempers Nyheter. Så vi kommer sällan fram till det vi kan kalla komplicerande journalistik – alltså att till exempel skriva om herrfotboll med ett genusperspektiv. Och när vi väl hinner med sådana mer filosofiska texter, då reagerar läsarna och säger ”Visst, gärna filosofi, men först en rejäl lön!”. Och jo, jag har själv svårt för långa essäer, när världen brinner.
Om vi har tusentals politiska flyktingar från Iran i Sverige, så är ju den journalistiska ”närhetsprincipen” för dem inte samma som för oss som är födda här. Närhet för dem är till exempel hur det går för deras familjer i hemlandet. Här förstår inte jag hur journalistiken inte har kommit ikapp mer.
Anna-Klara Bratt menar samtidigt att många redaktioner rent internt kan fastna i det teoretiska, och glömma det praktiska. Som de egna lönerna och hierarkierna.
– Hade vi inte haft likalön på Arbetaren, då hade vi väl hållit på än i dag! Det är där alla kör fast.
Behöver vi uppdatera könsbalans-metoden?
– Ja, det är ju en enkel strukturell modell som i och för sig går att applicera på all slags diskriminering eller bristande representativitet, men det är svårare att balansera en liten redaktion utifrån härkomst. I takt med globaliseringen måste själva journalistiken hänga med. Om vi har tusentals politiska flyktingar från Iran i Sverige, så är ju den journalistiska ”närhetsprincipen” för dem inte samma som för oss som är födda här. Närhet för dem är till exempel hur det går för deras familjer i hemlandet. Här förstår inte jag hur journalistiken inte har kommit ikapp mer.
Men de syndikalistiska principerna utgör en väldigt bra grund för att utöva journalistik, tycker Anna-Klara Bratt.
– Det finns lokala och globala frågor, det vet ju syndikalister redan. Och att vara maktkritisk är en förutsättning för granskande jobb. En så snabb förändring som vi genomförde på Arbetaren kunde bara ske på en syndikalistisk tidning, det är min bestämda åsikt.
Apropå saker som har förändrats, så tycker sig Anna-Klara Bratt nu se en ljusning i det mörker som började 2001. Kanske är en vändning i det offentliga samtalet på gång. Hon nämner också klimatkampen med Fridays for future – att det faktiskt är en strejk. Och betydligt fler unga kvinnor har tagit plats i det offentliga samtalet – inte bara vita kvinnor.
Feminismen är självklar för Anna-Klara Bratt, och det var den såväl före som under och efter tiden på Arbetaren. Men samma sak gäller det frihetliga perspektivet.
– Att vara chefredaktör är ett svårt jobb! Jag tror inte på ”ensam är stark”. Jag tror man ska se ledarskap som syndikalister gör: Det är en roll. Den som kliver in i rollen håller i dirigentpinnen ett tag, för ingen är bäst på allt som det innebär att vara chef. Personalfrågor, skrivande, layout, städa i köket, ta hand om personal som mår dåligt, hinna med alla konferenser. Ingen kan hinna med allt det där i längden. ”Den ensamme ledaren” är överskattad patriarkal skit och det fattade syndikalister redan för 100 år sen.
Jubileumspodden – Feministisk kamp, då och nu
Jubileumspoddens premiäravsnitt med temat feministisk kamp – då och nu. Vem är den moderna feminismen till för? Borde vi vara rädda för att förlora vunnen mark, nu när det blåser extrema högervindar? Och hur mår egentligen den intersektionella feminismen i Sverige idag? Gäster i studion är Minoo Alinia, Jenny Gunnarsson Payne och Edward Summanen, tillsammans med […]
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
